Innerst inne är jag en dansare. Innerst inne vet jag att jag egentligen kan virvla runt på ett golv, att kroppen kan flyga och snurra och göra helt omöjliga rörelser, koordinera fyrtiotre olika muskler och kroppsdelar och riktningar samtidigt. Innerst inne. Det är bara det att jag liksom inte får ut det. Lite som att kunna ett språk men inte få ut orden. Fast allt egentligen finns där, redo att pratas. Så är det för mig med dansen. Jag har försökt, flera gånger faktiskt. Jag har börjat på nybörjarkurser i samba fem gånger. Jag har inte bara börjat, utan också fullföljt fem nybörjarkurser i samba. Och faktum är att jag är jättebra på att värma upp nu. Så mycket längre än så har jag inte kommit, även om jag vet att jag innerst inne är en dansare.

På en skola där jag jobbade såg jag en gång en elevföreställning där en av mina elever gjorde ett locking-nummer. Den här eleven hade periodvis kraftig reumatisk värk och i dessa perioder svårt att ens gå. Hon tog starka mediciner, gick med kryckor och orkade sällan vara i skolan en hel dag. I andra perioder hade hon bara lite värk. Då dansade hon. I just detta nummer dansade hon locking och jag hade aldrig sett något liknande. Hon som knappt kunde gå emellanåt rörde sig som om hon inte hade några leder, som om hon var en animation. Så häftigt.  Jag minns att jag tänkte att om hon kan dansa på det sättet, trots sin värk och reumatism – då kan jag också. Jag har ingen ursäkt. Ingen reumatism, inga rörelsehinder och dessutom är jag ju faktiskt dansare. Innerst inne.

Så jag anmälde mig till en locking-kurs. För er som inte vet vad locking är kan jag berätta att det är en slags dans. Som är enormt komplicerad. Och som är supersnabb. Och som har i alla fall femton olika termer som inte går att förstå om en inte är proffsdansare. Och som dansas av smidiga proffsiga personer i 18-årsåldern.

Det gick bra i ungefär fem minuter (ja, ok – vi värmde upp). Sen blev det snabbt svårare men jag tänkte hela tiden ”det kommer, det gäller bara att hänga med så gott det går, det lossnar snart”. När vi hade dansat enormt komplicerat och snabbt i 15 minuter informerade dansläraren om att vi var färdiga med uppvärmningen.

Sedan startade den totala förödmjukelsen. Dansläraren satte på snabb, snabb musik och kastade sedan, som en speedad squaredance-utropare, ur sig den ena obegripliga termen efter den andra. Ackompanjerad av alla otroligt tajta och snygga danselever som gjorde exakt likadana supersnygga och koordinerade rörelser, medan jag stod längst ut på ena sidan och skumpade lite upp och ner med armar och ben i fula grå joggingbyxor och blekt gäddhäng. Jag liknade mer en slow motionvisning av någon som får en elstöt upprepade gånger. Min hjärna gick på högvarv – ”Vad fan ska jag göra, ska jag bara stå här och vifta eller ska jag låtsas stuka foten, eller ska jag säga att jag behöver gå på toa?” Tankarna rusade runt i skallen samtidigt som jag stod där och helt osynkroniserat viftade lite menlöst på allt möjligt.

Efter vad som kändes som en evighet stannade dansläraren upp och frågade: ”Några frågor så här långt?” Alla skakade på huvudet. ”Jo, jag har en fråga”, sa jag. ”Är det här verkligen en nybörjarkurs? För alla här verkar ju redan kunna allt?” Dansläraren såg nedlåtande på mig. ”Eh – Ja, det är en nybörjarkurs, det står ju nybörjarkurs i programmet och det här är nybörjarnivå.” ”Men..” sa jag, ”det känns ju inte..” Längre kom jag inte innan dansläraren avbröt ”Ja, men om det inte är någon som har några frågor så kanske vi kan ta det där sen?”Det var där det brast för mig. ”Eller också så kanske jag kan ta och gå härifrån nu!” Jag stolpade förbi alla de andra supersmidiga proffsdansarna som synkroniserat vände sina huvuden efter mig, stolpade mig över hela golvet och ut ur rummet, högröd och förödmjukad och så långt ifrån en smidig dansare det någonsin är möjligt.

Så för att backa tillbaka – För dig som inte vet vad locking är så kan jag berätta att det vet inte jag heller. Men jag vet vad det inte är. Det är inte en dans för nybörjare, även om nybörjaren innerst inne är en dansare.

