Hon kom fram till mig där jag satt på gungan och släpade mina fötter i sanden, smutsig och arg och ledsen. ”Vad e de mâ daj”, sa hon? ”Du ser ju fan itte klok ut!” Hon hette Rita och hon tog mig under sina vingar den kvällen. Rita var den coolaste bruden på hela skolan. Ingen muckade med henne. Rita hade långt, spikrakt, illrött hår, massor med fräknar och den kaxigaste nuna Bergsjön någonsin skådat. Rita log aldrig. Rita gick med högt huvud och blicken rakt igenom allt hon gick förbi. Rita hade supertajta jeans från Sgt Pepper och hon väjde inte för någon. Rita ägde. Själv var jag en tönt, med långt brunt tråkigt hår, inget smink och fula loppiskläder. På min urblekta collegetröja fanns ett potatistryck av ett hästhuvud som jag hade gjort själv. Jag hade fet hy och massor med finnar. Jag kom från den lilla låg- och mellanstadieskolan i Bergsjön till den stora skolan med högstadiet där alla hårdingar gick. Jag var inte alls beredd.

I början var det mest småsaker som att bli upptryckt mot skåpet och tafsad på. Jag skriver småsaker för att det hände alla tjejer. Det var nästan så att vi förväntades bli tacksamma. Som att vi sågs som icke-tjejer om det inte hände. Sedan blev det annat. En gång låg min jacka nertryckt i toastolen, så att jag fick gå hem i bara tröjan de två kilometrarna i novemberrusk. En annan gång blev jag instängd på en toalett. När jag hittat ljusknappen var det första jag såg ett kohuvud som stack upp ur toaletten. Ni fattar skräcken. De hade varit på slakteriet och hämtat det där. En tredje gång blev jag ivägburen till bamba och de långa tvättrännorna där vi alla förväntades tvätta våra händer innan lunchen. Jag blev dumpad i rännan och de satte på alla kranar med iskallt vatten. Det var också i november och även den gången fick jag gå hem utan jacka, kall och blöt. Som så ofta på den tiden stod det blottare längs vägen. Jag vet inte vad det var med 80-talet och blottare, men jag gissar att de håller sig på internet i dag. Ordet blottare är främmande för många unga nu men på den tiden hördes deras ”pssst” från skogsbrynet var och varannan dag.

Det var efter vattenrännan jag bestämde mig. När jag gick hem den där dagen, blöt och huttrande, arg och ledsen tänkte jag fram och tillbaka – Antingen får jag ta skit i tre år eller också får jag bli lika hård själv. Jag minns varje steg av den dagens promenad hem och hur min beslutsamhet ökade för varje steg i de plaskvåta, kippande skorna. När jag kom hem tog jag kökssaxen och klippte av allt det bruna, långa håret. Jag försökte färga håret med vattenfärger. Det blev inte så bra. Jag målade ögonen med min systers smink, mycket och svart i och runt ögonen. Till sist klippte jag sönder kläder lite lagom mycket så att de skulle se tuffa ut. Innan jag satte på mig dem gick jag ut och drog dem längs asfalten och i rabatten så att ingen skulle kunna ta dem för vanliga kläder som en liten mes hade klippt sönder för att verka tuff.

Sedan gick jag ut. Jag gick omkring mest planlöst medan min ilska växte förbi min ynklighet. Men det fanns liksom ingen annan där ute som jag kunde spegla den i, eller mäta den mot. Till slut satte jag mig där på gungan på den öde lekplatsen. Det var då Rita kom.

Rita tog med mig till Fritidsgården. Hon drog in mig på toaletten, tvättade bort mitt smink och visade hur man skulle göra. Rita hade en kajalpenna av kol. Sedan den dagen var det ingen som rörde mig mer. Ingen enda som höll på att tafsa eller slå igen skåpet över min hand. Inga mer dränkta jackor eller blöta skor. Eller kohuvuden. Jag var under Ritas vingar.

Det enda som var som tidigare var blottarna i buskarna längs gångvägen till och från skolan. Men nu hade jag småsten i fickorna som jag kastade mot dem. Det hade Rita lärt mig.