Nu ligger de där igen. De små jävlarna. Ligger och lurar där jag minst anar det. Mellan kaffepaketen på Coop. Bredvid mjölkdisken på Hemköp. Gömda i en skål med äpplen på konferensen. Eller på fatet till kaffet på favoritfiket. På disken hos bilprovningen. På bordet i personalrummet. Bland äggen hos handlaren. Överallt lurar de så här års. De små jävlarna. De små jävla skumtomtarna.

De kastar sig upp ur sina skålar och trycker sig mot mina näsborrar. Anfaller när jag minst anar det. Skjuter iväg varandra som missiler rätt in i min mun. Så att mina tänder måste bita om dem. Bita hårt. Om de sega, sega små tomtarna. De där sega småjävlarna. De som lägger sig i burkar på alla möjliga och omöjliga ställen. På Clas Ohlson till exempel. Slug taktik. De invaderar. De ligger överallt. Väntar. Bidar sin tid. Förr eller senare kommer jag att ge upp. Det vet de. Skumtomtarna. Och de vet att när jag väl ger upp, då är det fritt fram. Varenda liten skumtomte åker med. För efter den första tomten har muren fallit och det är fritt fram för alla. För alla de små jävla skumtomtarna. Som jag måste bita om så hårt, så hårt, så hårt. För att de är så sega när de kastat sig i min mun. Riktigt sega.

Nom nom nom.