Hon kom fram till mig där jag satt på gungan och släpade mina fötter i sanden, smutsig och arg och ledsen. ”Vad e de mâ daj”, sa hon? ”Du ser ju fan itte klok ut!” Hon hette Rita och hon tog mig under sina vingar den kvällen. Rita var den coolaste bruden på hela skolan. Ingen muckade med henne. Rita hade långt, spikrakt, illrött hår, massor med fräknar och den kaxigaste nuna Bergsjön någonsin skådat. Rita log aldrig. Rita gick med högt huvud och blicken rakt igenom allt hon gick förbi. Rita hade supertajta jeans från Sgt Pepper och hon väjde inte för någon. Rita ägde. Själv var jag en tönt, med långt brunt tråkigt hår, inget smink och fula loppiskläder. På min urblekta collegetröja fanns ett potatistryck av ett hästhuvud som jag hade gjort själv. Jag hade fet hy och massor med finnar. Jag kom från den lilla låg- och mellanstadieskolan i Bergsjön till den stora skolan med högstadiet där alla hårdingar gick. Jag var inte alls beredd.

I början var det mest småsaker som att bli upptryckt mot skåpet och tafsad på. Jag skriver småsaker för att det hände alla tjejer. Det var nästan så att vi förväntades bli tacksamma. Som att vi sågs som icke-tjejer om det inte hände. Sedan blev det annat. En gång låg min jacka nertryckt i toastolen, så att jag fick gå hem i bara tröjan de två kilometrarna i novemberrusk. En annan gång blev jag instängd på en toalett. När jag hittat ljusknappen var det första jag såg ett kohuvud som stack upp ur toaletten. Ni fattar skräcken. De hade varit på slakteriet och hämtat det där. En tredje gång blev jag ivägburen till bamba och de långa tvättrännorna där vi alla förväntades tvätta våra händer innan lunchen. Jag blev dumpad i rännan och de satte på alla kranar med iskallt vatten. Det var också i november och även den gången fick jag gå hem utan jacka, kall och blöt. Som så ofta på den tiden stod det blottare längs vägen. Jag vet inte vad det var med 80-talet och blottare, men jag gissar att de håller sig på internet i dag. Ordet blottare är främmande för många unga nu men på den tiden hördes deras ”pssst” från skogsbrynet var och varannan dag.

Det var efter vattenrännan jag bestämde mig. När jag gick hem den där dagen, blöt och huttrande, arg och ledsen tänkte jag fram och tillbaka – Antingen får jag ta skit i tre år eller också får jag bli lika hård själv. Jag minns varje steg av den dagens promenad hem och hur min beslutsamhet ökade för varje steg i de plaskvåta, kippande skorna. När jag kom hem tog jag kökssaxen och klippte av allt det bruna, långa håret. Jag försökte färga håret med vattenfärger. Det blev inte så bra. Jag målade ögonen med min systers smink, mycket och svart i och runt ögonen. Till sist klippte jag sönder kläder lite lagom mycket så att de skulle se tuffa ut. Innan jag satte på mig dem gick jag ut och drog dem längs asfalten och i rabatten så att ingen skulle kunna ta dem för vanliga kläder som en liten mes hade klippt sönder för att verka tuff.

Sedan gick jag ut. Jag gick omkring mest planlöst medan min ilska växte förbi min ynklighet. Men det fanns liksom ingen annan där ute som jag kunde spegla den i, eller mäta den mot. Till slut satte jag mig där på gungan på den öde lekplatsen. Det var då Rita kom.

Rita tog med mig till Fritidsgården. Hon drog in mig på toaletten, tvättade bort mitt smink och visade hur man skulle göra. Rita hade en kajalpenna av kol. Sedan den dagen var det ingen som rörde mig mer. Ingen enda som höll på att tafsa eller slå igen skåpet över min hand. Inga mer dränkta jackor eller blöta skor. Eller kohuvuden. Jag var under Ritas vingar.

Det enda som var som tidigare var blottarna i buskarna längs gångvägen till och från skolan. Men nu hade jag småsten i fickorna som jag kastade mot dem. Det hade Rita lärt mig.

Vi är i Polen för att spela på en festival som går under namnet Przystanek Woodstock. En festival med runt 400 000 besökare i en liten polsk by. Konceptet på festivalen är samma som för originalet – gratis och öppet för alla, peace and love. Vi är där i fyra dygn, spelar varje kväll och det är helt galet. 400 000 personer med snittålder 18 år och en jättestor mudpit en liten bit från den största scenen. En brandbil står mitt i publiken och sprutar ut vatten över publiken. Det är varmt. Det är den största publik jag någonsin spelat för och helt säkert den största jag någonsin kommer att spela för. Om nu inte Ragata goes world wide. När Clawfinger spelar klättrar vi backstage upp i ställningarna runt scenen. Det ser märkligt ut däruppifrån. Några få små människor som springer runt på scenen och hundratusentals människor framför scenen som skapar virvelmönster i moshpits och blir avsvalkade av brandbilens vattenslang.

Hundratusentals festivalungdomar på en fyradagarsfestival som sedan ska åka därifrån. Det ska vi med. Vi ska till Warzawa. Men vi är förberedda och har köpt den dyraste tågbiljetten på det finaste tåget och verkligen försäkrat oss om att vi ska slippa kaoset med alla festivalkids på åttatimmarsresan.

