Han är liten. Han gillar natur, gillar skogen, gillar att göra saker i skogen. Han sover aldrig inne i stugan när vi är på landet på sommaren, alltid ute. I tält eller på altanen. Under en period sover han inte i sängen på sitt rum i stan utan på en renfäll på golvet med fönstret vidöppet. Mitt i vintern. Med värmen avstängd. Helst av allt vill han sova i lekstugan på gården men det får han inte. Mest för att polisen förmodligen skulle komma och hämta honom. Eller mig. Han täljer schackgubbar till ett schackspel. Gör pilbågar, smörknivar, slangbellor och små figurer. Han kan prata med djur. Försätta hästar i trans. Hos kompisen på landet blir han täckt av hundvalpar när han lägger sig på marken.

En period klättrar han i jättehöga träd. Jag ska stå nedanför och filma. Jätte. Höga träd.

Han växer. Det är dags för en ny era. Stadssport. Parkour. Som tonårsförälder till denna människa är livet upp och ner. Alkohol behöver jag inte oroa mig över. Han har fullt upp med att vara tvärtemot sina klasskamrater och håller sig i form. Han ringer inte hem småberusad för att säga att han är på väg hem två på natten en lördag. Han ringer hem två på natten för att säga att han är på väg. Att han ska ”parkoura” hem.

Jag stoppar honom. Polisen, ni vet.

Han växer. Efter gymnasiet har han ingen plan utan landar framför datorn. Får sommaren på sig, sedan börjar jag pressa lite och några veckor senare jobbar han på en korvfabrik. Varje morgon klockan 05:30 tar han cykeln och trampar de 30 kilometrarna till korvfabriken. Klockan 17:30 är han hemma igen. Han kämpar tappert i några månader. Sedan söker han ett säsongsjobb som styckare på Island. Ännu ett komplicerat jobb  för en vegetarianmorsa. Jag hackar i mig det med att han i alla fall har ett jobb. Även om jag skulle önska att han kunde stoppa strumpor och stycka meloner i stället.

Han är vuxen. Efter Island känner han att det är dags att komma fram till något. En plan. Han vill jobba med friskvård, med människor och med kroppar. Han har funderat på sjuksköterska. Han söker sjuksköterskeutbildningen, blir antagen, köper alla dyra böcker och börjar pendla till Borås. I en månad. Sedan bryter han ihop hemma. ”Jag orkar inte, jag klarar inte av att sitta still, bara lyssna och lyssna och läsa och läsa. Det handlar inte alls om friskvård bara om sjukdomar” säger han.

Vi sätter oss och börjar spåna. Letar på nätet. Vad vill han? Vad gillar han? Skogen, natur, djur, tälja, parkour, äventyr. Till slut hittar vi en utbildning i Finland – Vildmarksguide. Vildmarksguide? Vildmarksguide! Han söker, blir antagen och reser till skolan i norra Finland en varm augustidag. Där är han sedan kvar i två år, lär sig om vildmarken, om överlevnad och skidåkning. Lär sig om klättring och första hjälpen och andra hjälpen. Ledarskap, fåglar och växter. Lär sig om forspaddling, om ännu mer skidåkning, om igloobygge och överlevnad. Överlevnad i skog och överlevnad i stad. Som en slags uteliggarkurs.

Han är hemma en vecka i slutet av utbildningen. Vi sitter och pratar – om skogen och djuren och fjällen och forsarna. Jag är nyfiken på vad han tänkt jobba med när han är färdig och frågar.

Han ser förvånat på mig och svarar ” Vaddå jobba? jag ska ju överleva!”