Det finns ingen längre att hålla hårt i famnen, mitt i natten när nattångesten sätter in. Ingen som slåss om att sitta i knäet eller ligga tätt intill i soffan. Som går vilse bland träden och vill letas upp. Det finns ingen längre som ropar ”Jag älskar dig” högt över hela gården när jag lämnar på förskolan. Ingen som frågar ”Varför är det så?” Hundra gånger i timmen. Som inte vill gå och lägga sig. Som inte vill gå upp.

Det finns ingen som alltid vill hem till en kompis, ingen som vill vara ute till sent. Det finns ingen som vill ha sina kläder sydda, speciella. Som gör demonstrationsplakat och brinner för livet. Och kärleken. Och Håkan. Ingen som vill sova i lekstugan på gården. Ingen som är någon cowboy mer. Det finns ingen att smälta tenn åt, till hundratals små gubbar med gevär.

Inte en enda låser in sig i badrummet så att vi andra får gå till tvättstugan på gården. För att kissa. Ingen tjatar om smink, hårfärg och tatueringar. Piercingar. Det finns ingen att jaga genom gatorna i Majorna. Som har ölkassar i händerna. Inga kompisars föräldrar att ringa. Ingen att leta upp sena kvällar, som blir hemskickad från lägret. Som vill diskutera meningen med allt. Ingen som plankar låtar från nätet eller dygnar med Nirvana i stereon så högt det går. Ingen äter fem limpor bröd om dagen och lämnar syltmackor under sängen.

Ingen har glömt skruva åt mascaraborsten i min sminkväska. Ingen står framför mig med min BH på sig och hävdar att hon köpte den på Lindex. Själv.  Det finns inga skor att snubbla över i hallen. Ingen har lämnat ytterdörren olåst. Alla skåpsluckor i köket är stängda. Lådorna också. I kylen har maten skrumpnat bort.

Vad hände med alla år och alla sekunder med er? Ni som sprängde gränserna för mitt liv, det största och det mesta någonsin. Hur kunde jag inte förstå att åren skulle gå? Och att de skulle gå så fort.