En vanlig dag, vid lunchbordet på jobbet.

Lisa: – Jag brukar alltid ha nyckelknippan i handen, med en nyckel som sticker ut, så här.

Tora: – Ja, så gör jag också. Man ska inte ha håret i tofs heller.

Lisa: – Nej precis, det är farligt.

Jag:  – Vaddå, varför då?

Lisa: – För då kan de ta tag i tofsen och dra ner en på marken bakifrån.

Fatima: – Precis och det gör jävligt ont att bli släpad i håret.

Tora: – Egentligen är ju kort hår bäst.

Lisa: – Jag brukar ha jättehög hård metal i lurarna och gå med bestämda steg, fort… så jag liksom känner mig arg och stark, då blir jag inte lika rädd.

Samira: – Jag brukar gå med långa steg och liksom klampa, så att det ska låta som jag är mycket större och starkare än vad jag är. Och så går jag jättefort så att det ska se ut som jag är bestämd…

Tora: – Jag går aldrig hem med klackskor, jag har alltid med mig skor som man kan springa i och så byter jag när jag ska hem.

Fatima: – Ja precis, så gör jag också.

Tora: – Man ser ibland att en kille som går bakom går över till andra sidan, för dom vet att man blir rädd när dom går bakom. Det är för jävligt egentligen… jag tycker nästan synd om dem liksom.

Samira: – Ja, precis och även- ibland när jag går bakom en tjej ser jag att hon blir spänd och går snabbare. Jag harklar mig eller låtsas prata i telefon, så hon ska höra att jag också är tjej.

Lisa: – Jag går ofta och pratar i telefon, men egentligen… – vilken nytta gör det? Kommer det någon är det ju skit samma om jag pratar i telefon. En telefon, liksom – vad ska man göra med den, slå dem i huvudet, haha.

Samira: – Ja, fast det känns tryggare att ha någon i andra änden av luren, man känner sig inte lika ensam.

Jag: – Jag pratar aldrig i telefon för då hör jag inte om det går någon bakom. Vågar inte ha musik heller… man hör ju inte om det kommer någon.

Lisa: – Fan vad jobbigt att vara den som är i telefonen om det händer något. Vad ska man göra liksom… Hemsk känsla måste det vara.

En manlig kollega kommer och sätter sig och vi byter samtalsämne.

Sluta aldrig
komma igen
höra efter
lyssna på ditt hjärta
gå när det inte känns bra

Sluta aldrig
längta efter värme
gå dit där du vill vara
känna det vackra i andra
känna det vackra i dig själv

Sluta aldrig

Sluta aldrig hoppas
Sluta aldrig känna
Sluta aldrig vara du
Fortsätt alltid gå.

Du sa att det du tycker mest om är när det inte är tomt här. Så sa du och lade handen på din bröstkorg. Jag frågade vad du menade och om du menade inuti. Du sa ja. Jag frågade om det brukade kännas tomt och du sa nästan alltid.

Jag lade min hand varsamt på din bröstkorg, tryckte lite, som om det skulle hjälpa. Viskade något om att jag var ledsen för din skull, samtidigt som allt det där som var för mycket i min egen bröstkorg långsamt började sippra ut ur mig som en sörja jag inte kunde hålla tillbaka. Jag önskade att jag var någon som kunde blåsa bort det där tomma ur ditt bröst, att jag var någon som kunde fylla det med något bra.

Jag låtsades för mig själv att jag var någon som kunde hela och att min hand, där den låg på ditt bröst kunde liksom dra det tomma ur dig. Som en dammsugare. Och att min hand liksom lagade dig och gjorde så att du kunde ta in känslor igen. Bra känslor.

Jag tänkte att det där tomma kanske var gammal smärta som du inte kunde känna längre. Så att det bara kändes tomt.
Jag önskade att du slapp ha det så och kände mig lite sorgsen när jag tänkte. Tänkte på att för mig är du ju alltid fin. Min fina vän.

