Krokodilen Kenneth var ungefär femton centimeter lång och gjord av mjukplast. När barnet tryckte på hans mage tutade han. Han var ihålig, så när barnet fyllde hans öppna gap med vatten och sedan tryckte på magen kräktes han. Krokodilen Kenneth var barnets absoluta favoritleksak.

En kväll hade jag ordnat barnvakt och skulle gå på konsert med en kompis. Innan vi gick hemifrån upptäckte jag krokodilen Kenneth i min väska.  ”Kenneth vill passa dig i kväll.” sade barnet och tittade upp på mig med stora, vädjande ögon. Krokodilen Kenneth fick ligga kvar i väskan. Jag kom inte ut så ofta under dessa år, så det var en speciell kväll. Det gjorde inte så mycket att det var dyrt att gå in på klubben, det var mysigt att vara ute. Innan konserten började tog vi en dricka tillsammans med krokodilen Kenneth. Eftersom han kräktes direkt åkte han fort ner i väskan igen.

Efter konserten ville min kompis åka hem. Jag var inte redo ännu, ville utnyttja det sällsynta i en kväll på stan. Jag följde kompisen till bussen och gick sedan tillbaka. I entrén blev jag stoppad av en dörrvakt. ”Det är fullt här” sade han. ”Ja, men jag är redan inne, jag har alla mina grejer i garderoben och har betalat entrén”. ”Det spelar ingen roll, för det är fullt”, sade dörrvakten. ”Men, vaddå, jag är ju redan inne, jag måste ju få gå tillbaka in?” sade jag igen, mer och mer upprörd. ”Lilla gumman”, svarade dörrvakten, ”hör du dåligt eller? DET ÄR FULLT HÄR! Du kommer inte in!” Dörrvakten, som för övrigt såg ut som en överdimensionerad två meter lång pitbull, blängde på mig och tittade sedan överlägset över mitt huvud på den långa kön. ”Du kan gå in och hämta dina grejer, men sen går du ut på en gång igen”, fortsatte han. ”Det är fullt och man får inte lämna lokalen när man kommit in. Sådana är reglerna, det står här.” Dörrvakten pekade på en pytteliten skylt bakom en pelare.

Arg och tillintetgjord gick jag upp för trappan för att hämta min väska och jacka i garderoben. När jag lämnade brickan till personalen i garderoben växte ilskan i mig. På väg ner igen blev jag riktigt sur och när jag stack ner handen i väskan för att ta upp vantar kokade jag. Men, det var inte vantarna jag fick grepp om i väskan utan Kenneth. Kenneth som lade sig så fint i min hand där nere i väskan. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men när jag fick syn på dörrvakten igen drog jag upp Kenneth ur väskan, höll fram honom mot dörrvakten och fräste: ”Passa dig, annars biter Kenneth dig i näsan”.

Jag blev portad från stället, men det var det värt. Och krokodilen Kenneth hade jättekul även om han både kräktes och blev anklagad för hot mot tjänsteman.

Bill och Bull hade pratat om det länge. I flera år. De skulle ut och vandra. Bill stod för expertisen och kartkunskapen. Bull för inköp av utrustning. Han hade köpt massor av utrustning. Stormkök. Tält. Vandrarbyxor och vandrarkängor. En riktigt bra ryggsäck. Men där stannade det. Pratet, planerandet och inhandlandet av utrustning verkade vara hela grejen.

En dag sade Bill: ”Nästa helg ska jag ut med Bull och hans barn.” Som så många gånger innan tänkte jag ”Ja, visst. Gör ni det.” Helgen kröp närmare och denna gång verkade vandringen faktiskt bli av. Jag tänkte på de där barnen som skulle med och om Bill och Bull verkligen tänkt igenom det där med mat, sovsäckar och sådant.

”Ni måste planera” sade jag. ”Ni måste köpa mat som ni orkar bära, ha med er sovsäckar och liggunderlag till alla. Kartor – har ni kartor? Och kompass?”

”Nej, men det ordnar sig”, sade Bill. ”Vi tar med korv och bananer till barnen. Och vandrargodis. Och jag har min telefon med mig och den har GPS. Det är lugnt!” Jag kände pulsen stiga men bestämde att det inte var mitt ansvar. ”Jaha – okej, kör hårt!” sade jag. Innerst inne trodde jag att vandringen även denna gång skulle stanna vid idén men på fredagen åkte jag ändå ensam till stugan.  Bill vidhöll nämligen fortfarande att de skulle ut och vandra.

