Hon sträckte fram handen och gav mig ett brev. ”Jag vill att du förvarar det här” sa hon. ”Men du får inte öppna det förrän jag är borta och du får inte berätta för någon att du har fått det. Förstår du?” Jag tog brevet och tittade på det, nickade. Tittade på henne. Min mamma. Och jo, jag visste kanske innerst inne. Att hon skulle dö och hon visste också.

Jag var 31. Hon hade varit sjuk men sedan blivit bättre. Hon var till och med ganska frisk när hon gav mig brevet, ganska men inte helt när vi flyttade tillbaka till Göteborg jag och barnen. Det var en kaotisk tid, själv med tre barn, mellan fem och sju och så heltidsstudier. Livet gick ut på att inte falla igenom, vara stabil och klara allt. Inte tänka för mycket, inte andas in för mycket, bara köra, se till att klara av att ge barnen ett drägligt liv, ungefär så.

Men mamma blev allt sämre och den sista veckan kom, det var självklart och otvivelaktigt när pappa ringde från sjukhuset, ”Det är bäst att ni kommer.”

Dagen efter satt vi i mitt kök. Det visade sig att min syster också fått ett brev. Med samma instruktioner. I det brevet beskrev min mamma hur hennes begravning skulle se ut, i minsta detalj, hur hon absolut inte ville vara i en kyrka och hur hon inte ville ha någon präst närvarande. Hon beskrev vilka blommor vi kunde köpa och var någonstans det fanns godast smörgåstårta som vi kunde beställa i förväg och sedan gå hem och äta tillsammans efter begravningen. Hon skrev om pengarna hon lagt undan och om vilken kista hon ville ha, vilken begravningsentreprenör vi skulle kontakta.

Så himla typiskt mamma.

Det andra brevet ska jag beskriva i ett annat inlägg.

Mitt sätt att klara livet och vardagen var att stänga av allt som hände inuti. Jag fortsatte som innan, tänkte inte, andades inte, körde på och lät bli att ta in sorgen. Jag var livrädd att jag skulle få ett sammanbrott och inte kunna ta hand om barnen om jag började släppa på. Med tiden sjönk allting undan och livet blev en vardag igen. Pappa behövde mycket stöd och barnen fortsatte växa.

Åren gick, pappa blev äldre och jag blev rädd att allting skulle sluta där. Det var ju bara de två som hade vår historia. Vår historia som de aldrig berättat, ingenting om vår släkt, vår bakgrund, deras liv innan flykten. De ville inte att vi skulle vara en del av det, de ville aldrig berätta. Men så, flera år efter mammas död gav pappa mig en lapp med ett namn och ett telefonnummer. Min moster, och jag hittade en släkt i ett annat land. Jag fick förklaringar på så många saker om min mamma. Hur hon haft det och varför det blev som det blev.

Det blir många inlägg av allt det där, en annan gång.

Pappa släppte aldrig taget. Under de elva år som gick innan han lämnade släppte han aldrig ens det minsta. Mammas kofta hängde kvar över stolen. Hennes tofflor stod i hallen. Alla kläderna kvar i garderoben. Allting precis som den sista dagen hemma. Han straffade sig själv genom att inte gå vidare, allt var slut och meningslöst. När pappa gick bort var det dags. Han var så redo. Jag minns att jag frågade honom, någon av de sista dagarna när bara väntan fanns kvar, om han var rädd. ”Rädd? Inte det minsta.”, nästan fnös han. ”Jag längtar.”

När pappa lämnade fick jag en chock som jag var helt oförberedd på. Jag var ju beredd på att pappa var sjuk och det var dags. Men inte på det som hände. Inte på att min mamma skulle dö en gång till. För plötsligt kom den, all sorg som jag inte tog in när det hände. Den hade liksom bara legat därinne och väntat på att få komma ut. Jag grät och grät i flera veckor och pappa fick vackert vänta på sin tur. Liksom. Barnen var stora så det gick att släppa ut allt. Jag satt i mina föräldrars lägenhet, där mammas saker fortfarande fanns kvar och gick igenom allting.

Jag hittade ett brev, ett gammalt och tummat, på det där språket som jag inte kan. Jag fick det översatt och det visade sig vara en slags dikt, eller ett avskedsbrev. Från min mormor, till sina fyra barn. Min mormor som bara var 36 år när hon dog och jag åkte tillbaka till det där landet, till min moster. Jag visade henne brevet, ”Aj aj aj aj”, sa hon och nickade, gav mig det tillbaka. Blundade en stund, tittade upp på mig och läste sedan upp hela brevet ur minnet, med skakig röst och tårar längs den fårade kinden. Brevet, som var daterat 1936.

Det blir en berättelse även om det brevet, men nu tänker jag på det där med att bevara. Förr, när det inte fanns kopieringsapparater, internet, mejl, inget sådant. När det kanske var krig och det enda sättet att bevara något helt säkert var att memorera det. Min moster memorerade sin mammas avskedsbrev och jag tänker att det var något stort och vackert med det. De var ju ganska små när hon dog.

Jag hittade ett brev till, i mina föräldrars lägenhet. Ett brev från min pappa till min mamma, när de var nykära och han längtade efter henne.

Och jag tänker på hur de ändå tagit med sig de här breven på sin långa resa till Sverige. Jag undrar hur mycket annat de hade med sig. De kunde ju inte ha någon packning. Och jag undrar om pappa och mamma också hade memorerat breven. I fall de skulle försvinna.

Nu finns de i alla fall här, allihop. Det är kanske det enda som finns kvar här, från deras historia.

Ja, och så vi då.