Bill och Bull hade pratat om det länge. I flera år. De skulle ut och vandra. Bill stod för expertisen och kartkunskapen. Bull för inköp av utrustning. Han hade köpt massor av utrustning. Stormkök. Tält. Vandrarbyxor och vandrarkängor. En riktigt bra ryggsäck. Men där stannade det. Pratet, planerandet och inhandlandet av utrustning verkade vara hela grejen.

En dag sade Bill: ”Nästa helg ska jag ut med Bull och hans barn.” Som så många gånger innan tänkte jag ”Ja, visst. Gör ni det.” Helgen kröp närmare och denna gång verkade vandringen faktiskt bli av. Jag tänkte på de där barnen som skulle med och om Bill och Bull verkligen tänkt igenom det där med mat, sovsäckar och sådant.

”Ni måste planera” sade jag. ”Ni måste köpa mat som ni orkar bära, ha med er sovsäckar och liggunderlag till alla. Kartor – har ni kartor? Och kompass?”

”Nej, men det ordnar sig”, sade Bill. ”Vi tar med korv och bananer till barnen. Och vandrargodis. Och jag har min telefon med mig och den har GPS. Det är lugnt!” Jag kände pulsen stiga men bestämde att det inte var mitt ansvar. ”Jaha – okej, kör hårt!” sade jag. Innerst inne trodde jag att vandringen även denna gång skulle stanna vid idén men på fredagen åkte jag ändå ensam till stugan.  Bill vidhöll nämligen fortfarande att de skulle ut och vandra.

På lördagen ringde Bill vid tre på eftermiddagen och berättade att de hade parkerat vid naturreservatet och att det nu äntligen skulle VANDRAS. Planen var att de skulle övernatta i en av de små stugor som fanns längs de breda stigar som naturreservatet är fyllt av. Breda och mycket väl markerade stigar. Jag släppte förvåningen över att de verkligen kommit iväg och tänkte på att barnen nog skulle överleva ett dygn med korv och bananer. Och att det är i princip omöjligt att gå vilse i det där naturreservatet.

Vad jag inte visste var att den utrustning som Bill och Bull hade med sig vid sidan av alla kängor, byxor och ryggsäckar, korv och bananer, en vattenmelon (!) och en systemkamera med flera olika objektiv, var – ingenting. Inte ens vatten.

Lyckligt ovetande om detta satt jag på kvällen hos en kompis i närheten av stugan när telefonen ringde vid 21.30.  Det var Bill. ”Hur går det?” frågade jag och tänkte att de måste kommit fram till övernattningsstugan. En ynklig röst svarade ”Det går inte så bra. Du måste komma och hämta oss. Vi har gått vilse.” Säker på att han drev med mig började jag skratta. Tills jag långsamt förstod att de verkligen var vilse. I ett naturreservat flera timmar från den stuga där jag satt.

Jag började desperat titta på Google maps – var sjutton kunde de vara? Var det verkligen en bra idé att ge mig i väg mitt i natten för att försöka hitta dem? Samtidigt som Bill hade mig på tråden ringde Bull polisen. Som sa åt dem att sätta sig ner och vänta och att jag absolut inte skulle ge mig i väg någonstans.

En och en halv timme senare ringde Bill igen. Polisen hade hittat dem. Med hjälp av sirenljud och telefonkontakt kunde de till slut hitta platsen där Bill, Bull och barnen väntade. ”Bra jobbat, killar!” sade den ena polisen till Bill och Bull när alla väl satt i bilen. Det var Bill väldigt nöjd med. Barnen somnade direkt men var lyckliga över att ha fått åka polisbil.

Polisen skrattar fortfarande åt Bill och Bull och historien som blivit årets snackis på stationen. ”Har du hört om de där snubbarna som gick vilse i reservatet? Hur lyckades de med det? Ha ha ha.” Själv har jag också svårt att förstå hur de kunde gå vilse i skogen med alla de där breda och mycket välmarkerade vandringsstigarna. Men en sak är ännu svårare att förstå:

Varför de tog med sig en vattenmelon?