Innerst inne är jag en dansare. Innerst inne vet jag att jag egentligen kan virvla runt på ett golv, att kroppen kan flyga och snurra och göra helt omöjliga rörelser, koordinera fyrtiotre olika muskler och kroppsdelar och riktningar samtidigt. Innerst inne. Det är bara det att jag liksom inte får ut det. Lite som att kunna ett språk men inte få ut orden. Fast allt egentligen finns där, redo att pratas. Så är det för mig med dansen. Jag har försökt, flera gånger faktiskt. Jag har börjat på nybörjarkurser i samba fem gånger. Jag har inte bara börjat, utan också fullföljt fem nybörjarkurser i samba. Och faktum är att jag är jättebra på att värma upp nu. Så mycket längre än så har jag inte kommit, även om jag vet att jag innerst inne är en dansare.

På en skola där jag jobbade såg jag en gång en elevföreställning där en av mina elever gjorde ett locking-nummer. Den här eleven hade periodvis kraftig reumatisk värk och i dessa perioder svårt att ens gå. Hon tog starka mediciner, gick med kryckor och orkade sällan vara i skolan en hel dag. I andra perioder hade hon bara lite värk. Då dansade hon. I just detta nummer dansade hon locking och jag hade aldrig sett något liknande. Hon som knappt kunde gå emellanåt rörde sig som om hon inte hade några leder, som om hon var en animation. Så häftigt.  Jag minns att jag tänkte att om hon kan dansa på det sättet, trots sin värk och reumatism – då kan jag också. Jag har ingen ursäkt. Ingen reumatism, inga rörelsehinder och dessutom är jag ju faktiskt dansare. Innerst inne.

Så jag anmälde mig till en locking-kurs. För er som inte vet vad locking är kan jag berätta att det är en slags dans. Som är enormt komplicerad. Och som är supersnabb. Och som har i alla fall femton olika termer som inte går att förstå om en inte är proffsdansare. Och som dansas av smidiga proffsiga personer i 18-årsåldern.

Det gick bra i ungefär fem minuter (ja, ok – vi värmde upp). Sen blev det snabbt svårare men jag tänkte hela tiden ”det kommer, det gäller bara att hänga med så gott det går, det lossnar snart”. När vi hade dansat enormt komplicerat och snabbt i 15 minuter informerade dansläraren om att vi var färdiga med uppvärmningen.

Sedan startade den totala förödmjukelsen. Dansläraren satte på snabb, snabb musik och kastade sedan, som en speedad squaredance-utropare, ur sig den ena obegripliga termen efter den andra. Ackompanjerad av alla otroligt tajta och snygga danselever som gjorde exakt likadana supersnygga och koordinerade rörelser, medan jag stod längst ut på ena sidan och skumpade lite upp och ner med armar och ben i fula grå joggingbyxor och blekt gäddhäng. Jag liknade mer en slow motionvisning av någon som får en elstöt upprepade gånger. Min hjärna gick på högvarv – ”Vad fan ska jag göra, ska jag bara stå här och vifta eller ska jag låtsas stuka foten, eller ska jag säga att jag behöver gå på toa?” Tankarna rusade runt i skallen samtidigt som jag stod där och helt osynkroniserat viftade lite menlöst på allt möjligt.

Efter vad som kändes som en evighet stannade dansläraren upp och frågade: ”Några frågor så här långt?” Alla skakade på huvudet. ”Jo, jag har en fråga”, sa jag. ”Är det här verkligen en nybörjarkurs? För alla här verkar ju redan kunna allt?” Dansläraren såg nedlåtande på mig. ”Eh – Ja, det är en nybörjarkurs, det står ju nybörjarkurs i programmet och det här är nybörjarnivå.” ”Men..” sa jag, ”det känns ju inte..” Längre kom jag inte innan dansläraren avbröt ”Ja, men om det inte är någon som har några frågor så kanske vi kan ta det där sen?”Det var där det brast för mig. ”Eller också så kanske jag kan ta och gå härifrån nu!” Jag stolpade förbi alla de andra supersmidiga proffsdansarna som synkroniserat vände sina huvuden efter mig, stolpade mig över hela golvet och ut ur rummet, högröd och förödmjukad och så långt ifrån en smidig dansare det någonsin är möjligt.

Så för att backa tillbaka – För dig som inte vet vad locking är så kan jag berätta att det vet inte jag heller. Men jag vet vad det inte är. Det är inte en dans för nybörjare, även om nybörjaren innerst inne är en dansare.