På lördagen ringde Bill vid tre på eftermiddagen och berättade att de hade parkerat vid naturreservatet och att det nu äntligen skulle VANDRAS. Planen var att de skulle övernatta i en av de små stugor som fanns längs de breda stigar som naturreservatet är fyllt av. Breda och mycket väl markerade stigar. Jag släppte förvåningen över att de verkligen kommit iväg och tänkte på att barnen nog skulle överleva ett dygn med korv och bananer. Och att det är i princip omöjligt att gå vilse i det där naturreservatet.

Vad jag inte visste var att den utrustning som Bill och Bull hade med sig vid sidan av alla kängor, byxor och ryggsäckar, korv och bananer, en vattenmelon (!) och en systemkamera med flera olika objektiv, var – ingenting. Inte ens vatten.

Lyckligt ovetande om detta satt jag på kvällen hos en kompis i närheten av stugan när telefonen ringde vid 21.30.  Det var Bill. ”Hur går det?” frågade jag och tänkte att de måste kommit fram till övernattningsstugan. En ynklig röst svarade ”Det går inte så bra. Du måste komma och hämta oss. Vi har gått vilse.” Säker på att han drev med mig började jag skratta. Tills jag långsamt förstod att de verkligen var vilse. I ett naturreservat flera timmar från den stuga där jag satt.

Jag började desperat titta på Google maps – var sjutton kunde de vara? Var det verkligen en bra idé att ge mig i väg mitt i natten för att försöka hitta dem? Samtidigt som Bill hade mig på tråden ringde Bull polisen. Som sa åt dem att sätta sig ner och vänta och att jag absolut inte skulle ge mig i väg någonstans.

En och en halv timme senare ringde Bill igen. Polisen hade hittat dem. Med hjälp av sirenljud och telefonkontakt kunde de till slut hitta platsen där Bill, Bull och barnen väntade. ”Bra jobbat, killar!” sade den ena polisen till Bill och Bull när alla väl satt i bilen. Det var Bill väldigt nöjd med. Barnen somnade direkt men var lyckliga över att ha fått åka polisbil.

Polisen skrattar fortfarande åt Bill och Bull och historien som blivit årets snackis på stationen. ”Har du hört om de där snubbarna som gick vilse i reservatet? Hur lyckades de med det? Ha ha ha.” Själv har jag också svårt att förstå hur de kunde gå vilse i skogen med alla de där breda och mycket välmarkerade vandringsstigarna. Men en sak är ännu svårare att förstå:

Varför de tog med sig en vattenmelon?

”Ja men alltså, jag menar det”, sa snubben. ”Vi borde verkligen spela ihop. Och det gör inget att ni bara har fem låtar, det är en jättebra början. Repa på bara så kommer det att bli bra ska ni se.”

Jag är med i ett band. Vi består av fem personer i åldrarna 30-50 år. Vi har bara spelat ihop i några månader. Syftet med bandet är att ha roligt, att få leva ut och ställa till med lite oreda i folks tankar. Vi spelar punk, eller egentligen spelar vi allt möjligt men attityden vill vara punk. Vi bryr oss rätt lite om hur det låter, vi bryr oss mest om totalupplevelsen – både för publiken och oss själva. Och inte för att det borde spela någon roll men vi är alla kvinnor. Och det spelar ju roll. Precis som det alltid har gjort.

”Det var kanske lite låg volym”, fortsatte snubben, ”Ni hade gott kunnat dra på lite, ja alltså nu hörde jag kanske inte så bra för jag satt ju i baren när ni spelade, men ändå, ni kunde gott ha dragit på rätt mycket mer alltså. Man måste ju känna att det är punk”.

Häromveckan hade vi en spelning. Och fastän mycket har ändrats med åren och jag idag är mer befriad från snubberier än jag var för 20 år sedan, är vissa saker fortfarande exakt som då. Vi har bara haft ett par spelningar men de vi haft har gett mersmak. Inte för att vi gör snygga, skickliga och otroligt svåra gitarrsolon eller sinnessjukt snabba trumparadiddlar med trumstockarna mellan tänderna. Utan för att vi ger energi. Jättemycket energi.