Om det inte vore för att alla tåg är ersatta av något som liknar boskapsvagnar med helgjuten hårdplastinredning. Våra biljetter är totalt ointressanta, mannen i uniform på perrongen bara skrattar och vi blir uppfösta på ett av tågen tillsammans med alla, fortfarande fulla och efter fyra dygns festival och tältliv inte direkt hallondoftande kids. Jag kastar mig på ett imponerande tantvis över närmsta sittplats, hysteriskt rädd att tvingas stå och trängas med en massa jobbiga och fulla kids i åtta timmar. Nöjd med min plats suckar jag och tittar ut på perrongen. En man står och blänger på tåget med en stor hink i handen. Han ser arg ut.

Tåget är fullpackat och dubbeldörrarna ska just slå igen. Det är då det händer. Mannen på perrongen lyfter hinken och hivar innehållet rätt in i tåget, rätt på alla ungdomar som står och trängs. Hinken är full av skit. Ja, skit – som i bajs som har legat i en Bajamaja på en festival i fyra dagar. Som rinner ner över kidsen, längs väggen och fönstret, över deras packning och ut på golvet. Bara sekunder senare stängs dörrarna och tåget rullar ut från perrongen.

Till Warszawa tar det åtta timmar. Det är ett no stop-tåg och tydligen är det bara bemannat av konduktören. Det är något som är fel med värmen för ur de säten av hårdplast vi sitter på strålar hetta i den redan sjukt varma vagnen. Kidsen ute i gången som fått allt bajs över sig hjälps åt att försöka få bort så mycket som möjligt, torkar bort med kläder som de sedan lägger i påsar. Men det rinner fortfarande längs väggen. Naturligtvis går det inte att öppna något fönster, det finns ingen nödbroms och även om det finns en slags toalett finns det inget vatten eller papper och ingen dörr att stänga. Inte en enda gång kommer någon för att se biljetter eller annat.

I åtta timmar sitter vi där, medan tåget skramlar fram genom Polen. Blickstilla sitter vi i bajslukt och spyor och gammal fylla. Sedan stannar tåget precis utanför Warszawa. Dörrarna är låsta och ingen vet vad som händer. Jag har inte rört mig ur fläcken på snart tio timmar. Vi står stilla i en timme innan  tåget börjar rulla igen och till slut händer det – till slut rullar vi in på perrongen i Warszawa, dörrarna öppnas och vi får gå ut. Vi kastar oss ut på perrongen och jag glömmer min väska med pengar, pass och rubbet på tåget. Precis innan tåget rullar vidare ropar ett av kidsen ”Hey – you forgot your bag” och räcker mig den på perrongen. Jag skäms över min inställning mot fulla festivalkids och tackar, nästan gråtande för väskan. Klockan är tio på kvällen och vi har inte ätit något sedan kvällen innan.

Det är den sjukaste och vidrigaste resa jag varit med om. Men ändå. När jag tänker på alla de som är på flykt just nu. De skulle helt säkert byta med mig. Varje minut.

Det finns ingen längre att hålla hårt i famnen, mitt i natten när nattångesten sätter in. Ingen som slåss om att sitta i knäet eller ligga tätt intill i soffan. Som går vilse bland träden och vill letas upp. Det finns ingen längre som ropar ”Jag älskar dig” högt över hela gården när jag lämnar på förskolan. Ingen som frågar ”Varför är det så?” Hundra gånger i timmen. Som inte vill gå och lägga sig. Som inte vill gå upp.

Det finns ingen som alltid vill hem till en kompis, ingen som vill vara ute till sent. Det finns ingen som vill ha sina kläder sydda, speciella. Som gör demonstrationsplakat och brinner för livet. Och kärleken. Och Håkan. Ingen som vill sova i lekstugan på gården. Ingen som är någon cowboy mer. Det finns ingen att smälta tenn åt, till hundratals små gubbar med gevär.

Inte en enda låser in sig i badrummet så att vi andra får gå till tvättstugan på gården. För att kissa. Ingen tjatar om smink, hårfärg och tatueringar. Piercingar. Det finns ingen att jaga genom gatorna i Majorna. Som har ölkassar i händerna. Inga kompisars föräldrar att ringa. Ingen att leta upp sena kvällar, som blir hemskickad från lägret. Som vill diskutera meningen med allt. Ingen som plankar låtar från nätet eller dygnar med Nirvana i stereon så högt det går. Ingen äter fem limpor bröd om dagen och lämnar syltmackor under sängen.

Ingen har glömt skruva åt mascaraborsten i min sminkväska. Ingen står framför mig med min BH på sig och hävdar att hon köpte den på Lindex. Själv.  Det finns inga skor att snubbla över i hallen. Ingen har lämnat ytterdörren olåst. Alla skåpsluckor i köket är stängda. Lådorna också. I kylen har maten skrumpnat bort.

Vad hände med alla år och alla sekunder med er? Ni som sprängde gränserna för mitt liv, det största och det mesta någonsin. Hur kunde jag inte förstå att åren skulle gå? Och att de skulle gå så fort.