Brasilien. Underbara värme och land. Semester är liksom bara så mycket mera jag. Efter två dygn i Brasilien är huden persikolen. Håret är ett ystert fluff och smink är det ingen som behöver tänka på i detta ångbastuklimat. Caipirinhan smakar gudomligt och i varje affär spelas det samba. Till och med i mataffären. Värmen finns inte bara i luften. På gatorna hälsar man på varandra, ber om ursäkt om man råkar stöta emot någon annan, erbjuder hjälp. Men man byter absolut inte om till bikini på stranden. Sånt sköter man hemma.

I Rio – denna stad med tolv miljoner invånare, där vi kanske känner ett tiotal människor – råkar vi som av en händelse köra om en av dessa tio på den fyrfiliga motorvägen. Vad är oddsen för det? Vi tutar, gapar och hänger ut genom rutan och vinkar. Vännen vinkar tillbaka. På en motorväg i Rio. En annan dag träffar vi en tjej i en affär, som efter en stunds haltande konversation på portuñol visar sig vara vän till samma omkörda vän. Stora, stora Rio visar sig lika litet som Göteborg. Fast ändå inte. Det är skillnad på 12 miljoner och en halv.

Konsert i Lapa, 40 grader- både ute och inne. Stora fläktar sprutar vatten (och svett?) högt där uppifrån taket i den gigantiska lokalen. Efter tio sekunder är vi dyblöta, men vad gör väl det. Mono Bloco spelar så att luften vibrerar. Vi vrider svetten ur kläderna och livet är verkligen, verkligen magiskt. Där står vi på en balkong, på en jätteklubb i ett svettigt, galet Rio.Vi tar oss hem genom ett mayhem av galenskap, mitt i natten inför karnevalen i Rio. På vår trygga gata kallar portvakten Paula för Matronan. När han ringer upp till lägenheten frågar han efter Matronan. Att vi är där, fem kvinnor i varierande ålder, tillsammans i en lägenhet i Rio är så konstigt. Matronan och så vi andra. Portvakten frågar var våra män är. ”Dom är hemma” svarar Matronan.

Resan hem är deppig. Detta ljusa, varma, fuktiga land sitter kvar i skinnet och på näthinnan. Vetskapen om att det kanske var enda gången jag var där. Världen är så stor.

Efter mindre än ett dygn hemma i Sverige har skinnet skrynklat i hop sig och torkat in, brännan sitter på insidan av alla äckligt tjocka kläder, håret, som var så fantastiskt härligt i Brasilien, har blivit en svintoboll och ryggont, eksem, förkylning och frusenhet sitter som en smäck i både kropp och själ.

Semester. Det är liksom bara så mycket mera jag.