”Ja men alltså, jag menar det”, sa snubben. ”Vi borde verkligen spela ihop. Och det gör inget att ni bara har fem låtar, det är en jättebra början. Repa på bara så kommer det att bli bra ska ni se.”

Jag är med i ett band. Vi består av fem personer i åldrarna 30-50 år. Vi har bara spelat ihop i några månader. Syftet med bandet är att ha roligt, att få leva ut och ställa till med lite oreda i folks tankar. Vi spelar punk, eller egentligen spelar vi allt möjligt men attityden vill vara punk. Vi bryr oss rätt lite om hur det låter, vi bryr oss mest om totalupplevelsen – både för publiken och oss själva. Och inte för att det borde spela någon roll men vi är alla kvinnor. Och det spelar ju roll. Precis som det alltid har gjort.

”Det var kanske lite låg volym”, fortsatte snubben, ”Ni hade gott kunnat dra på lite, ja alltså nu hörde jag kanske inte så bra för jag satt ju i baren när ni spelade, men ändå, ni kunde gott ha dragit på rätt mycket mer alltså. Man måste ju känna att det är punk”.

Häromveckan hade vi en spelning. Och fastän mycket har ändrats med åren och jag idag är mer befriad från snubberier än jag var för 20 år sedan, är vissa saker fortfarande exakt som då. Vi har bara haft ett par spelningar men de vi haft har gett mersmak. Inte för att vi gör snygga, skickliga och otroligt svåra gitarrsolon eller sinnessjukt snabba trumparadiddlar med trumstockarna mellan tänderna. Utan för att vi ger energi. Jättemycket energi.

Vi hade riggat allting till scenen – förstärkare, ljudanläggning, trummor och medhörning. Inte vår egen utrustning utan lånade grejer. Vi spelade våra fem låtar och gjorde som arrangören bad om – vi sänkte volymen. Vi körde järnet ändå, blev inklappade och fick köra extranummer (vilket innebar att vi fick spela en av de fem låtarna en gång till).

En timme senare skulle ett annat band spela. På våra grejer. Vi fick hjälpa dem att ställa in sina ljud, slå på basförstärkaren och mixern. Det gjorde vi så gärna. Sedan spelade bandet. De hade inte fem låtar. De hade snarare 125 låtar. Och alla lät likadant. Det var skickligt. Alla låtar innehöll skickliga gitarrsolon, snygga trumgrejer och basisten rörde sig lite snyggt fram och tillbaka på scenen. De gjorde inte som de blev tillsagda. De skruvade upp ljudet. Jättemycket. Det var konstant rundgång. Jag och vår basist gick ut i regnet och dansade samba i leran i stället.

Inte för att det borde spelat någon roll, men i det skickliga bandet med 125 låtar var alla medlemmar män.

Efter bandets evighetslånga spelning kunde vi äntligen börja rigga ner alla prylar. Rätt många prylar, stora och tunga. Under tiden som vi riggade ner satt männen i det Skickliga Bandet i baren och drack öl. Till sist sa jag till en av dem. ”Kan du hämta dina kompisar och hjälpa till att bära, kanske?”. Han irrade i väg och letade upp en kompis. De tog ett mickstativ och en liten låda. Trummisen kom också, men vi vågade inte ge honom något att bära eftersom han var så full att han knappt kunde gå.

Sedan säger alltså en av dessa snubbar ” ”Ja men alltså, jag menar det”. ”Vi borde verkligen spela ihop. Och det gör inget att ni bara har fem låtar, det är en jättebra början. Repa på bara så kommer det att bli bra ska ni se”

”Jaha, det var ju synd. För vi vill verkligen inte göra något med er. Vi behöver inte välmenande dryga snubbar. Men tack ändå.” Önskar jag att jag hade sagt. Men det gjorde jag inte.