Hej där,

Hoppas att du har det bra. Var du nu är och vad du nu gör.

Jag har det bra. Jag satt bara här och funderade på hur oförutsägbart allt är. Utom vi själva kanske.

Det enda som är konstant är kanske vår egen förutsägbarhet.

För allt annat ändrar ju sig, plötsligt eller långsamt. Som när vi nådde kröken till exempel, då var det något helt annat än det vi trott på andra sidan. Det enda som gick att veta var att vi alltid föreställde oss något. Och sen var det aldrig så…

Det är så svårt att inte ha föreställningar om framtiden. Visst, det är skönt, men också smärtsamt svårt att leva i nuet. Tycker jag i alla fall.
Fast om framtiden var förutsägbar och jag visste hur den skulle se ut skulle jag nog bli galen. Även om den såg härlig ut. Att inte veta är ju själva grejen med livet.

Och med döden.

Och jag vet inte om du brukar tänka på sånt, eller vad du annars tänker på nuförtiden. Vi har ju inte setts på … så många år. Jag har hört att du har fått barn och köpt en gård.
Men minns du det där brevet du skrev, den där natten för så många år sedan? Jag hittade det på vinden. Jag läser det ibland och någon gång tänker jag tanken att jag ska höra av mig till dig. Det var så vackert.

Men jag låter bli.

Sköt om dig käre vän.

Detta inlägg hänger ihop med det förra: ”Breven”.

Jag börjar från början, med det första brevet. Det som min mormor skrev till sina barn – min mamma och hennes tre syskon.

Min mormor var bara 36 när hon dog i någon slags sjukdom. Jag vet inte vilken, men det jag förstått av den knackiga kommunikationen med min släkt är att den var mycket smittsam och att de som drabbats isolerades tills dess de blev bättre eller dog. Typ som pest, fast det var inte pest. Så mycket förstod jag. De drabbade fick inte begravas på de vanliga kyrkogårdarna utan på en egen plats som låg enskilt och bara var till för de som var smittade. Så, min mormor har ingen ”riktig” grav.

Tydligen var mormor kvar på gården ända till slutet, men isolerad i ett slags skjul eller ”uthus” för att hon inte skulle smitta någon. Jag har förstått det som att skjulet hade ett fönster, så att hon kunde se sina barn och de kunde se henne. Förmodligen också prata, genom rutan. Om jag förstått allt rätt så var mormor där i några månader, innan hon dog.

Min mamma var sex när mormor dog. Hon var yngst av fyra och fick mest fick sköta sig själv om dagarna. De två äldsta bröderna hjälpte morfar på gården och Rosa, min mammas storasyster, fick sköta hushållet och allt som följde med det. Jag tror att hon var runt 10 år då. Vilket ansvar. Vilket slut på en barndom. Rosa blev som en mamma för min mamma, som kanske var den enda som i alla fall ibland hade utrymme att vara barn.

Men just nu tänker jag på min mormor. Jag försöker sätta mig in i hur det måste vara att vara så ung och veta att det är slut, och se sina barn men inte få röra. Att se dem varje dag och liksom inte kunna vara där. Det krampar i mig bara vid tanken. Jag hade nog hellre dött med detsamma.
Kanske var det så att det ändå fanns hopp in i det sista, vad vet jag.

Det har varit svårt att få ihop en hel berättelse med tolkar, översättningar och fragment från olika släktingar, så min bild kanske inte är helt sann. Men mormor skrev ett avskedsbrev innan hon dog, det jag skrev om i förra inlägget, som min moster Rosa memorerade och som jag hittade i mina föräldrars lägenhet. Brevet som är daterad 1936. Jag fick det översatt och har kortat ner det en hel del, men det stod ungefär så här:

Farväl mina barn
Mina älskade barn, mitt bittra hjärta slår för er.  Jag går bland er som en levande död och det räcker med en blick på er för att min själ ska fyllas med mörk dysterhet. Ni kan inte längre ge mig kyssar, jag är dömd till avskildhet resten av mitt liv på denna jord.
Mitt livs skymning närmar sig och snart går jag till den eviga vilan, där inget längre gör ont. Där de som lever som skuggor på denna jord kan få ro.
Nu kan jag bara skicka kyssar från fjärran, men snälla ta emot dem ändå. Kom ihåg mig i era minnen.
Jag tar med era kyssar mig till mitt nya, vackrare hem.
Min kärkek må vara med er
det önskar jag från mitt hjärta.

