Jag är inte bara en hemlig dansare och löpare. Jag är också en handy hen. En händig person. Jag tycker om att fixa, snickra, måla och bygga. Jag gillar särskilt att få använda maskiner som låter mycket. De får gärna vara stora. Hemma i staden är det svårt att få utlopp för min skräckblandade förtjusning för maskiner och snickeri. Men vi har en sommarstuga. På landet. Vid en liten sjö, i en liten skog, med otroligt rara och hjälpsamma, härliga grannar.

På vårt land är folk som folk var för. De är hyvens och reko. De kan sådant som man kunde förr. Bygga jordkällare, kitta fönster, mura, torka svamp och koka sylt. Några kan det ena och andra kan det andra. Oftast eller kanske alltid, har det med könsroller att göra.

Så dök vi upp, jag och C med våra konstiga fasoner. Det började med att vi skulle renovera badrummet. Ut det gamla ruttna och in med det nya. Vi slet som små djur för att riva ut allt, men en vägg vägrade ge sig. Bergfast stod den där och hånlog mot oss. Vi kastade oss mot den, slet med kofot, slägga och försökte med såg. Till slut gav C upp och gick och satte sig på verandan med en kopp kaffe.

Ni som känner mig vet att jag sällan ger upp. Så jag fortsatte. Köttade på med släggan, kastade mig mot väggen, slet i den med kofoten och måttade karatesparkar. Tog spjärn mot motsatta väggen och sparkade allt jag kunde. Hela huset skakade. Efter en stund kom C inrusande med något vilt i blicken. Det kokta fläsket var stekt. Grannarna hade sett honom sitta där på verandan med en kopp kaffe i handen. Medan hela huset skakade av mina släggslag och karatesparkar. Och förstått att det inte var han som bankade och rev hus. Att det var jag som stod med släggan och slog.

C väste att jag måste sluta, att hans sista uns av manlighet var på väg att försvinna och att han skulle bli för evigt utfryst av gubbarna där på landet. Jag muttrade bara något och fortsatte slägga. C fick huka på baksidan med sin kaffekopp tills väggen fallit och vi båda kunde andas ut.

För att lätta upp stämningen i trakten syltade jag hela kvällen.

 

 

 

Jag har ljugit på TV. Det är sant. I en studio hos TV4 ljög jag så det knakade. Men alltihop började långt tidigare. Vi bodde i Halmstad, barnen var små och jag deltog i ett ALU-projekt (projekt för arbetslösa, i detta fall musiker) Orkestern vi bildade, ”Halmstad Kommunorkester” bestod av 17 musiker som varje onsdag kl 12:00 spelade på trappan till Stadshuset vid Stora Torg. Vi spelade Dragspelsvals, Visa från Utanmyra, With a little help from my friends och andra gångbara lunchlåtar. Inom 17-mannagruppen hade vi också ett antal mindre grupper som åkte runt och spelade för kommunens räkning. På simskoleavslutningar, äldreboenden, Skatteverkets personalfest (?) och så vidare.

En onsdag på torget kom en man fram till mig efter spelningen och frågade. ”Har ni någon liten trio med kvinnliga musiker som skulle kunna komma och spela på fängelset?” ”Ehhmm, ja visst!” ljög jag. ”Visst har vi det! När ska vi komma?”

Det var upptakten till PMS. Eva, Jackie och jag. Vi repade hemma i mitt kök, akustiskt, på kvällarna när barnen hade lagt sig. Vi spelade gitarr, bas och virveltrumma. Ibland fiol och munspel. Alla sjöng. Vi repade in egna och andras låtar. Så småningom vill säga.

Premiärspelningen på fängelset skedde efter bara två rep. Nervöst. Det var ju trots allt ett fängelse. Säkerhetskontroller, dubbla säkerhetsdörrar, genomsökning av gigbilen. Vi var plötsligt inte så säkra på att valet av öppningslåten ”Jailhouse rock” var så klockrent. Egentligen.