Vi hade riggat allting till scenen – förstärkare, ljudanläggning, trummor och medhörning. Inte vår egen utrustning utan lånade grejer. Vi spelade våra fem låtar och gjorde som arrangören bad om – vi sänkte volymen. Vi körde järnet ändå, blev inklappade och fick köra extranummer (vilket innebar att vi fick spela en av de fem låtarna en gång till).

En timme senare skulle ett annat band spela. På våra grejer. Vi fick hjälpa dem att ställa in sina ljud, slå på basförstärkaren och mixern. Det gjorde vi så gärna. Sedan spelade bandet. De hade inte fem låtar. De hade snarare 125 låtar. Och alla lät likadant. Det var skickligt. Alla låtar innehöll skickliga gitarrsolon, snygga trumgrejer och basisten rörde sig lite snyggt fram och tillbaka på scenen. De gjorde inte som de blev tillsagda. De skruvade upp ljudet. Jättemycket. Det var konstant rundgång. Jag och vår basist gick ut i regnet och dansade samba i leran i stället.

Inte för att det borde spelat någon roll, men i det skickliga bandet med 125 låtar var alla medlemmar män.

Efter bandets evighetslånga spelning kunde vi äntligen börja rigga ner alla prylar. Rätt många prylar, stora och tunga. Under tiden som vi riggade ner satt männen i det Skickliga Bandet i baren och drack öl. Till sist sa jag till en av dem. ”Kan du hämta dina kompisar och hjälpa till att bära, kanske?”. Han irrade i väg och letade upp en kompis. De tog ett mickstativ och en liten låda. Trummisen kom också, men vi vågade inte ge honom något att bära eftersom han var så full att han knappt kunde gå.

Sedan säger alltså en av dessa snubbar ” ”Ja men alltså, jag menar det”. ”Vi borde verkligen spela ihop. Och det gör inget att ni bara har fem låtar, det är en jättebra början. Repa på bara så kommer det att bli bra ska ni se”

”Jaha, det var ju synd. För vi vill verkligen inte göra något med er. Vi behöver inte välmenande dryga snubbar. Men tack ändå.” Önskar jag att jag hade sagt. Men det gjorde jag inte.

-Mamma, kan jag få en Batman? Barnet tittar upp på mig med stora bedjande ögon. Vi är på Coop Forum och jag har kundvagnen full av pasta, ris, falukorv, potatis och bröd. En tunn plånbok i fickan. Dessutom en konfliktfylld relation till Batman och allt det där kring Batman som gör att ett av mina barn helst vill gå omkring med en dunjacka under sin batmandräkt för att det ska se ut som stora muskler där under batmandräkten. Barnet vill till och med sova med dunjacka under dräkten. Jag har helt enkelt tröttnat på Batman och hans kompisar.

– Nej älskling, du kan inte få en Batman, säger jag. – Men jag vill ha en Batman! Jag vill ha en Batman, jag vill ha en Batman! säger barnet med ett stigande tonfall, mer och mer upprörd. Och så är det igång: -Nej, det blir ingen Batman, följt av -JAG VILL HA EN BATMAAN. Om och om igen. Inom en minut ligger barnet på golvet inne på Coop Forum och  skriker
– Baaaaatmaaaaaaaaan, jaaaagvilllllllhaaaaaaaennnnnnnn…… BAAAATMAAAAAN.

Med is i magen och en räkneramsa i huvudet säger jag:  – Nej, vi kan inte köpa en Batman och nu ska vi gå.

Barnet reser sig upp. Gråten är som bortblåst. Barnet vänder sig om och går argt och fort med bestämda steg bort från mig. Jag står kvar. Barnet går långt, men hela tiden inom synhåll för att till slut stanna, dra ett djupt andetag (ja, jag ser det hela vägen från där jag står) och vända sig om.  Bra, tänker jag, släpper barnet blicken och börjar långsamt, långsamt gå mot kassorna. Tio sekunder senare rusar barnet med all kraft in i mig, en krock som blir så kraftig att barnet ramlar omkull på golvet.
– Ajjjjj, MAAMMA SLOOOOOG MIIIIIGGG! . Vrålar barnet.

Jag sväljer. Känner blickarna från alla runt omkring. Oroliga, fördömande och frågande blickar. ’Tänk om de tror det’, tänker jag ’Tänk om de ringer socialen. Tänk om socialen tar mina barn ifrån mig?’ Kort inre överläggning och sedan, med en fejkat lugn röst och ett bultande hjärta:
– Jag har i n t e slagit dig. Nu går jag till kassan. Kom när du är klar.

