Min vän. Min smarta, vackra och trasiga vän med det långa, långa håret. Som lämnat en sekt. Som är vilsen. Som alltid tagit hand om alla andra och allt omkring sig. Som till slut kraschat.

Min vän som nu försöker gå ut och gå en stund varje dag fastän det känns oöverstigligt. Som går till Pildammsparken för att det är viktigt och bra med lite natur.

Som bestämt att i dag ska hon gå tre varv runt stora dammen.

Det första varvet är det ett gäng män i 30-års åldern, som skannar henne med blicken, skrattar lite. ”Du vet om det va?” säger de. Hon tittar, lite förvirrat upp. Djupt inne i sina egna tankar och sin egen smärta. ”Vaddå?” säger hon. ”Du vet om det va?” säger de igen. ”Vaddå vet om, vet om vaddå?” De skrattar bara. Min vän går vidare, med deras blickar och visslingar i ryggen. Undrar vad de menade. ”Du vet om att du är snygg!” ropar de efter henne.

Det andra varvet är det en man i fyrtioårsåldern. Han kommer gående mot henne på grusvägen. När han ska gå förbi min vän stannar han framför henne, blockerar vägen. ”Vad kostar du?” frågar han. ”Vad sa du?” frågar min vän. ”Vad kostar du”, säger han igen. ”Du är billig va? Men jag gillar dig, jag vill ha dig. Vad kostar du?” ”Lägg av” säger hon och går vidare, puttar undan honom och går fortare. Kaos i hennes huvud och gråten i halsen. Hon ångrar att hon gick ut. Han går efter en bit och fortsätter med sina kommentarer.

Det tredje varvet bestämmer hon sig. Hon ska gå färdigt sin promenad. Hon bestämer sig för att gå rundan genom skogen i stället- för att slippa möta dem igen. Det sista varvet för hon vägrar att ge upp och gå hem. Hon ska göra sina tre varv.

Det tredje varvet, i skogen är det en man som följer efter henne. Stannar när hon stannar, följer henne genom genvägarna över stigar. Frågar henne vad klockan är och säger att hon är fin. Att han skulle vilja träffa henne. Hon börjar småspringa och han springer efter. En bit. Tills hon ger upp och springer ut från parken. Tills hon ger upp och går hem.

Hon går inte till Pildammsparken mer.