Hon hette Daisy och bodde vid ett litet museum vid världens ände. På en liten ö utanför Auckland, Nya Zeeland. Vi visste ännu ingenting om Daisy. Vi var fortfarande adrenalinstinna efter incidenten med den skrämmande kossan, men vi trampade vidare mot museet. Runt kullriga grusbackar och steniga rös. Genom fler raksträckor och backar. Längs hagar med betande ulliga lamm (men inga kor). Till slut såg vi skylten till museet. Vi ledde cyklarna den sista biten.

Daisy kom och mötte oss. Daisy var ett får. Hon gick in och ut i museet, hängde vid rastplatsen om det var någon turist där. Strosade runt. Man skulle kunna säga att Daisy var ”the gatekeeper”. Bakom museet fanns ännu en attraktion. Underjordiska kulvertar – en rest från andra världskriget. Man kunde betala en slant och få en guidad tur därnere. Eller så kunde man smita ner utan att betala och själv gå en tur därnere, utan guide. Vi började vid museet. Daisy gick glatt med oss mot entrén. På en bänk intill satt en kvinna och muttrade: ”Jävla idioter, turister, idioter.” Hon tittade upp på oss och sa ”Jaha, ska ni också smita ner i kulvertana och gå vilse kanske? Alla ni idiotturister som inte fattar att det är stort och mörkt och att man inte ska gå ner där utan guide. Sedan står ni där och skriker på hjälp och vill att jag ska hämta er. Jag borde lämna er där nere, det är vad jag borde.  Jädra turister… Jaha, vad vill ni? Ha en guidad tur i kulvertarna? Det kostar fem dollar.” ”Ähh… nej” stammade jag fram, ”vi vill nog bara in och titta i museet. Jag tror inte vi hinner med kulvertarna”. Kvinnan fortsatte muttra men vi fick köpa vår entrébiljett.

Daisy gick med oss. Museet (som i själva verket var ett gammalt hus på ca 30 kvadratmeter) var dammigt och fullt med spindelväv och innehöll gamla fotografier av byggandet av kulvertarna. Vi tittade noga och allvarsamt på varje fotografi. På en av textskyltarna som satt intill varje bild, stod att läsa att kulvertarna byggts för att försvara Auckland mot fiender. Öns ände låg bra till för detta ändamål. Ön låg också ganska isolerat, precis som hela Nya Zeeland. Vilket kanske var avgörande för det faktum att informationen om att kriget var över inte nådde militäranläggningen på ön. De fortsatte bygga på kulvertarna ett par år till.

Sedan cyklade vi hem igen. Vi hoppade av cyklarna och gick förbi hagen med kossorna. Lugnt och stilla.