Varpå barnet reser sig, suckar och följer med mig till kassorna. Och säger:

-Mamma, kan jag få ett tuggummi?

Det är väl inte måndag i dag, tänkte jag och tittade på klockan. Den var 11. Krigslarmet ”Hesa Fredrik” tjöt trots att det var en tisdag och dessutom mitt i månaden. Det slutade inte heller. Det bara fortsatte. Jag kände att irritationen steg men samtidigt fanns det också en gnutta oro.

Det hade varit rätt sjukt ett tag. Tidningarna skrev om det, om en invasion och om att vi aldrig varit så nära ett krig förut. Men, vi tog liksom inte in det. Svininfluensa, fågelsjuka, Rysslands upprustning, Ebola i Sverige och allt det där – tidningarna blåser upp, men det blir ingenting, inte här hos oss, det blåser över.

Men det höll i. Det började märkas på andra sätt. Turismen sjönk, matvaror blev dyrare, det gick inte att resa vart en ville längre. Priserna på bostadsmarknaden föll. Militären rustade upp, folk tog ut sina besparingar – jag med. Samlade dem i en plåtburk i köksskåpet. Bredvid kaffet.

Nu. Hesa Fredrik fortsätter skrika och så plötsligt smäller hela världen till – Jordbävning tänker jag, det är jordbävning. Tusen tankar far genom mitt huvud, jag måste under ett bord, nej under en dörrkarm eller ner i källaren – hur fan är det nu man ska göra? I Majorna, bland alla dessa gamla landshövdingshus – var finns en säker plats här? Plötsligt, ännu ett starkt dån, väggar och golv skakar. Jag ser genom fönstret hur huset mitt emot exploderar och brinner. Är detta verkligen en jordbävning, tänker jag, och så – Ut, jag måste ut! Jag river tag i lite kläder, pengarna som jag sparat i plåtburken ända sen ryktena om bankkriserna fått fäste, telefonen och till och med datorn hinner jag få med i ryggan. Sedan kastar jag mig ut, ner för trapporna och ut på gatan. Men jag fattar ingenting – var är jag? Vad händer?

En vecka senare. Sjömanshustrun vid Stigbergstorget är borta, Musikens Hus, Fiskehamnen, Slottskogen. Allt är sönderbombat och borta. Majorna. Vårt gamla landshövdingshus. Min lägenhet som varit min säkerhet – mina barns framtida arv och min egen pensionförsäkring – allt är borta. Det finns inget försäkringsbolag att ringa, ingen polis, ingen hjälp att få. Vi får höra att det är likadant i hela Sverige. I Malmö har Turning Torso fallit, Moriskan, Babel och kvarteren runt Möllan är borta. Emporia är jämnat till marken. I Stockholm är hela Gamla Stan borta, Globen, Kaknästornet, Söder och Vitabergsparken. Slottet också.

Vi har tagit skydd i Bergsjön. Förorten utanför Göteborg där jag växte upp, där ingen ville bo är ett av få ställen som inte är sönderbombat och som vi kan ta oss till. Vi har inga transportmedel, det går inga spårvagnar eller bussar. Så vi går. Det är kaos här med. Alla vill hit. Alla får inte plats

Så lever vi länge, ständigt kommer nya bomber, ständigt måste vi röra på oss, försöka hitta nya ställen att stanna på. Det går månader. Ingenting finns kvar av mitt land. Skogarna, sjöarna, de vackra gamla trähusen. Vi bor i ett inferno långt från det fredliga Sverige där jag växte upp. Det enda som är kvar i mig är en brinnande tanke om att jag måste överleva detta, jag måste överleva för er skull.

Vi får höra om en väg ut. Jag tvekar först. Bilden av Sverige som det en gång var finns ännu kvar. Men till sist finns inget val, stannar vi så dör vi. Under dessa månader, sedan jag lämnade mitt hem har jag hållit pengabunten säkert intill kroppen, skyddat den och nojjat över att bli rånad. Den är min enda säkerhet, bankerna är tömda och det finns ingenting som fungerar. Pengarna hjälper inte mycket här och nu, men de är ett litet hopp, en liten tröst. De flesta har inte pengar, hann inte ta ut dem från bankerna innan allt rasade. Jag har haft tur.

