I min dagbädd från blocket, med Vira intill. Skog och ängar åt alla håll. Ett annat liv i slutet av en dag.

En kronhjort, jo jag har sett den själv, som förtvivlat ensamt brölar i skogen. Och så skymningen och då kommer korparna. De flyger åt öster, rakt över mig och in i skogen- skogen där kronhjorten förlorat sig i sin ensamma kärlekssorg. Korpar i hundratal. De kraxar ödesmättat så som korpar gör, flyger över så länge skymningen faller.

Sen kommer dimman, smygande över fälten. En råbock skäller. Syrsorna är öronbedövande nu och det börjar bli mörkt. Ett par eftersläntrande korpar flyger fram över himlen, vingslag, lika ödesmättade som allt det andra. Vira snarkar intill mig. Thåström på min stereo därinne

”Om jag skulle somna, väck mig, jag vill inte missa något av det här. Det är inte bara på dom gamla tavlorna som mästarna målat himlen.

Här kommer natten, kall och underbar”

Bara så du vet. Det passerade i smyg för flera år sedan, utan att jag märkte något. Fast, det är ju lite som med makaroner och en del andra livsmedel. Det kan hålla hur länge som helst efter ett bäst före-datum så du märker kanske inte riktigt när det händer. 

Jag kanske är lite som en gammal makaron. Som obemärkt har passerat sitt bästa datum. Mjölken har tagit slut eller gått ut och makaronen gick med. Eller, den ligger kanske i paketet och skramlar lite bortglömt när du skakar lite på kartongen, inte så mycket mer. 

Eller så har den trillat ut och ligger i ett hörn i skafferiet, dammig och beige utan någon särskild karaktär. Går väl i och för sig att koka och äta. 

Men färskpasta känns ju mer lockande.

Ett overkligt liv. En overklig verklighet. Där två tider löper parallellt som ovetandes om varandra. Där en tid lever som vanligt, går på krogen, shoppar kläder, träffas och kramas. Black Friday. Där en annan tid isolerar sig, håller avstånd, ligger i respirator, håller andan, andas tungt. Dessa två tider samtidigt. 

Och så overkligt när den ena ser in i den andra, så ovärdigt efter ett 12-timmarspass på IVA att gå förbi John Scott och se in. På partyt i den andra verkligheten.

Och så undrar jag lite surt när jag rör mig på gatorna, varför det är så mycket folk som rör sig på gatorna. 

Och så den där väntan och ovissheten. Allting som försöker hända som förut fast i zoom och teams. På nätet. 

Inställda konserter.

Men snart är vaccinet här. Vi får hoppas att det inte ger några biverkningar, som det förra gjorde. Tänk om en biverkning skulle vara elallergi. Vad gör vi då med livet i zoom? 

-Har du Tinder?

-Nej, jag har Mindler.

”Ursäkta! Får jag störa dig lite?”

Jag sitter på en bänk i en busskur. November och det har just klarnat upp. Mina ögon kisar mot bilarnas ljus när inga D-vitaminer i världen hjälper mot tröttheten. Jag sitter och drömmer mig tillbaka till konserten vi var på i går.

”Ursäkta!?”

”Jaa..,” säger jag och vänder mig mot rösten. En underlig liten filur, svårt att säga något om vare sig ålder eller annat… en liten gumgubbe. Eller så.

”Du vet att det snart är här va?” Säger gumgubben.
”Mmmmm,” säger jag och nickar lite välmenande. Tänker att det bästa är att bara hålla med.
”Du vet? Nä, du har ingen aning” skrattar gumgubben.
”Ehh… nej, eller vad tänkte du på”?

”Titta här”, säger gumgubben och sträcker fram någon slags läsplatta. Gumgubben trycker på skärmen och plötsligt ser jag mig själv hemma i soffan med Eva bredvid.
”Va?” säger jag till gumgubben, ”var fasiken har du fått detta ifrån? Hur vet du vem jag är, var jag bor??” Gumgubben ler lite medlidsamt fast ändå nästan ondskefullt.
”Titta! Sätt på ljudet.”

Jag tar läsplattan, trycker på volymsymbolen.
Jag ser Eva och mig själv som sitter i min soffa med en kopp kaffe i handen, i varsin ytterända av soffan. Det piper till och Eva tittar på sin klocka.
”Hundrasjutton” säger hon. ”Det är rätt rimligt ändå.”
”Va?” säger jag. ”Hundrasjutton vaddå?”
”Ja, döda alltså. 117 döda igår.”
”Men det var väl rätt mycket” säger jag. ”Det har ju varit nere på 80 per dag i några dagar.”
”Jaa…. Det kanske det har” säger Eva. Min telefon plingar. Steget streamar nu live på facebook står det. 
Klippet tar slut och jag tittar förvirrat upp på gumgubben som harklar sig.

”Om några månader kommer alla universitet och gymnasieskolor i Sverige att vara stängda och undervisningen kommer att ske på distans. Ingen kommer att resa. Alla biografer och konsertställen kommer att vara stängda. Man får inte hälsa på äldre och i hela världen kommer länder att ha lockdown.” ”Titta”, fortsatte gumgubben och pekade upp i skyn. ”Ser du alla flygplansstreck? I april kommer inte ett enda flygplan att flyga här över.” Gumgubben stirrar på mig med en underlig blick och fortsätter.