Fint och sorgligt på samma gång. Ett minne från någon jag aldrig träffat.

Bilden föreställer det hus (så som det ser ut i dag) där mamma växte upp, gården där mormor levde sina sista dagar.

Hon sträckte fram handen och gav mig ett brev. ”Jag vill att du förvarar det här” sa hon. ”Men du får inte öppna det förrän jag är borta och du får inte berätta för någon att du har fått det. Förstår du?” Jag tog brevet och tittade på det, nickade. Tittade på henne. Min mamma. Och jo, jag visste kanske innerst inne. Att hon skulle dö och hon visste också.

Jag var 31. Hon hade varit sjuk men sedan blivit bättre. Hon var till och med ganska frisk när hon gav mig brevet, ganska men inte helt när vi flyttade tillbaka till Göteborg jag och barnen. Det var en kaotisk tid, själv med tre barn, mellan fem och sju och så heltidsstudier. Livet gick ut på att inte falla igenom, vara stabil och klara allt. Inte tänka för mycket, inte andas in för mycket, bara köra, se till att klara av att ge barnen ett drägligt liv, ungefär så.

Men mamma blev allt sämre och den sista veckan kom, det var självklart och otvivelaktigt när pappa ringde från sjukhuset, ”Det är bäst att ni kommer.”

Dagen efter satt vi i mitt kök. Det visade sig att min syster också fått ett brev. Med samma instruktioner. I det brevet beskrev min mamma hur hennes begravning skulle se ut, i minsta detalj, hur hon absolut inte ville vara i en kyrka och hur hon inte ville ha någon präst närvarande. Hon beskrev vilka blommor vi kunde köpa och var någonstans det fanns godast smörgåstårta som vi kunde beställa i förväg och sedan gå hem och äta tillsammans efter begravningen. Hon skrev om pengarna hon lagt undan och om vilken kista hon ville ha, vilken begravningsentreprenör vi skulle kontakta.

Så himla typiskt mamma.

Det andra brevet ska jag beskriva i ett annat inlägg.

Mitt sätt att klara livet och vardagen var att stänga av allt som hände inuti. Jag fortsatte som innan, tänkte inte, andades inte, körde på och lät bli att ta in sorgen. Jag var livrädd att jag skulle få ett sammanbrott och inte kunna ta hand om barnen om jag började släppa på. Med tiden sjönk allting undan och livet blev en vardag igen. Pappa behövde mycket stöd och barnen fortsatte växa.

Åren gick, pappa blev äldre och jag blev rädd att allting skulle sluta där. Det var ju bara de två som hade vår historia. Vår historia som de aldrig berättat, ingenting om vår släkt, vår bakgrund, deras liv innan flykten. De ville inte att vi skulle vara en del av det, de ville aldrig berätta. Men så, flera år efter mammas död gav pappa mig en lapp med ett namn och ett telefonnummer. Min moster, och jag hittade en släkt i ett annat land. Jag fick förklaringar på så många saker om min mamma. Hur hon haft det och varför det blev som det blev.

Det blir många inlägg av allt det där, en annan gång.

Pappa släppte aldrig taget. Under de elva år som gick innan han lämnade släppte han aldrig ens det minsta. Mammas kofta hängde kvar över stolen. Hennes tofflor stod i hallen. Alla kläderna kvar i garderoben. Allting precis som den sista dagen hemma. Han straffade sig själv genom att inte gå vidare, allt var slut och meningslöst. När pappa gick bort var det dags. Han var så redo. Jag minns att jag frågade honom, någon av de sista dagarna när bara väntan fanns kvar, om han var rädd. ”Rädd? Inte det minsta.”, nästan fnös han. ”Jag längtar.”

