Skolan hade hyrt en buss till utflykten. Skolan i det vackra trähuset som låg så fint på en kulle. Vi skulle åka till Borås djurpark. Jag var nervös. Det var en ”fin” skola, med välkammade barn och jag kände mig som blatteungen från förorten. Eller den jobbiga kulturmänniskan i Majorna. Eller något annat som inte passade in i här, med alla välartade, välklädda och nykammade små barn och deras lika kammade och välklädda föräldrar. Lärarna var också välkammade. Och väldigt välklädda. Jag kröp liksom tillbaka till första klass inuti där jag satt bredvid mitt barn, på mitt säte på bussen.

Vi hade bara några veckor tidigare fått plats i förskoleklassen på skolan till två av de små. Och nu skulle jag följa med på utflykt. Vi hade tagit plats i bussen – alla små barn, alla fina föräldrar, tre mycket välklädda, nästan skrämmande artiga Lärare. Och så jag. En av av Lärarna bjöd fram de barn som ville komma fram och sjunga en liten vårsång i mikrofonen. Det var det några som ville. Det blev en välkammad Idas sommarvisa och något mer som jag inte minns.

Sedan hände det. Mitt underbara, väldigt egensinniga, okammade och inte så prydliga barn, gick fram till Läraren. Alla hårstrån reste sig på min kropp, pulsen steg. Jag kände mitt barn mycket väl. Jag gjorde snabba överläggningar med mig själv. Skulle jag hoppa ut genom fönstret? Skulle jag springa fram till mikrofonen och rycka den till mig och sjunga en sommarvisa? Skulle jag kasta mig över mitt barn? Sedan bära tillbaka barnet till sin plats? Eller skulle jag bara ställa mig upp och bara skrika?

Men allting hände för fort. ”Nej, men så roligt”, sa Läraren, ”vill du också sjunga en sommarvisa?”. Läraren gav mikrofonen till mitt nickande barn. Mitt lilla barn som sedan vände sig mot alla oss andra i bussen, tog ett djupt andetag och sjöng: ”Hela skolan står i lågor, hoppas hela skiten brinner upp”.

Det blev ganska tyst.

Jag är i stugan och jobbar. I dag vaknar jag supertidigt och sätter mig vid köksfönstret med en kopp kaffe. Tittar ut över sjön. Det är så vackert här, med sjön och skogen framför näsan. Utanför fönstret går en liten grusväg. Det är sällan särskilt mycket trafik på den. Men jag har missat något. Rusningstrafiken kl 05.17! Då händer det grejer på grusvägen. Först är det bara en katt. Katter som springer i trav ser roliga ut. De ser ut att sväva precis ovanför marken med fötterna som paddlar under sig. Efter katten kommer en igelkott. En liten stund senare det en padda. En stor! Jag lovar-  jag ser den ända från fönstret. Utan kikare.

Efter paddan är det uppehåll en liten stund. Jag dricker mitt kaffe och tittar ut över sjön. Det är magiskt. Sedan kommer haren skuttande, lite lugnt och långsamt fram längs grusvägen. Haren är större än katten. Ganska mycket större faktiskt.  Det har jag aldrig tänkt på att de kan vara.

Sen kommer Bambi. Och Bambis två kompisar. De går kanske lite mer vid sidan av grusvägen, men ändå. Värsta rusningen.

Några som håller sig undan rusningstrafiken men ändå avslöjar sin ankomst är tranorna som landar i sjön. De tar fågelvägen i stället för grusvägen om en säger så. Och det är så jag säger det eftersom jag är från Göteborg.

Lite senare blir det ännu mer spännande. Jag har en deadline 09:00, en text ska mejlas, men nätet är så dåligt här. Jag brukar dela nät från telefonen men den visar på noll mottagning. Så klockan 09:00 springer jag själv omkring på grusvägen som ett spännande djur på landet, i foppatofflor, pyjamas, datorn i ena handen och telefonen i andra. Det hjälper inte. Jag får ta mig upp på berget genom skogen i samma utstyrsel och på samma vis. Till slut lyckas jag få i väg texten och går hem igen.

Djurlivet här är spännande.