Det finns båtar som tar svenskar till Skottland, där man kan få hjälp att ta skydd och komma vidare. Det finns länder som tar emot svenskar, vi får höra att Portugal är ett av dem. Till sist bestämmer oss. Vid det här laget finns ingenting kvar, våra hem är borta, allt som vi byggt upp är borta, vi har varandra och vår ryggsäck, våra kontanter och vår telefon. Det blir en slags masshysteri, alla vill fly, alla vill få plats på båtarna. Jag slutar tänka, mitt enda mål är att ta oss ombord. Det kostar nästan allt jag har.

Båten visar sig vara en gummibåt. Det är hysteriskt vid Hjuvik där båtarna kommer in om natten. Många, många människor är där, alla vill fly. De som kommer med båtarna hjälper oss ombord. De är hårdhänta, skriker att vi måste skynda oss om vi ska med. Några får inte plats trots att de har betalat. De försöker simma efter oss. Det är trångt, riktigt trångt, men vi har inget val. Flygplanen kommer över oss igen, vi hör hur bomberna faller och jag tänker inte mer, vi är ombord, vi måste härifrån nu genast. En kvinna simmar med ett litet barn mot bröstet. Hon håller upp barnet över relingen. Någon tar emot det.

Hur lång tid har gått? Jag vet inte, allt flyter ihop. Vi kurar på båten, värmer oss mot varandra, en massa av kött. Det stinker, vi har ingen möjlighet att tvätta oss, vi har ingen plats att göra våra behov, det finns ingenting. Våra kläder är styva av saltvatten, svett och smuts, mitt huvud och skinn kliar. Jag har kliat sönder mig och det svider de gånger båten slår runt och vi hamnar i vattnet. Någon kommer inte upp igen och jag kan höra skrik i vattnet. Det lilla barnet är inte kvar. Jag vet inte när det försvann men jag förstår att det inte lever längre. Jag har gjort på mig men jag vågar inte röra mig. Min kropp har slutat göra ont. Jag ser mig själv, oss alla, uppifrån och utifrån – försvinner upp och bort några gånger. Det är skönt, jag vill inte mer. Det går inte mer, jag vill vara kvar här uppe. Ni väcker mig, slår till mig i ansiktet för att jag ska vara kvar. Ni gråter. Jag med.

Till slut ser vi land. Jag vågar inte tro, tittar apatiskt och tänker att det är en dröm. Vi kommer närmare och jag ser att det står människor på stranden. Det är ingen dröm, människorna på stranden hjälper oss i land. Jag kan inte gå först, mina ben bär inte och jag skakar i hela kroppen. Vi får hjälp till ett läger, vi får rena kläder. Vi får duscha. Jag skakar fortfarande, kan inte släppa det som ligger bakom. Jag ser mig över axeln hela tiden. De pengar jag har kvar ligger fortfarande i sin plastpåse hårt mot min kropp.

Tiden går, veckor blir månader. Vi kommer långsamt vidare mot det land som ska ta oss vidare mot Portugal. Det land varifrån mina föräldrar flydde för sextio år sedan. Cirkeln sluter sig, nu är det vi som flyr, som behöver komma igenom för att komma vidare. Vi får höra saker. Jag är orolig, men har också ett frö av hopp, det första på månader, år? Jag tänker på landets historia och på att de som bor där, med sin bakgrund och sina minnen aldrig skulle behandla flyktingar illa. Långsamt, långsamt växer hoppet.

En dag närmar vi oss så gränsen. Vi reser med tåg, har fått åka med utan att betala. Vid gränsen måste vi stiga av. Där framme är det tumult. Människor skriker. Jag ser vakter som sparkar på människor som ligger. Eller är det poliser? Vad är det som händer? Ryktet sprids snabbt. Vi är inte välkomna här, de vill inte ha oss, de vill inte hjälpa oss. Vi får inte komma in i deras land, får inte komma vidare. De har byggt en barriär, ett stängsel in i landet. Jag förstår ingenting. Vi ska ju bara igenom? Igenom ett land som själv har en historia av flykt och krig, som vet vad det betyder att tvingas ge upp. Vad är det som händer?

