Hade ställt klockan på sju för att komma i gång med arbetet riktigt tidigt. Planen var att arbeta med examensarbetet hela dagen, verkligen gå in för det hela för att komma igång. Hittills har det gått enligt följande:

Stängde av väckarklockan och sov vidare.
Gick upp, drack kaffe och tänkte på räkningarna.
Kokade ägg.
Diskade.
Drack mer kaffe.
Letade upp alla räkningar, städade samtidigt skåpet där jag bland mycket annat förvarar räkningarna.
Betalade räkningar.
Gick igenom min skattesedel.
Deppade lite.
Letade efter mitt nya oaktiverade VISA-kort.
Ringde och spärrade mitt nya oaktiverade VISA-kort som jag inte kunde hitta.
Åt ett ägg. Drack mer kaffe.
Bytte om till träningskläder.
Gjorde lite styrketräning på golvet.
Gjorde lite yoga.
Uppdaterade programvara i dator, mobil och padda.
Samlade i hop alla böcker jag kanske vill använda i dag.
Skannade lägenheten på överstrykningspennor.
Sorterade överstrykningspennor i färgskala på bordet.
Hittade ett gammalt örhänge. Bestämde mig för att återuppliva ett gammalt igenvuxet hål i örat.
Tog fram is och gjorde ett hål i örat.
Åt lite müsli.
Borstade tänderna.
Sminkade mig.
Gjorde mer kaffe.
Satte mig vid datorn.
Skrev ett blogginlägg om prokastinering.

Men, dagen är fortfarande ung. Nu ska jag bara kolla facebook, sen kör jag!

Spårvagnsplinget
Måsljuden (!)
Gråsparvsorkestern i buskarna tvärsöver
Båttutorna
Spårvagnsrasslandet
Spårvagnsinbromsningar

Stugorna i Sjöbergen
Ängårdsbergen
Stora Amundön
Cykelvägen till Stora Amundön
Naturen runt Delsjön
Stugområdet i Sisjön

Den där ängen med backar och äppleträd, intill det höga berget där klättrare brukar klättra. Där jag lekte. Den som jag inte kan hitta längre.

Palmhuset
Utsikten från Masthuggskyrkan
Utsikten från Sjöbergen
Luftballongerna som plötsligt seglar förbi utanför fönstret. Ljudlöst.
Alla sköna häng i Majorna.
Promenaden längs vattnet från fiskehamnen till Nya varvet.
Utsikten från lilla fönstret i replokalen på vinden i Musikens Hus.

Musikens Hus

Lukten i fiskehamnen
Lukten i Änggårdsbergen
Lukten i min trappuppgång när Gina lagar mat
Lukten från kullerstenarna på gården när det regnar på sommaren.
Lukten från franska bageriet

Lukten på min vind.
Lukten i min lägenhet
Lukten av mig själv.

På hotellet i Paris fanns ingen frukostmatsal. I stället skulle vi  beställa frukosten till rummet. Det gick halvbra.

Dag 1:
Vi beställde: Två frukostar med två stora kaffe, med betoning på stora.
Vi fick: Två frukostar med juice och två stora kannor te.

Dag 2:
Vi beställde: Två stora kannor kaffe.
Vi fick: En stor kanna varm mjölk, en liten kanna kaffe, en kniv.

Dag 3:
Vi beställde: Två kannor kaffe, med kall mjölk vid sidan av.
Vi fick: En baguette, en croissant,  en kniv, honung, marmelad. Två kannor kaffe. Ingen mjölk.

Dag 4:
Vi beställde: Frukost och kaffe.
Vi fick: Frukost och kaffe. Ingen kniv eller sked eller annat redskap. Inga muggar.

Dag 5:
Vi beställde: Kaffe
Vi fick: Juice, marmelad, honung och kaffe. En kniv. Ingen mjölk.

Hon hette Daisy och bodde vid ett litet museum vid världens ände. På en liten ö utanför Auckland, Nya Zeeland. Vi visste ännu ingenting om Daisy. Vi var fortfarande adrenalinstinna efter incidenten med den skrämmande kossan, men vi trampade vidare mot museet. Runt kullriga grusbackar och steniga rös. Genom fler raksträckor och backar. Längs hagar med betande ulliga lamm (men inga kor). Till slut såg vi skylten till museet. Vi ledde cyklarna den sista biten.

Daisy kom och mötte oss. Daisy var ett får. Hon gick in och ut i museet, hängde vid rastplatsen om det var någon turist där. Strosade runt. Man skulle kunna säga att Daisy var ”the gatekeeper”. Bakom museet fanns ännu en attraktion. Underjordiska kulvertar – en rest från andra världskriget. Man kunde betala en slant och få en guidad tur därnere. Eller så kunde man smita ner utan att betala och själv gå en tur därnere, utan guide. Vi började vid museet. Daisy gick glatt med oss mot entrén. På en bänk intill satt en kvinna och muttrade: ”Jävla idioter, turister, idioter.” Hon tittade upp på oss och sa ”Jaha, ska ni också smita ner i kulvertana och gå vilse kanske? Alla ni idiotturister som inte fattar att det är stort och mörkt och att man inte ska gå ner där utan guide. Sedan står ni där och skriker på hjälp och vill att jag ska hämta er. Jag borde lämna er där nere, det är vad jag borde.  Jädra turister… Jaha, vad vill ni? Ha en guidad tur i kulvertarna? Det kostar fem dollar.” ”Ähh… nej” stammade jag fram, ”vi vill nog bara in och titta i museet. Jag tror inte vi hinner med kulvertarna”. Kvinnan fortsatte muttra men vi fick köpa vår entrébiljett.

Daisy gick med oss. Museet (som i själva verket var ett gammalt hus på ca 30 kvadratmeter) var dammigt och fullt med spindelväv och innehöll gamla fotografier av byggandet av kulvertarna. Vi tittade noga och allvarsamt på varje fotografi. På en av textskyltarna som satt intill varje bild, stod att läsa att kulvertarna byggts för att försvara Auckland mot fiender. Öns ände låg bra till för detta ändamål. Ön låg också ganska isolerat, precis som hela Nya Zeeland. Vilket kanske var avgörande för det faktum att informationen om att kriget var över inte nådde militäranläggningen på ön. De fortsatte bygga på kulvertarna ett par år till.

Sedan cyklade vi hem igen. Vi hoppade av cyklarna och gick förbi hagen med kossorna. Lugnt och stilla.