Efter en intensiv dags läsande av vetenskapliga artiklar på engelska, liksom nedtryckta i halsen, sedan manglade och analyserade, reser jag mig likt Leonardo di Caprio upp ur dyn. Sargad och knäckt. Men ändå. Vetenskapen stoppar mig inte. Bloggandet ska fortgå. Jag stirrar vetenskapen i vitögat och vägrar ge upp. Borstar av mig dess grizzlybjörnar, drivis, slajm och blod. Häller upp ett glas vin. Andas ut. Och så – surprise! Här kommer ännu ett ovetenskapligt inlägg. Om ni har tröttnat på mig är det okej. Jag har inte tröttnat. Särskilt inte på det gröna landet på andra sidan jorden.

I det där landet, på den där ön så långt bort det går att komma från oss. Innan man är på väg tillbaka mot oss igen. Nya Zeeland. Landet med de gröna kullarna, turkosa havet och pingviner. Kiwifåglar. Allt i ett. Där var vi. Vi befann på en ö, Waikiki Island, en bit utanför Auckland. Vi hade hyrt cyklar och skulle ta oss från ena änden av ön till den andra. En cykeltur på sex timmar. Längs kulliga berg och dalar, stränder och hagar med får.

En halvtimme från mål tog asfalten slut och vi cyklade vidare över stenar och grus. Genom dalar och kullar, skogar och fält. En lång raksträcka, lång nerförsbacke och sedan lika lång uppförsbacke. Jag stannade till på krönet, innan backarna. Ville hämta andan innan jag satte av nerför. Ville ta lite bilder. C cyklade vidare. Ner för den långa backen, fort så att dammet yrde runt hjulen. Jag tog upp kameran. I hagen till höger gick kor. I kameralinsen såg jag hur en av korna började springa. Hur den sprang längs med staketet mot grusvägen, hur den plötsligt tog ett skutt över en hopfallen bit av staketet och satte av efter C på den dammiga grusvägen. I kameran kunde jag se hur C vände sig om på cykeln och plötsligt började trampa för sitt liv. Med en jagande ko i hasorna. En ko som glad och lycklig äntligen fått en kompis att leka med. Att leka jage med. Där, på en ö på Nya Zeeland. Jag funderade snabbt över om kossor kan vara farliga och fick lite hjärtklappning där jag stod på mycket tryggt avstånd. Kossan jagade C hela vägen upp för backen. Sedan tröttnade hon och började lufsa ner igen. Ner mot hålet i staketet och in till sina ko-kompisar igen. Stilla tassade jag ner för backen, smög förbi hålet i staketet och tog mig sakta, sakta upp till andra krönet. Kossan hade tröttnat på leken och bevärdigade mig inte med en blick.

C var skärrad men uppspelt. ”Såg du? Jag blev jagad av en ko! En ko!”

Leonardo di Caprio, släng dig i väggen. Vad är en grizzlybjörn i Kanada jämfört med en ko på Nya Zeeland.

Jag har varit på bio. Jag har sett The Revenant och här kommer min reflektion:

Lemlästad av en grizzlybjörn, kastad utför ett stup, nedslängd i iskall flod med tillhörande klippblock och vattenfall i ca 2 plusgrader. Inkravlad i buken på en död häst. Levande begravd.

Bland annat.

Inget stoppar honom. Leonardo di Caprio släpar sig bruten, lemlästad, frusen och blödande över isbergen. För att hämnas.

I etthundrasextiofem minuter.

 

Jag har sett fram emot den här dagen så länge. En dag utan arbete, plugg eller föreläsningar. Den första på jag vet inte hur länge. Jag ska få så mycket gjort, allt det där som jag inte hunnit. Resten av tiden ska jag mysa omkring här hemma med mina raggsockar och mysbrallor. Dricka te och känna mig avslappnad, skön och härlig.

