Du sa att det du tycker mest om är när det inte är tomt här. Så sa du och lade handen på din bröstkorg. Jag frågade vad du menade och om du menade inuti. Du sa ja. Jag frågade om det brukade kännas tomt och du sa nästan alltid.

Jag lade min hand varsamt på din bröstkorg, tryckte lite, som om det skulle hjälpa. Viskade något om att jag var ledsen för din skull, samtidigt som allt det där som var för mycket i min egen bröstkorg långsamt började sippra ut ur mig som en sörja jag inte kunde hålla tillbaka. Jag önskade att jag var någon som kunde blåsa bort det där tomma ur ditt bröst, att jag var någon som kunde fylla det med något bra.

Jag låtsades för mig själv att jag var någon som kunde hela och att min hand, där den låg på ditt bröst kunde liksom dra det tomma ur dig. Som en dammsugare. Och att min hand liksom lagade dig och gjorde så att du kunde ta in känslor igen. Bra känslor.

Jag tänkte att det där tomma kanske var gammal smärta som du inte kunde känna längre. Så att det bara kändes tomt.
Jag önskade att du slapp ha det så och kände mig lite sorgsen när jag tänkte. Tänkte på att för mig är du ju alltid fin. Min fina vän.

Hej där,

Hoppas att du har det bra. Var du nu är och vad du nu gör.

Jag har det bra. Jag satt bara här och funderade på hur oförutsägbart allt är. Utom vi själva kanske.

Det enda som är konstant är kanske vår egen förutsägbarhet.

För allt annat ändrar ju sig, plötsligt eller långsamt. Som när vi nådde kröken till exempel, då var det något helt annat än det vi trott på andra sidan. Det enda som gick att veta var att vi alltid föreställde oss något. Och sen var det aldrig så…

Det är så svårt att inte ha föreställningar om framtiden. Visst, det är skönt, men också smärtsamt svårt att leva i nuet. Tycker jag i alla fall.
Fast om framtiden var förutsägbar och jag visste hur den skulle se ut skulle jag nog bli galen. Även om den såg härlig ut. Att inte veta är ju själva grejen med livet.

Och med döden.

Och jag vet inte om du brukar tänka på sånt, eller vad du annars tänker på nuförtiden. Vi har ju inte setts på … så många år. Jag har hört att du har fått barn och köpt en gård.
Men minns du det där brevet du skrev, den där natten för så många år sedan? Jag hittade det på vinden. Jag läser det ibland och någon gång tänker jag tanken att jag ska höra av mig till dig. Det var så vackert.

Men jag låter bli.

Sköt om dig käre vän.

Detta inlägg hänger ihop med det förra: ”Breven”.

Jag börjar från början, med det första brevet. Det som min mormor skrev till sina barn – min mamma och hennes tre syskon.

Min mormor var bara 36 när hon dog i någon slags sjukdom. Jag vet inte vilken, men det jag förstått av den knackiga kommunikationen med min släkt är att den var mycket smittsam och att de som drabbats isolerades tills dess de blev bättre eller dog. Typ som pest, fast det var inte pest. Så mycket förstod jag. De drabbade fick inte begravas på de vanliga kyrkogårdarna utan på en egen plats som låg enskilt och bara var till för de som var smittade. Så, min mormor har ingen ”riktig” grav.

Tydligen var mormor kvar på gården ända till slutet, men isolerad i ett slags skjul eller ”uthus” för att hon inte skulle smitta någon. Jag har förstått det som att skjulet hade ett fönster, så att hon kunde se sina barn och de kunde se henne. Förmodligen också prata, genom rutan. Om jag förstått allt rätt så var mormor där i några månader, innan hon dog.

Min mamma var sex när mormor dog. Hon var yngst av fyra och fick mest fick sköta sig själv om dagarna. De två äldsta bröderna hjälpte morfar på gården och Rosa, min mammas storasyster, fick sköta hushållet och allt som följde med det. Jag tror att hon var runt 10 år då. Vilket ansvar. Vilket slut på en barndom. Rosa blev som en mamma för min mamma, som kanske var den enda som i alla fall ibland hade utrymme att vara barn.

Men just nu tänker jag på min mormor. Jag försöker sätta mig in i hur det måste vara att vara så ung och veta att det är slut, och se sina barn men inte få röra. Att se dem varje dag och liksom inte kunna vara där. Det krampar i mig bara vid tanken. Jag hade nog hellre dött med detsamma.
Kanske var det så att det ändå fanns hopp in i det sista, vad vet jag.

Det har varit svårt att få ihop en hel berättelse med tolkar, översättningar och fragment från olika släktingar, så min bild kanske inte är helt sann. Men mormor skrev ett avskedsbrev innan hon dog, det jag skrev om i förra inlägget, som min moster Rosa memorerade och som jag hittade i mina föräldrars lägenhet. Brevet som är daterad 1936. Jag fick det översatt och har kortat ner det en hel del, men det stod ungefär så här:

Farväl mina barn
Mina älskade barn, mitt bittra hjärta slår för er.  Jag går bland er som en levande död och det räcker med en blick på er för att min själ ska fyllas med mörk dysterhet. Ni kan inte längre ge mig kyssar, jag är dömd till avskildhet resten av mitt liv på denna jord.
Mitt livs skymning närmar sig och snart går jag till den eviga vilan, där inget längre gör ont. Där de som lever som skuggor på denna jord kan få ro.
Nu kan jag bara skicka kyssar från fjärran, men snälla ta emot dem ändå. Kom ihåg mig i era minnen.
Jag tar med era kyssar mig till mitt nya, vackrare hem.
Min kärkek må vara med er
det önskar jag från mitt hjärta.

Fint och sorgligt på samma gång. Ett minne från någon jag aldrig träffat.

Bilden föreställer det hus (så som det ser ut i dag) där mamma växte upp, gården där mormor levde sina sista dagar.