Hej där! Du som är en av alla oss med en förfader/moder som flytt någonstans ifrån och hamnat här. Visst är det lite gött för alla oss som vuxit upp här, eller lyckats ta sig hit och fått hjälp här. Hjälp av medmänniskor. Som har boende och sociala nätverk. Visst är det gött att leva här, att gå på kulturkalas och festivaler, att ha möjlighet till A-kassa och föräldrapenning. Även om det kan vara surt och fattigt ibland. Inte alla har det gött, ens här.
Visst är det gött att ha fredagsmys eller ligga i soffan och plöja serier på Netflix. Visst?
Jag är så glad att jag lever. Här. Att mina föräldrar klarade att ta sig hit, att pappa inte dog i difteri innan jag var född, att mamma överlevde graviditeten med min syster, under det år det tog att vara på flykt – därifrån och hit.
Att skotten bara träffade pappas hatt när de sprang över gränsen. Att de överlevde flyktingläger och sjukdom. Att de blev så väl mottagna här i Sverige. De var välkomna, de fick hjälp med boende och språk.
Då på femtiotalet. De fick vänner som kunde berätta om det nya landet. De var trygga och jag är tacksam. Utan deras flykt hade jag inte funnits. Mina syskon hade inte funnits. Mina barn hade inte funnits. Utan mina föräldrars kamp genom all skit de tog sig igenom för att komma hit hade ingen av oss funnits.
Jag är så jävla tacksam.
En kunde ju ha varit född någon helt annanstans i världen. Det väljer en ju inte själv.