När pappa lämnade fick jag en chock som jag var helt oförberedd på. Jag var ju beredd på att pappa var sjuk och det var dags. Men inte på det som hände. Inte på att min mamma skulle dö en gång till. För plötsligt kom den, all sorg som jag inte tog in när det hände. Den hade liksom bara legat därinne och väntat på att få komma ut. Jag grät och grät i flera veckor och pappa fick vackert vänta på sin tur. Liksom. Barnen var stora så det gick att släppa ut allt. Jag satt i mina föräldrars lägenhet, där mammas saker fortfarande fanns kvar och gick igenom allting.

Jag hittade ett brev, ett gammalt och tummat, på det där språket som jag inte kan. Jag fick det översatt och det visade sig vara en slags dikt, eller ett avskedsbrev. Från min mormor, till sina fyra barn. Min mormor som bara var 36 år när hon dog och jag åkte tillbaka till det där landet, till min moster. Jag visade henne brevet, ”Aj aj aj aj”, sa hon och nickade, gav mig det tillbaka. Blundade en stund, tittade upp på mig och läste sedan upp hela brevet ur minnet, med skakig röst och tårar längs den fårade kinden. Brevet, som var daterat 1936.

Det blir en berättelse även om det brevet, men nu tänker jag på det där med att bevara. Förr, när det inte fanns kopieringsapparater, internet, mejl, inget sådant. När det kanske var krig och det enda sättet att bevara något helt säkert var att memorera det. Min moster memorerade sin mammas avskedsbrev och jag tänker att det var något stort och vackert med det. De var ju ganska små när hon dog.

Jag hittade ett brev till, i mina föräldrars lägenhet. Ett brev från min pappa till min mamma, när de var nykära och han längtade efter henne.

Och jag tänker på hur de ändå tagit med sig de här breven på sin långa resa till Sverige. Jag undrar hur mycket annat de hade med sig. De kunde ju inte ha någon packning. Och jag undrar om pappa och mamma också hade memorerat breven. I fall de skulle försvinna.

Nu finns de i alla fall här, allihop. Det är kanske det enda som finns kvar här, från deras historia.

Ja, och så vi då.

 

”Klarröd” står det på lappen på väggen. Annars är det precis som vanligt. Rummet där tiden stått still. Samma färg på väggarna och samma skav på dörrlisterna. Samma märke i golvet, efter vasen. Jag går igenom rummet och lägger handen på dörrhandtaget till källaren. Står still och känner hur hjärtat börjar rusa. Den välbekanta känslan av dörrhandtaget i min hand. Doften av källaren slår upp i mitt minne, känslan av fukt mot huden. Jag släpper dörrhandtaget och backar några steg. Väntar tills hjärtat lugnat sig. Tills lukten försvunnit ur näsborrarna. Ser mig om och går mot öppningen in till stora rummet i stället. Knirket på golvplankan, den femte från vänster vägg. Samma som då.

Stora rummet är inte som då. Någon har slagit ut väggen mellan rummet och det lilla sovrummet. Öppnat upp och målat om. Men golvet är fortfarande detsamma och när jag går de få stegen mot golvplankan i mitt minne vet jag att det kommer att finnas kvar. Jag böjer mig ner och drar med fingrarna längs träet. ”Mison” och så ett hjärta, inristat i träet, fortfarande där. ”Så länge du är kvar är allt som det ska”, minns jag. Så minns jag att jag tänkte, som ett mantra, då för länge sedan. Men du stannade inte kvar, Mison. Du tynade bort och försvann så sakta, så sakta men så oerhört plågsamt. Och jag blev kvar. Jag och källaren. Och de andra.

Med flaggan i topp går hon genom livet. Hon går med långa kliv, med klackskorna mot asfalten och blicken långt fram och lite till höger.

