Första gången jag hälsade på min släkt var 2006. Vi skulle bo hos min moster Rosa, som jag berättade om i inlägget om mormors brev. Rosa bodde hemma hos sin dotter (min kusin) och hennes man. Vi hade, med hjälp av andra kommit överens om dag och tid som de skulle hämta oss på stationen. För ingen kunde engelska hemma hos Rosa.

I tre dagar kommunicerade vi med tecken, bilder och små charader. Det var på sätt och vis lite roligt, men också väldigt ansträngande. Det roligaste (och jobbigaste) var när det blev helt knäppa missförstånd. Ett exempel:

Vi satt I Rosas kök och skulle få frukost (det är absolut förbjudet att hjälpa till som gäst i det här landet). Min kusin stod och fixade med frukosten och höll upp ett ägg med ena handen samtidigt som hon viftade med fingrarna på andra handen. Lätt, tänkte jag. Det där betyder att hon undrar hur många minuter jag vill ha ägget kokt. Jag höll upp ena handen, med de fem fingrarna rakt upp i luften. En hundradels sekund fick min kusin ett lite märkligt ansiktsuttryck, men hon sa inget och jag tänkte att det kanske inte var så vanligt med mjukkokta ägg.

Tio minuter senare ställde min kusin fram fem äggkoppar med ett ägg i varje kopp framför mig. Jag tittade och tänkte “Oj, de äter de verkligen många ägg här”. Men jag hade redan upplevt konstiga matvanor i det här landet och jag gillar ägg, så jag satte i gång. Mitt under ätandet av ägg nummer två trillade polletten ner, men då visste jag inte riktigt hur jag skulle styra upp situationen.

Så jag fortsatte tugga i mig de där äggen och dagarna som följde fick jag inte ens frågan utan det stod fem ägg på rad framför min tallrik varje morgon.

Efter det åt jag inte ägg på ett tag.

En vanlig dag, vid lunchbordet på jobbet.

Lisa: – Jag brukar alltid ha nyckelknippan i handen, med en nyckel som sticker ut, så här.

Tora: – Ja, så gör jag också. Man ska inte ha håret i tofs heller.

Lisa: – Nej precis, det är farligt.

Jag:  – Vaddå, varför då?

Lisa: – För då kan de ta tag i tofsen och dra ner en på marken bakifrån.

Fatima: – Precis och det gör jävligt ont att bli släpad i håret.

Tora: – Egentligen är ju kort hår bäst.

Lisa: – Jag brukar ha jättehög hård metal i lurarna och gå med bestämda steg, fort… så jag liksom känner mig arg och stark, då blir jag inte lika rädd.

Samira: – Jag brukar gå med långa steg och liksom klampa, så att det ska låta som jag är mycket större och starkare än vad jag är. Och så går jag jättefort så att det ska se ut som jag är bestämd…

Tora: – Jag går aldrig hem med klackskor, jag har alltid med mig skor som man kan springa i och så byter jag när jag ska hem.

Fatima: – Ja precis, så gör jag också.

Tora: – Man ser ibland att en kille som går bakom går över till andra sidan, för dom vet att man blir rädd när dom går bakom. Det är för jävligt egentligen… jag tycker nästan synd om dem liksom.

Samira: – Ja, precis och även- ibland när jag går bakom en tjej ser jag att hon blir spänd och går snabbare. Jag harklar mig eller låtsas prata i telefon, så hon ska höra att jag också är tjej.

Lisa: – Jag går ofta och pratar i telefon, men egentligen… – vilken nytta gör det? Kommer det någon är det ju skit samma om jag pratar i telefon. En telefon, liksom – vad ska man göra med den, slå dem i huvudet, haha.

Samira: – Ja, fast det känns tryggare att ha någon i andra änden av luren, man känner sig inte lika ensam.

Jag: – Jag pratar aldrig i telefon för då hör jag inte om det går någon bakom. Vågar inte ha musik heller… man hör ju inte om det kommer någon.

Lisa: – Fan vad jobbigt att vara den som är i telefonen om det händer något. Vad ska man göra liksom… Hemsk känsla måste det vara.

En manlig kollega kommer och sätter sig och vi byter samtalsämne.

Sluta aldrig
komma igen
höra efter
lyssna på ditt hjärta
gå när det inte känns bra

Sluta aldrig
längta efter värme
gå dit där du vill vara
känna det vackra i andra
känna det vackra i dig själv

Sluta aldrig

Sluta aldrig hoppas
Sluta aldrig känna
Sluta aldrig vara du
Fortsätt alltid gå.