”Här i Sverige kommer flera tusen att ha dött, på bara några månader. Flera hundratusen i världen. Det kommer inte att finnas något vaccin. Liseberg kommer inte att öppna nästa sommar, det blir inget fotbolls-EM, alla konserter på Ullevi ställs in.  Faktum är att alla konserter överallt ställs in och stream på facebook utan publik irl blir de nya livekonserterna. Folksamlingar på fler än 50 personer förbjuds. Människor ska också ha en armlängds, helst två, avstånd till varandra. Miljöförvaltningen kontrollerar restauranger och tvångsstänger krogar som tar in för mycket folk.”
”Du,” säger gumgubben och pekar med fingret mot mig, ”kommer att arbeta hemifrån på obestämd tid, som alla andra på din arbetsplats. Arbetslösheten kommer att vara10%.” 

”….Eh… ja, oj, det låter ju hemskt”, säger jag och reser mig upp. Inte vet jag vad det var för konstig grej jag såg i den där Ipaden, men den här gumgubben verkar ju helt knäpp. Det är bäst jag går. Måste komma ihåg att boka resan till Italien i februari! Ska bli skönt att komma härifrån, bort från stressen och mörkret och alla knasbollar.

Telefonen ringer.

-Hej mormor! Har du bytt telefonnummer?

Paniken! Har jag blivit mormor? Till en typ… 10-åring? Har jag blivit senil? ”Mormor”, då måste det vara Majas barn, men när fick hon barn?? Panik! 

-Ähhh, jag tror att du kanske har ringt fel?

-Men mamma gav mig det här numret, hon sa att du hade bytt!

-Men jag är nog inte någons mormor så du måste ha ringt fel.

-Aja, förlåt så mycket, hejdå.

 

SLUTA!!! Sluta hata Greta, sluta hata homo, bi, trans, sluta hata kvinnor, sluta hata invandrade, sluta hata feminister, sluta hata bara! Bara SLUTA!! Sluta våldta barn, sluta våldta, sluta misshandla, sluta tortera och mörda, sluta mobba, sluta, sluta, sluta!

Sluta hugg av hela ansiktet på elefanter för att ta deras betar – de dör, fatta det!! Det gör ont, fatta det! Tänk om du skulle få halva ansiktet avhugget för att nån ville ha din näsa? Sluta äta hajfenssoppa för vet du hur man gör hajfenssoppa? Man skär av stjärtfenan på små hajar och slänger tillbaka dem i havet, de dör! De sjunker till botten och dör – fatta det! Det gör ont. Sluta skjuta giraffer för att posera, sluta skjuta bara! Snälla sluta, bara SLUTA!! Sluta äta kött varenda dag åtminstone! Sluta köpa skitmat, sluta att inte tänka, sluta förneka att allt håller på att braka rätt åt skogen och bara SLUTA!

Jag står inte ut med allt hat, alla bilder av elefanter som fortfarande lever medan blodet rinner ur det som är kvar av ansiktet och det är inte ens ögonen, kycklingar som pressas mot burkanter och har plockat av varandras fjädrar, grisar som pressas fast i burar. Jag står inte ut med svineriet mot vår värld, mot varandra och mot allt som lever.

Sluta såga ner hela världens lunga i Amazonas. Fatta att vi alla dör.

SNÄLLA!

Hur är det möjligt att hata Greta??? Skärp er för fan, medelålders män och kvinnor som hatar en 16-åring som inte gör något annat än engagerar sig i miljön! Skäms på er!

 

Jag dog idag. Det var i morse på väg till jobbet, jag blev överkörd. Jag skulle korsa Övre Husargatan, där vid Sveaplan mot Annedal. Det är bussfiler i mitten av gatan, en åt vardera håll, men det tänker man inte på, det ser ut som en tvåfilig enkelriktad väg. Om man tittar åt höger. Om man bara tittar åt höger. Det sjuka var att jag bara för ett par veckor sedan, vid samma övergångsställe NÄSTAN blev överkörd. Det stod andra personer vid övergångsstället som skrek åt mig, så jag hann kasta mig över i tid innan bussen tjöt förbi, med bromsarna på, från vänster.

Så i dag skulle jag samma väg igen. Nöjd med mig själv för att jag bestämt mig för att promenera till jobbet. Jag som slappat till mig så helt otroligt mycket det senaste året. Jag gick med mina lurar med hög musik i öronen och kände mig peppad. Vid övergångsstället väntade jag tills bussen kört förbi, den som kom från höger och sedan gick jag. Jag tittade aldrig åt vänster.

Busschauffören hade inte en chans att stanna, jag klev ut bara ett par meter framför bussen.

