Krokodilen Kenneth var ungefär femton centimeter lång och gjord av mjukplast. När barnet tryckte på hans mage tutade han. Han var ihålig, så när barnet fyllde hans öppna gap med vatten och sedan tryckte på magen kräktes han. Krokodilen Kenneth var barnets absoluta favoritleksak.

En kväll hade jag ordnat barnvakt och skulle gå på konsert med en kompis. Innan vi gick hemifrån upptäckte jag krokodilen Kenneth i min väska.  ”Kenneth vill passa dig i kväll.” sade barnet och tittade upp på mig med stora, vädjande ögon. Krokodilen Kenneth fick ligga kvar i väskan. Jag kom inte ut så ofta under dessa år, så det var en speciell kväll. Det gjorde inte så mycket att det var dyrt att gå in på klubben, det var mysigt att vara ute. Innan konserten började tog vi en dricka tillsammans med krokodilen Kenneth. Eftersom han kräktes direkt åkte han fort ner i väskan igen.

Efter konserten ville min kompis åka hem. Jag var inte redo ännu, ville utnyttja det sällsynta i en kväll på stan. Jag följde kompisen till bussen och gick sedan tillbaka. I entrén blev jag stoppad av en dörrvakt. ”Det är fullt här” sade han. ”Ja, men jag är redan inne, jag har alla mina grejer i garderoben och har betalat entrén”. ”Det spelar ingen roll, för det är fullt”, sade dörrvakten. ”Men, vaddå, jag är ju redan inne, jag måste ju få gå tillbaka in?” sade jag igen, mer och mer upprörd. ”Lilla gumman”, svarade dörrvakten, ”hör du dåligt eller? DET ÄR FULLT HÄR! Du kommer inte in!” Dörrvakten, som för övrigt såg ut som en överdimensionerad två meter lång pitbull, blängde på mig och tittade sedan överlägset över mitt huvud på den långa kön. ”Du kan gå in och hämta dina grejer, men sen går du ut på en gång igen”, fortsatte han. ”Det är fullt och man får inte lämna lokalen när man kommit in. Sådana är reglerna, det står här.” Dörrvakten pekade på en pytteliten skylt bakom en pelare.

Arg och tillintetgjord gick jag upp för trappan för att hämta min väska och jacka i garderoben. När jag lämnade brickan till personalen i garderoben växte ilskan i mig. På väg ner igen blev jag riktigt sur och när jag stack ner handen i väskan för att ta upp vantar kokade jag. Men, det var inte vantarna jag fick grepp om i väskan utan Kenneth. Kenneth som lade sig så fint i min hand där nere i väskan. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till, men när jag fick syn på dörrvakten igen drog jag upp Kenneth ur väskan, höll fram honom mot dörrvakten och fräste: ”Passa dig, annars biter Kenneth dig i näsan”.

Jag blev portad från stället, men det var det värt. Och krokodilen Kenneth hade jättekul även om han både kräktes och blev anklagad för hot mot tjänsteman.