Det är en sen kväll, ett par dagar efter massakern på Utöya. Moa sitter på en bänk på Järntorget och väntar på spårvagnen. Bredvid henne sitter en kille i hennes egen ålder. Han sjunger lite för sig själv där på bänken. Han har sina kryckor intill sig. Moa ler mot honom. Han ler tillbaka och frågar vilken hennes favoritfärg är. Det är svårt att förstå vad han säger, han har problem med talet. ”Min favoritfärg? Det är svart” svarar Moa. Han skrattar och säger på sitt speciella sätt, ”Svart är väl ingen färg?”

Så kommer den andre. En kille, full och aggressiv kommer mot dem med en ölflaska i handen. Han vrålar en massa. Får syn på killen bredvid Moa,  som fortfarande ler åt det där med färgerna. ”Sitt inte där och flina ditt jävla missfoster”, skriker den andre. Han sluddrar. Kastar ölflaskan i marken alldeles intill. Börjar slå på killen på bänken, knuffar honom och fortsätter vråla ”jävla missfoster”. Knuffar killen på bänken så att han ramlar på marken. Moa exploderar, knuffar tillbaka, knuffar bort den andre. Det blir slagsmål. Moa släpper all rädsla, adrenalinet pumpar och hon försvarar killen som ligger på marken. Försvarar honom med sin kropp, försvarar honom med sina händer. Händer som slår mot den andre.

Samtidigt står flera personer i spårvagnskuren några meter längre bort. Någon filmar med sin mobiltelefon. Moa ser dem i ögonvrån, skriker att de ska hjälpa men ingen ingriper. Hon hör att någon ringt polisen. Killen på marken gråter, han har armarna över huvudet. Mellan hulkningarna hör Moa hur han gång på gång säger ”jag är inget missfoster, jag är inget missfoster”. Trettio sekunder eller en evighet. Så kommer spårvagnen. Moa tar tag i kryckorna och drar med killen upp. Hjälper honom upp på vagnen och ner på ett säte. Han gråter.

Alldeles innan vagnen börjar rulla kliver han på. Den andre. Står där längst fram och liksom svajar. En kort stund står han bara där. Kommer sedan långsamt emot dem medan han drar av sig sitt skärp. Sluddrar något som Moa inte förstår samtidigt som han svingar skärpet i luften. Mot dem, mot Moa och killen med med kryckorna. Moas hjärta rusar, hon reser sig, ställer sig mellan killen som gråter och den andre. Hon borde vara rädd men det är hon inte. ”Kom igen då, din fege skit”, säger hon. ”Slå mig då, om du ska slåss, slå mig i stället, inte en som inte kan försvara sig, din fege fan. Kom igen då.” Hon går emot honom, med en kropp som känns som stål, som känns gigantisk, stor och bred. Den andre backar – plötsligt osäker.

Spårvagnen är framme vid nästa hållplats. Polisen kliver på. De tar hand om den andre. Moa och killen med kryckorna får lämna spårvagnen. De sitter en stund på hållplatsen. Lugnar sig. Pratar om färger. Sedan börjar de gå. Han har ont, det märks. Men det är inte så långt. Moa följer honom hem, ser till att han kommer in och berättar för hans föräldrar vad som hänt. Innan hon går får hon en lång, lång kram av killen. ”Svart är ju ingen färg. Visste du inte det?” viskar han. Fnissar lite.

Moa går den lilla biten hem. Ilskan har släppt och tårarna rinner. Hon tänker på Utöya, på livet och på all grymhet i världen. Tänker på killen med kryckorna och allt han fått stå ut med.

Tänker på hur hon reagerat, hur hon aldrig tvekade. Tänker på kärleken som ändå finns där, som gör att vi skyddar de som behöver skydd och hjälper de som behöver hjälp. Hon tänker på kärleken i hans kram. På tacksamheten i föräldrarnas ögon. På kärleken i det lilla, även när sikten grusas av grymhet.

Även då.

Svart är ingen färg.