Nu ligger de där igen. De små jävlarna. Ligger och lurar där jag minst anar det. Mellan kaffepaketen på Coop. Bredvid mjölkdisken på Hemköp. Gömda i en skål med äpplen på konferensen. Eller på fatet till kaffet på favoritfiket. På disken hos bilprovningen. På bordet i personalrummet. Bland äggen hos handlaren. Överallt lurar de så här års. De små jävlarna. De små jävla skumtomtarna.

De kastar sig upp ur sina skålar och trycker sig mot mina näsborrar. Anfaller när jag minst anar det. Skjuter iväg varandra som missiler rätt in i min mun. Så att mina tänder måste bita om dem. Bita hårt. Om de sega, sega små tomtarna. De där sega småjävlarna. De som lägger sig i burkar på alla möjliga och omöjliga ställen. På Clas Ohlson till exempel. Slug taktik. De invaderar. De ligger överallt. Väntar. Bidar sin tid. Förr eller senare kommer jag att ge upp. Det vet de. Skumtomtarna. Och de vet att när jag väl ger upp, då är det fritt fram. Varenda liten skumtomte åker med. För efter den första tomten har muren fallit och det är fritt fram för alla. För alla de små jävla skumtomtarna. Som jag måste bita om så hårt, så hårt, så hårt. För att de är så sega när de kastat sig i min mun. Riktigt sega.

Nom nom nom.

På spårvagnen. Jag står i trängseln och håller mig i en stolpe, rygg mot rygg med någon annan. Jag står med ansiktet mot fönstret vid spårvagnens vägg. Lurarna är intryckta i öronen, in i mig strömmar musik skapad av dig. Jag tittar ut genom fönstret. Där ute blir dagen till kväll.

Jag står i mitt eget universum medan känslorna strömmar inuti. Står och håller mig i stolpen bland alla människorna här.  Din sång skär som en rysning genom mitt universum och det tar energi att stå kvar. Känna utan att falla. Jag lyssnar med tårar som bränner bakom ögonen, men inte för att jag är ledsen. För att jag älskar. Bara det.

Så fastnar min blick på ett litet klotter på väggen. Med spritpenna står där ditt namn. Med darriga, ojämna bokstäver. Några få bokstäver skrivna av ett barn. Och jag kastas tillbaka, långt tillbaka genom åren, sugs ända dit där du var en gång, där vi var. Där du var liten. Där jag fick lyfta upp dig, krama dig och vara den viktigaste personen i ditt liv. Då för länge sedan.

I mina lurar hör jag din musik. Din vuxna röst. Jag tittar på klottret på väggen, på ditt namn. Skrivet av ett barn.  Inne i mig spränger universum avståndet mellan då och nu.

Men jag ska se dig på Pustervik i kväll. Det ska bli helt grymt.

Han är liten. Han gillar natur, gillar skogen, gillar att göra saker i skogen. Han sover aldrig inne i stugan när vi är på landet på sommaren, alltid ute. I tält eller på altanen. Under en period sover han inte i sängen på sitt rum i stan utan på en renfäll på golvet med fönstret vidöppet. Mitt i vintern. Med värmen avstängd. Helst av allt vill han sova i lekstugan på gården men det får han inte. Mest för att polisen förmodligen skulle komma och hämta honom. Eller mig. Han täljer schackgubbar till ett schackspel. Gör pilbågar, smörknivar, slangbellor och små figurer. Han kan prata med djur. Försätta hästar i trans. Hos kompisen på landet blir han täckt av hundvalpar när han lägger sig på marken.

En period klättrar han i jättehöga träd. Jag ska stå nedanför och filma. Jätte. Höga träd.

Han växer. Det är dags för en ny era. Stadssport. Parkour. Som tonårsförälder till denna människa är livet upp och ner. Alkohol behöver jag inte oroa mig över. Han har fullt upp med att vara tvärtemot sina klasskamrater och håller sig i form. Han ringer inte hem småberusad för att säga att han är på väg hem två på natten en lördag. Han ringer hem två på natten för att säga att han är på väg. Att han ska ”parkoura” hem.

Jag stoppar honom. Polisen, ni vet.

Han växer. Efter gymnasiet har han ingen plan utan landar framför datorn. Får sommaren på sig, sedan börjar jag pressa lite och några veckor senare jobbar han på en korvfabrik. Varje morgon klockan 05:30 tar han cykeln och trampar de 30 kilometrarna till korvfabriken. Klockan 17:30 är han hemma igen. Han kämpar tappert i några månader. Sedan söker han ett säsongsjobb som styckare på Island. Ännu ett komplicerat jobb  för en vegetarianmorsa. Jag hackar i mig det med att han i alla fall har ett jobb. Även om jag skulle önska att han kunde stoppa strumpor och stycka meloner i stället.

Han är vuxen. Efter Island känner han att det är dags att komma fram till något. En plan. Han vill jobba med friskvård, med människor och med kroppar. Han har funderat på sjuksköterska. Han söker sjuksköterskeutbildningen, blir antagen, köper alla dyra böcker och börjar pendla till Borås. I en månad. Sedan bryter han ihop hemma. ”Jag orkar inte, jag klarar inte av att sitta still, bara lyssna och lyssna och läsa och läsa. Det handlar inte alls om friskvård bara om sjukdomar” säger han.

