På riktigt, vad trodde ni? Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig utanför den här gången. Inte skriva och inte gå igång. Men när jag märker förvåningen som verkar finnas över alla dessa metoo. Alltså på riktigt – har halva befolkningen verkligen gått omkring helt ovetande om vilken vardag den andra halvan lever i? På riktigt?

Jag hittar inte på, ljuger inte, överdriver inte ens litegrann när jag säger att jag inte känner någon kvinnlig person som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella trakasserier. Inte, inte, inte, inte någon. Det är vardagsmat, det är en del av verkligheten, av världen vi lever i. Eller, främst de som är lite yngre, lever i.

Jag vill påstå att klimakteriet är en befrielse av just den anledningen.

Att statusar fylls med ett metoo är inte ens en bråkdel av verkligheten. Bakom varje metoo döljer sig för många inte en, utan många händelser. Om jag skulle skriva ner varje enskild händelse, där jag blivit sexuellt ”påhoppad” på ett eller annat sätt. Om jag skulle skriva ner historierna jag fått eller sett, av några mina nära kvinnliga personer. Om jag skulle göra det.

Så halva befolkningen går runt och lever tysta i en verklighet av mer eller mindre subtilt sexuellt förtryck och en stor del av den andra (utom möjligen de rötägg som förtrycker) har ingen aning. För att det är så invävt i strukturerna att det inte ens märks. För att det är så inpräntat i kvinnor att det är vår egen skuld.

Jahapp.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Vy6j6/60-poang–da-far-man-valja-tjej-att-tafsa-pa

Jag vill skrika FUCK YOUTOO!