Vi kommer inte in. Vi måste vända om. Långsamt, långsamt inser jag vidden av det som sker. Månaderna (eller åren?) som gått virvlar förbi i mitt huvud. Allt som hänt. Mitt land, mitt hem, min trygghet. Hesa Fredrik.

Konstigt namn på ett krigslarm tänker jag.

”Har du haft en bra helg?” frågar jag en av de första gångerna vi ses. Hon ser lite förvirrad ut. ”Vad gjorde du i lördags?”, fyller jag i för att underlätta. Hon är tyst en stund. Sedan ser hon mig rakt i ögonen och säger ”När du frågar vad jag gjorde i lördags vet jag inte vad jag ska svara. Jag gjorde en massa saker i lördags. Jag borstade tänderna, jag åt frukost, jag sprang en runda, jag försökte klippa film… vad vill du veta?”. ”Tja, om du liksom gjorde något speciellt?” säger jag. Hon är tyst en stund. ”Hur menar du med ’speciellt’? frågar hon.

Ylva berättar om hur hon inte vet på vilket sätt hon ska skilja ut den ena saken från den andra. Hur allt har samma betydelse. När Ylva läser en kursbok läser hon från pärm till pärm. Det tar en evighet. En omöjlig evighet. Där jag kan bläddra, skumma och ”skanna” fram viktiga teman i en kursbok behöver hon läsa vartenda ord. I varje bok. Det är samma sak med skrivandet.

Ylva skriver som en gud. Det är svårt att förstå att skrivandet samtidigt är så svårt för henne. Jag tänker först att det har med hennes ADHD att göra, att det handlar om att hon har svårt att motivera sig när det gäller områden hon inte är intresserad av.

Jag har helt fel. Det förstår jag när Ylva förklarar hur det känns, berättar om hur bokstäverna växer ut ur datorn, växer över skärmen och ut över henne som maskar ur jorden. Hur ångestladdat det är. Vad som händer när hon försöker skriva uppgifter för kurser hon läser, som hon egentligen verkligen vill läsa. Hur ångesten breder ut sig över alltihop och hon verkligen, verkligen måste tvinga sig att sitta kvar. Som att sitta med spindelfobi i ett rum fullt med spindlar, tänker jag. Kanske är det en dålig jämförelse men ändå – skulle jag uppmuntra någon med spindelfobi att jobba på sin motivation? Att det bara handlar om bristande motivation när det inte går att sitta i ett rum fullt med spindlar?

Ylva skriver ord utan att kunna veta om de är viktiga, på ett språk hon inte förstår, i en värld hon inte förstår. Det handlar inte om brist på motivation. Det handlar om att det är svårt på ett sätt som jag inte kan förstå. Ylva lär mig massor. Om mig själv, om mina barn, om alla de barn och ungdomar jag jobbat med som på olika sätt upplevt samma sak. Hon är klok och modig. Hon tvingar sig igenom det som är riktigt, riktigt svårt, men hon kräver att förstå. Någon gång när vi pratar kallpratar jag, eller svamlar lite löst över något tema. Hon frågar alltid vad jag menar. Tvingar mig att förklara, att själv förstå vad jag egentligen säger.

Jag tänker på hur människor någon gång kan prata med varandra om saker utan att kanske egentligen förstå den exakta innebörden av allt. Runt samtalen finns en struktur, det blir lite som ett litet improvisationsspel där den givna ramen är att inte sätta dit varandra genom att fråga ”Vad menar du egentligen?” Det blir som en tyst överenskommelse. Ylva bryter överenskommelsen.

Ylva är en av de klokaste människor jag träffat. När jag ser på henne och tänker på det liv hon levt och hur hennes uppväxt varit tänker jag på hur hon för mig är definitionen av ogräs. Ett litet ogräs som aldrig bryts ner, som alltid kommer tillbaka, som växer upp genom asfalten i små sprickor. Som skapar små sprickor i människors skal. Jag önskar att jag hade mött henne tidigare. 

Ylva hade kunnat vara mitt barn, men i stället har hon berättat saker om mina barn som de inte kunnat berätta själva. Eller kanske har berättat men jag inte kunnat förstå. Ylva har berättat saker om alla de jag mött, alla de som kommit till mig på jobbet och rasat ihop, de som inte passat in och som inte blivit sedda. Hon har berättat saker om mig själv som jag inte själv kunnat sätta ord på.

Ylva är en superhjälte. En maskrossuperhjälte.