Vi riggade våra små prylar i dagrummet där vi skulle spela. Varsin pall på golvet, instrument, mickar och stativ. En liten tamburin. Sedan väntade vi. Och väntade. Fångarna lös med sin frånvaro. Vi satt och skruvade på oss, väntade lite till. Drack lite kaffe. Efter en stund gled två fångar långsamt in. Satte sig på väggsoffan längs den bortre väggen, med armarna i kors. Några till dök upp. De drog fram stolar och satte sig precis framför oss. Bredbenta, nedhasade i stolarna med armarna i kors. Blängande. Sex stycken var de allt som allt.

”Hallaå era jävla fångar” var det första Jackie, på bred halländska kläckte ur sig i mikrofonen. Ni fattar skräcken. Snabbt drog vi i gång med första låten. Jailhouse Rock. Jailhouse Rock! Vad tänkte vi på när vi tyckte att det var en bra idé? Kanske det sämsta låtvalet någonsin. Fångarna satt och blängde. Blickstilla. När låten var slut var det dödstyst. Men vi matade på med nästa låt. Och fyra låtar senare var det någon som rörde något finger litegrann och i nästa fick vi lite lama applåder. I den sista låten var det till och med ett par stycken som knäppte fingrarna till ”Fever”. Nästa gång vi kom för att spela på fängelset var det fler i dagrummet. Gången därpå var det fullt. Ytterligare några spelningar senare började de ge oss dikter som de ville att vi skulle tonsätta och spela för dem gången därpå.

Ryktet om PMS på fängelset spred sig och vi fick förfrågningar om spelningar ”på andra sidan”. Vi blev ett band. Folk ville se oss frivilligt. Inte bara de fängslade. TV4 hörde av sig och ville göra en intervju. TV4 Halland alltså. Ni vet, lokal-TV – töntiga inslag med lokala töntar (som oss). Jag tvekade. ”Jag är med om vi gör en ’grej’ av det, trycker tröjor, ljuger och säger att vi är stora i Japan, att vi släpper skiva och ska på världsturné” sade jag. Sagt och gjort. Vi tackade ja, fixade tröjor, bestämde vilken approach vi skulle ha. Under hela intervjun satt vi sedan och ljög om vår kommande skiva, alla länder där vi skulle turnera och att vi var stora i Japan. Reportern verkade förvånad men fann sig så snabbt hon kunde. Vi själva trodde det skulle vara uppenbart att vi ljög och att det skulle bli en skämtsam ton i intervjun, men så var inte fallet. Reportern tog oss på dödligt allvar. Och efter intervjun fick vi massvis med spelningar, folk betalade för att se oss och flera av mina vänner kom och dunkade mig i ryggen och sa Grattis! Jag förstod inte vad de pratade om.

Men det konstigaste av allt var nog att flera av fångarna dök upp på våra spelningar på utsidan, efter att de avtjänat sitt straff. Och att min bil var skyddad mot stöld och vandalisering för tid och evighet.

Höstlöven har blåst bort i den senaste stormen. Träden ristar svarta mönster i det grå. Det regnar. Någons livskamrat har gått bort. En annans mamma. Någons syster eller farmor. För andra rullar livet på. Jobba, hämta på dagis, handla. Äta. Sova.

Men utanför mitt sovrumsfönster händer något annat. Där finns ett träd. Naket utan löv i decembermörkret. Och varje morgon precis innan gryningen kommer du flygande. Landar på en gren. Väcker mig varsamt med din sång. Här på andra sidan fönstret ligger jag en stund och bara lyssnar. Undrar lite hur du ser ut. Du som sjunger varje morgon. Även i december. Även när någon förlorat sin livskamrat. Även när krig och katastrofer avlöser varandra.

I vår värld. I mitt träd. Varje morgon.

Och jag undrar hur du hamnat här. Mitt i vintern. På Möllan i Malmö.  En koltrast i december.