Hon går med den gamla jackan, som kanske blivit lite för liten, öppen och med halsduken virad tre varv om halsen. Hon går med en aning till leende på sina klarröda läppar, där läppstiftet kanske har smetats ut lite i de små rynkorna runt munnen.

Hon går med uppsatt hår, rött som alltid, kanske bara med en pytteliten silvrig utväxt närmast botten. Några grånande lockar som hänger ner men med hakan i vädret.
Och med mascaran avfläckad på de kanske lite hängande ögonlocken, blundar hon och tänker på texten på sin flagga. ”Kill them with kindness”. Så ska det stå.

… eller kanske ”Yeah, fuck you too”. Vid närmare eftertanke.

Här kommer en berättelse om när jag inte blev våldtagen.

Jag är ute med en kompis. Vi står och pratar med några bekanta. Jag och en av dem står och pratar, pratar och pratar, det är mysigt och trevligt och helt ”oflörtigt”. Vi har massor att prata om och att skratta om. En kul kompiskväll helt enkelt. Tiden flyger och plötsligt ska stället stänga. Vi bestämmer oss för att gå vidare, Jonas (ja, han heter så) och jag. Men allt har stängt och vi går hem till honom i stället, han som bor precis runt hörnet mitt i stan.
Vi gör te och sätter oss på golvet (för det finns i princip inga andra möbler än en madrass) och fortsätter prata. Stämningen förändras snabbt men jag förstår ändå inte förrän han tar tag i mig och välter ner mig på golvet, håller fast mig och börjar kyssa mig, eller kyssa och kyssa, snarare slaska över hela mitt ansikte eftersom jag vänder mig bort så mycket det bara går.
Rädsla förlamar, det vet jag sedan tidigare och kanske är det därför men nu är min första känsla raseri. Jag hinner inte bli rädd.

Raseriet exploderar, adrenalinet pumpar när jag slår, biter, skriker. Vi brottas runt på golvet och till sist kommer jag upp på alla fyra. Han hänger fast i mitt ena ben samtidigt som jag släpar mig mot hallen. Där får jag tag i min stövel och slår den hårt, gång på gång i huvudet på honom tills han äntligen släpper taget. Jag tar mig upp och rusar snubblande ut, ned för trapporna och ut på gatan. Jag springer med stöveln hårt i handen, adrenalinet pumpande i hjärtat och utan något på fötterna. Den andra stöveln, min väska och jacka är kvar i lägenheten.

Jag minns inte hur jag kom hem, men jag minns att jag stötte på honom, Jonas, på stan några dagar senare. Han hade fläskläpp och blåmärken i ansiktet. Med sänkt huvud och blicken i marken sa han ”Förlåt för det där, jag vet inte vad som hände”.
Det enda jag sa var ”Sök hjälp, du är sjuk.”

Det här är inte en berättelse om en våldtäkt. Det finns så många andra berättelser, så långt mer vidriga på alla sätt. Med denna vill jag inte på något sätt förminska dem. Rädsla förlamar- det vet jag också av egen erfarenhet och jag hade bara tur denna gång som hann bli arg först och som råkade ut för någon som släppte mig. Men låt oss se problemet där det ligger. En föds inte till våldtäktsman, det finns strukturella orsaker till varför det ser ut som det gör. Orsaker som också gör att så få anmäler och det är där det börjar.
Självklart anmälde jag inte, jag följde ju med honom självmant och alla vet ju att …
… att feminismen, Metoo och Allavi har gått för långt?

Ha ha ha ha ha säger jag bara.

Som solvarma hallon på sommaren. Som jag äter direkt från busken. Som vinden i håret en varm sommarnatt på stranden. Med en måne som lyser full och mareld i vattnet.
Den känslan.

Som en höstdag i en bokskog med en nära vän, termos med kaffe och bulle och sol,
eller en vinternattspromenad med månskuggor och frost i alla träd, snön som dämpar alla ljud.
Precis den känslan.

Precis så

vill jag att längtan ska vara.