Vi sätter oss och börjar spåna. Letar på nätet. Vad vill han? Vad gillar han? Skogen, natur, djur, tälja, parkour, äventyr. Till slut hittar vi en utbildning i Finland – Vildmarksguide. Vildmarksguide? Vildmarksguide! Han söker, blir antagen och reser till skolan i norra Finland en varm augustidag. Där är han sedan kvar i två år, lär sig om vildmarken, om överlevnad och skidåkning. Lär sig om klättring och första hjälpen och andra hjälpen. Ledarskap, fåglar och växter. Lär sig om forspaddling, om ännu mer skidåkning, om igloobygge och överlevnad. Överlevnad i skog och överlevnad i stad. Som en slags uteliggarkurs.

Han är hemma en vecka i slutet av utbildningen. Vi sitter och pratar – om skogen och djuren och fjällen och forsarna. Jag är nyfiken på vad han tänkt jobba med när han är färdig och frågar.

Han ser förvånat på mig och svarar ” Vaddå jobba? jag ska ju överleva!”

Det är en sen kväll, ett par dagar efter massakern på Utöya. Moa sitter på en bänk på Järntorget och väntar på spårvagnen. Bredvid henne sitter en kille i hennes egen ålder. Han sjunger lite för sig själv där på bänken. Han har sina kryckor intill sig. Moa ler mot honom. Han ler tillbaka och frågar vilken hennes favoritfärg är. Det är svårt att förstå vad han säger, han har problem med talet. ”Min favoritfärg? Det är svart” svarar Moa. Han skrattar och säger på sitt speciella sätt, ”Svart är väl ingen färg?”

Så kommer den andre. En kille, full och aggressiv kommer mot dem med en ölflaska i handen. Han vrålar en massa. Får syn på killen bredvid Moa,  som fortfarande ler åt det där med färgerna. ”Sitt inte där och flina ditt jävla missfoster”, skriker den andre. Han sluddrar. Kastar ölflaskan i marken alldeles intill. Börjar slå på killen på bänken, knuffar honom och fortsätter vråla ”jävla missfoster”. Knuffar killen på bänken så att han ramlar på marken. Moa exploderar, knuffar tillbaka, knuffar bort den andre. Det blir slagsmål. Moa släpper all rädsla, adrenalinet pumpar och hon försvarar killen som ligger på marken. Försvarar honom med sin kropp, försvarar honom med sina händer. Händer som slår mot den andre.

Samtidigt står flera personer i spårvagnskuren några meter längre bort. Någon filmar med sin mobiltelefon. Moa ser dem i ögonvrån, skriker att de ska hjälpa men ingen ingriper. Hon hör att någon ringt polisen. Killen på marken gråter, han har armarna över huvudet. Mellan hulkningarna hör Moa hur han gång på gång säger ”jag är inget missfoster, jag är inget missfoster”. Trettio sekunder eller en evighet. Så kommer spårvagnen. Moa tar tag i kryckorna och drar med killen upp. Hjälper honom upp på vagnen och ner på ett säte. Han gråter.

Alldeles innan vagnen börjar rulla kliver han på. Den andre. Står där längst fram och liksom svajar. En kort stund står han bara där. Kommer sedan långsamt emot dem medan han drar av sig sitt skärp. Sluddrar något som Moa inte förstår samtidigt som han svingar skärpet i luften. Mot dem, mot Moa och killen med med kryckorna. Moas hjärta rusar, hon reser sig, ställer sig mellan killen som gråter och den andre. Hon borde vara rädd men det är hon inte. ”Kom igen då, din fege skit”, säger hon. ”Slå mig då, om du ska slåss, slå mig i stället, inte en som inte kan försvara sig, din fege fan. Kom igen då.” Hon går emot honom, med en kropp som känns som stål, som känns gigantisk, stor och bred. Den andre backar – plötsligt osäker.

Spårvagnen är framme vid nästa hållplats. Polisen kliver på. De tar hand om den andre. Moa och killen med kryckorna får lämna spårvagnen. De sitter en stund på hållplatsen. Lugnar sig. Pratar om färger. Sedan börjar de gå. Han har ont, det märks. Men det är inte så långt. Moa följer honom hem, ser till att han kommer in och berättar för hans föräldrar vad som hänt. Innan hon går får hon en lång, lång kram av killen. ”Svart är ju ingen färg. Visste du inte det?” viskar han. Fnissar lite.

Moa går den lilla biten hem. Ilskan har släppt och tårarna rinner. Hon tänker på Utöya, på livet och på all grymhet i världen. Tänker på killen med kryckorna och allt han fått stå ut med.

Tänker på hur hon reagerat, hur hon aldrig tvekade. Tänker på kärleken som ändå finns där, som gör att vi skyddar de som behöver skydd och hjälper de som behöver hjälp. Hon tänker på kärleken i hans kram. På tacksamheten i föräldrarnas ögon. På kärleken i det lilla, även när sikten grusas av grymhet.

Även då.

Svart är ingen färg.

 

 

Så är den till ända, den största skithelgen på hela året. Helgen då vi fyller våra hem med godis och lär våra barn att det är okej att knacka dörr och hota. Helgen då vi plötsligt uppmuntrar tiggeri, så länge det sker inom våra trygga zoner.

Helgen då vi som vanligt går förbi tiggaren utanför ICA. Kanske låtsas som vi inte ser när vi går in i affären för att säkra hemmen med godis inför påringningar från utklädda barn. Helgen då vi tittar bort när vi går förbi, eftersom det inte går att ge alla. För att vi inte har råd. Även om det är synd om dem där de sitter utanför mataffären. De som aldrig skulle komma på tanken att hota för att få pengar, eller för den delen knacka dörr. Som sitter där för att de inte har något val.

Årets största skithelg är över och jag har ett förslag inför nästa gång. Köp inte godis för pengarna, ge dem till någon som behöver i stället.