Planen för dagen:

• Gå upp riktigt tidigt
• Ta en rask löptur
• Läsa kursböcker och börja skriva på en av uppgifterna
• Städa badrummet
• Laga den trasiga lampan.
• Fylla i tidrapporter för mina extrajobb
• Göra bokföringen för mitt företag
• Köpa matvaror och laga storkok till portioner att ta med till jobb/skola.
• Kanske baka.
• Mysa omkring med raggsockar och en kopp te

 

Hur det blev:

• Vaknade tidigt. Gick inte upp.
• Läste tidningen i sängen i en timme.
• Satt vid frukostbordet och fejsbookade i en timme
• Tänkte på att jag borde gå på yoga. Gick inte på yoga
• Låg i soffan med kursbok (fem minuter)
• Sov i soffan (två timmar)
• Vaknade. Googlade på ”tråda ögonbryn”. Tänkte att det hade varit kul att pröva.
• Gick till salong och trådade mina ögonbryn. Det gjorde ont och var dyrt.
• Gick hem. Tänkte på bokföring i ungefär 10 sekunder.
• Kollade tre avsnitt av Orange is the new black.
• Skrev ett utkast till en låttext.
• Spånade på musik till låttexten.
• Slängde både text och musik eftersom de sög.
• Sorterade mina gitarr- och micksladdar.
• Skannade lägenheten på mina hårsnoddar och la dem i snodd-lådan.
• Tog fram kursboken. Somnade.
• Vaknade 23:58.
• Gick och la mig.

Brasilien. Underbara värme och land. Semester är liksom bara så mycket mera jag. Efter två dygn i Brasilien är huden persikolen. Håret är ett ystert fluff och smink är det ingen som behöver tänka på i detta ångbastuklimat. Caipirinhan smakar gudomligt och i varje affär spelas det samba. Till och med i mataffären. Värmen finns inte bara i luften. På gatorna hälsar man på varandra, ber om ursäkt om man råkar stöta emot någon annan, erbjuder hjälp. Men man byter absolut inte om till bikini på stranden. Sånt sköter man hemma.

I Rio – denna stad med tolv miljoner invånare, där vi kanske känner ett tiotal människor – råkar vi som av en händelse köra om en av dessa tio på den fyrfiliga motorvägen. Vad är oddsen för det? Vi tutar, gapar och hänger ut genom rutan och vinkar. Vännen vinkar tillbaka. På en motorväg i Rio. En annan dag träffar vi en tjej i en affär, som efter en stunds haltande konversation på portuñol visar sig vara vän till samma omkörda vän. Stora, stora Rio visar sig lika litet som Göteborg. Fast ändå inte. Det är skillnad på 12 miljoner och en halv.

Konsert i Lapa, 40 grader- både ute och inne. Stora fläktar sprutar vatten (och svett?) högt där uppifrån taket i den gigantiska lokalen. Efter tio sekunder är vi dyblöta, men vad gör väl det. Mono Bloco spelar så att luften vibrerar. Vi vrider svetten ur kläderna och livet är verkligen, verkligen magiskt. Där står vi på en balkong, på en jätteklubb i ett svettigt, galet Rio.Vi tar oss hem genom ett mayhem av galenskap, mitt i natten inför karnevalen i Rio. På vår trygga gata kallar portvakten Paula för Matronan. När han ringer upp till lägenheten frågar han efter Matronan. Att vi är där, fem kvinnor i varierande ålder, tillsammans i en lägenhet i Rio är så konstigt. Matronan och så vi andra. Portvakten frågar var våra män är. ”Dom är hemma” svarar Matronan.

Resan hem är deppig. Detta ljusa, varma, fuktiga land sitter kvar i skinnet och på näthinnan. Vetskapen om att det kanske var enda gången jag var där. Världen är så stor.

Efter mindre än ett dygn hemma i Sverige har skinnet skrynklat i hop sig och torkat in, brännan sitter på insidan av alla äckligt tjocka kläder, håret, som var så fantastiskt härligt i Brasilien, har blivit en svintoboll och ryggont, eksem, förkylning och frusenhet sitter som en smäck i både kropp och själ.

Semester. Det är liksom bara så mycket mera jag.