”Har du haft en bra helg?” frågar jag en av de första gångerna vi ses. Hon ser lite förvirrad ut. ”Vad gjorde du i lördags?”, fyller jag i för att underlätta. Hon är tyst en stund. Sedan ser hon mig rakt i ögonen och säger ”När du frågar vad jag gjorde i lördags vet jag inte vad jag ska svara. Jag gjorde en massa saker i lördags. Jag borstade tänderna, jag åt frukost, jag sprang en runda, jag försökte klippa film… vad vill du veta?”. ”Tja, om du liksom gjorde något speciellt?” säger jag. Hon är tyst en stund. ”Hur menar du med ’speciellt’? frågar hon.

Ylva berättar om hur hon inte vet på vilket sätt hon ska skilja ut den ena saken från den andra. Hur allt har samma betydelse. När Ylva läser en kursbok läser hon från pärm till pärm. Det tar en evighet. En omöjlig evighet. Där jag kan bläddra, skumma och ”skanna” fram viktiga teman i en kursbok behöver hon läsa vartenda ord. I varje bok. Det är samma sak med skrivandet.

Ylva skriver som en gud. Det är svårt att förstå att skrivandet samtidigt är så svårt för henne. Jag tänker först att det har med hennes ADHD att göra, att det handlar om att hon har svårt att motivera sig när det gäller områden hon inte är intresserad av.

Jag har helt fel. Det förstår jag när Ylva förklarar hur det känns, berättar om hur bokstäverna växer ut ur datorn, växer över skärmen och ut över henne som maskar ur jorden. Hur ångestladdat det är. Vad som händer när hon försöker skriva uppgifter för kurser hon läser, som hon egentligen verkligen vill läsa. Hur ångesten breder ut sig över alltihop och hon verkligen, verkligen måste tvinga sig att sitta kvar. Som att sitta med spindelfobi i ett rum fullt med spindlar, tänker jag. Kanske är det en dålig jämförelse men ändå – skulle jag uppmuntra någon med spindelfobi att jobba på sin motivation? Att det bara handlar om bristande motivation när det inte går att sitta i ett rum fullt med spindlar?

Ylva skriver ord utan att kunna veta om de är viktiga, på ett språk hon inte förstår, i en värld hon inte förstår. Det handlar inte om brist på motivation. Det handlar om att det är svårt på ett sätt som jag inte kan förstå. Ylva lär mig massor. Om mig själv, om mina barn, om alla de barn och ungdomar jag jobbat med som på olika sätt upplevt samma sak. Hon är klok och modig. Hon tvingar sig igenom det som är riktigt, riktigt svårt, men hon kräver att förstå. Någon gång när vi pratar kallpratar jag, eller svamlar lite löst över något tema. Hon frågar alltid vad jag menar. Tvingar mig att förklara, att själv förstå vad jag egentligen säger.

Jag tänker på hur människor någon gång kan prata med varandra om saker utan att kanske egentligen förstå den exakta innebörden av allt. Runt samtalen finns en struktur, det blir lite som ett litet improvisationsspel där den givna ramen är att inte sätta dit varandra genom att fråga ”Vad menar du egentligen?” Det blir som en tyst överenskommelse. Ylva bryter överenskommelsen.

Ylva är en av de klokaste människor jag träffat. När jag ser på henne och tänker på det liv hon levt och hur hennes uppväxt varit tänker jag på hur hon för mig är definitionen av ogräs. Ett litet ogräs som aldrig bryts ner, som alltid kommer tillbaka, som växer upp genom asfalten i små sprickor. Som skapar små sprickor i människors skal. Jag önskar att jag hade mött henne tidigare. 

Ylva hade kunnat vara mitt barn, men i stället har hon berättat saker om mina barn som de inte kunnat berätta själva. Eller kanske har berättat men jag inte kunnat förstå. Ylva har berättat saker om alla de jag mött, alla de som kommit till mig på jobbet och rasat ihop, de som inte passat in och som inte blivit sedda. Hon har berättat saker om mig själv som jag inte själv kunnat sätta ord på.

Ylva är en superhjälte. En maskrossuperhjälte.