Så jag dog. Och jag hade på mig min nya, dyra regnjacka som jag köpte i somras för att kunna ha både sommar och vinter, i alla väder. Jag hade jobbdatorn i ryggsäcken som även den var ganska ny. Både datorn och ryggsäcken faktiskt. Mina gamla Dr Martens på fötterna. Lurarna satt kvar men musiken hade tystnat och jag låg död på marken med en massa blod och annat äckligt runt om. Kvar på övergångsstället stod en tant med sin hund. Hunden skällde som en tok, ryckte i kopplet men tanten bara stod och stirrade. På mig som låg där och var död och på bussen som kört in i en stolpe vid Sveaplan. Det var alldeles tyst en lång lång stund. Sen vet jag inte riktigt vad som hände.

Mer än att jag var död. Jag som inte ens bäddat sängen i morse. Mina smutsiga kläder låg kvar på golvet och jag hade glömt matlådan i hallen. Jag som skulle hålla en presentation om tröskelregler mellan kurser inom program på universitetet. Vem skulle ta den nu. Fast det går väl att ställa in sådant om föreläsaren dör… Fan, jag hade ju inte fixat med testamente och sådant heller, som jag lovat mig själv att göra i flera år… ”Jag gör det sen” tänkte jag jämt. Inte fixat med lånen och gjort något slags avslut alls, allting var ju helt rörigt. Hur skulle det bli för dem som var kvar? Och mina dagböcker, jag ville ju inte att någon skulle läsa dem. Dem skulle jag ju bränna! Varför sköt jag upp det? Och hur skulle det bli med barnen, de skulle vara ledsna, kanske börja bråka om hur allt skulle göras, vem som skulle göra vad och vart allt skulle nånstans. Sånt där är ju jättesvårt och känsligt.

Nu kommer en ambulans, nej två. Och polisbilar. Det står många människor runt mig nu, ett par filmar med sina telefoner. Undrar om de tänkt lägga ut det på youtube sen. Jag ser föräldrar som drar iväg barnen åt ett annat håll. Det förstår jag. Det ser inte kul ut här på gatan direkt. Fan, om jag bara hade tittat till vänster. Så lätt. Om jag bara hade vridit huvudet litegrann åt vänster. Om jag bara haft musiken lite tystare. Då hade jag inte varit död nu. Då hade jag kunnat gå hem och ta hand om allt, se till att allt var uppordnat och avklarat innan jag gick och dog. Men nu lyfter ambulanspersonerna upp mig på en bår och skjuter in mig i ambulansen. Det är ingen som försöker sig på någon slags livräddning, det behövs inte någon särskild medicinsk kunskap för att se att det är bortkastad tid. Jag är så död man kan bli.

Jag är inte med i ambulansen när den kör iväg med resterna av mig. Polisen är kvar på gatan och någon pratar med tanten. Jag ser allt liksom på håll. Ganska mycket blod är det. Vad gör dom med det sen? Kommer det någon tvättbil och tar bort det? Shit, vad händer nu? Vad händer med allt – vem berättar för barnen, vad händer med dem, vart ska min inneboende ta vägen, vad ska alla säga?

Om jag bara hade tittat åt vänster. Så enkelt. Om jag bara tittat åt vänster.

 

Nigel.  Read and weep.

 

https://www.stuff.co.nz/environment/101073714/the-wrong-ending-nigel-the-lonely-gannet-found-dead-beside-his-concrete-love

Första gången jag hälsade på min släkt var 2006. Vi skulle bo hos min moster Rosa, som jag berättade om i inlägget om mormors brev. Rosa bodde hemma hos sin dotter (min kusin) och hennes man. Vi hade, med hjälp av andra kommit överens om dag och tid som de skulle hämta oss på stationen. För ingen kunde engelska hemma hos Rosa.

I tre dagar kommunicerade vi med tecken, bilder och små charader. Det var på sätt och vis lite roligt, men också väldigt ansträngande. Det roligaste (och jobbigaste) var när det blev helt knäppa missförstånd. Ett exempel:

Vi satt I Rosas kök och skulle få frukost (det är absolut förbjudet att hjälpa till som gäst i det här landet). Min kusin stod och fixade med frukosten och höll upp ett ägg med ena handen samtidigt som hon viftade med fingrarna på andra handen. Lätt, tänkte jag. Det där betyder att hon undrar hur många minuter jag vill ha ägget kokt. Jag höll upp ena handen, med de fem fingrarna rakt upp i luften. En hundradels sekund fick min kusin ett lite märkligt ansiktsuttryck, men hon sa inget och jag tänkte att det kanske inte var så vanligt med mjukkokta ägg.

Tio minuter senare ställde min kusin fram fem äggkoppar med ett ägg i varje kopp framför mig. Jag tittade och tänkte “Oj, de äter de verkligen många ägg här”. Men jag hade redan upplevt konstiga matvanor i det här landet och jag gillar ägg, så jag satte i gång. Mitt under ätandet av ägg nummer två trillade polletten ner, men då visste jag inte riktigt hur jag skulle styra upp situationen.

Så jag fortsatte tugga i mig de där äggen och dagarna som följde fick jag inte ens frågan utan det stod fem ägg på rad framför min tallrik varje morgon.

Efter det åt jag inte ägg på ett tag.