Lonesome loser – det skulle man kunna kalla mig. Jag är den kanske mest ofrivillige löparen – jag vill springa (i mitt huvud) men skadar mig hela tiden. Nu har jag sedan en tid tillbaka börjat om igen och än så länge går det bra. I dag ska jag så förena nytta med nöje. Nämligen genom att packa en löpryggsäck med diverse prylar och sedan springa till Ribbans kallbad och plugga där hela dagen. Fint som snus. Jag packar ryggan med kaffetermos, tung pluggbok, handduk, shampo, balsam, rena underkläder, rena andra kläder, och lite smått och gott. Sen drar jag på mig min nya fräsiga (nåja, en uppdaterad 2:0 version av nittiotalets midjeväskor – eller var det ens nittiotalet?) höftrem med plats för Iphone, mina nya lurar och drar på Håkan Hellström på högsta volym.

För er som känner till Malmö kan jag berätta att vid Friisgatan (lite som Andralång för er i Gbg, men med mer folk) börjar folk vända sig om efter mig och stirra lite konstigt. – Tja, tänker jag, det kanske är för att jag springer här mitt i stan, lite tokigt. Med ”Känn ingen sorg” på full volym i lurarna skuttar jag vidare, ler lite åt folk. Ryggan guppar lite fint på min rygg. Vid Konserthuset börjar folk vifta åt mig, samtidigt tycker jag att ryggan börjar tappa formen – axelremmarna blir lösare och lösare. Till sist går det upp för mig jag att ryggahelvetet har gått upp i dragkedjan och alla mina pinaler, trosor, behå, strumpor och hela härligheten ligger som ett litet Hans och Greta-syndrom längs min väg. När jag stannar upp för att med blossande kinder backa tillbaka och hämta upp allt inser jag att min telefon har spelat ”Känn ingen sorg” via högtalaren, högt och tydligt för alla jag sprungit förbi.

Termosen är det sista som trillar ur, näst efter mitt sista uns av fåfänga. Skamsen plockar jag upp allt, stänger av telefonfan och lufsar resten av vägen till kallbadet. Där jag självklart bränner mig på helt oväntade ställen, eftersom jag nära nog aldrig har hängt på nakenbad innan.
Over and out från Lonesome Loser