Han föddes på Styrsö en majdag 1999. Han hade två syskon, en röd som han själv och en grå. Han var den modigaste av dem, den som vågade vingla iväg på golvet, som vågade komma fram och nosa och klättra upp i handen. Han var så liten att hela han fick plats i min hand första gången vi träffades. Liten, röd och lurvig, varm och ullig.

När han var tillräckligt stor fick han flytta till fastlandet, hem till oss. Där växte han upp med tre barn och alla grannbarn, helt i tron att han var en av dem. Han rymde hemifrån, upp till förskolan en bit bort. Där fick han pannkakor och grädde. En annan gång vaknade en av mina bekanta upp med honom intill. Han hade gått in genom det öppna fönstret och lagt sig i en varm gosig säng. När han var liten trodde han att han var allas älskling och att hela världen var hans hem.

När han blev större beslagtog han en buske tvärsöver den lilla bäcken utanför vårt hus. Med åren blev det som ett litet bo i busken, en fördjupning där han brukade sitta och speja och ett hål i busken där han brukade krypa in. Från busken hade han span på vår dörr.

Åren gick och barnen i familjen blev äldre. Han också, pälsen blev tjock och tovig på vintern men han gillade att bli borstad. Han var stor och ståtlig med svansen som en dammvippa. Det var svårt att inte skratta när han låg i gräset och smög på en fågel, när den gigantiska röda svansen vajade avslöjande i luften.

Det var lättare att hålla sig för skratt när han kom in med möss på nätterna. En gång levererades en näbbmus i sängen mitt i natten, en levande. En annan gång hetsåt han en fågel, för att kräkas upp den i köket tio minuter senare. Han kämpade mot kopparormar och skator, för att inte tala om andra katter. Vissa morgnar låg det tjocka tussar av päls på gräset utanför. En annan gång kom han haltandes med trasigt ben och trasigt öra. Då fick vi åka till veterinären. Han var nästan kung i några år. Kenneth var den riktiga kungen. Han vågade inte gå förbi huset där Kenneth bodde, inte förrän Kenneth dog och han själv blev kung.

Åren fortsatte gå. Familjen flyttade och barnen blev vuxna. Han flyttade till Småland för att få mer frisk luft än i staden. Där blev han snabbt kung. Hans långa päls blev tovigare för varje vinter och det fick bli en årlig vårutflykt till djurfrisören för att raka av alltihop. Efter en sådan utflykt var det inte så mycket som var ståtligt över honom. Liten, skrynklig och med bara den yviga svansen i behåll höll han sig inomhus i några veckor.

Och åren fortsätter gå. Hans päls blir fortfarande tovig om vintern. Lite smågrinig har han blivit och det blir inte några mus-överraskningar längre. Inte så många långa utflykter i skogen eller hetsätande av fåglar. Men kung är han fortfarande och till våren fyller han 18 år.