Kallbadet, ”Kallis”, är nog det bästa med Malmö. Här samlas kvinnor i alla storlekar, åldrar och variationer. Kvinnor med ett bröst, utan bröst, med piercingar både här och där. Kvinnor täckta av tatueringar, kvinnor i alla färger, former, storlekar, rynkor och skrynklor. Kallis är terapi för alla kroppsstörningar, ätstörningar eller allmänt missmod. Här är det bara härligt, varmt, skönt och kallt på samma gång. På Kallis får kroppen vila från sjuka ideal.

På Kallis pratas det om allt mellan himmel och jord, ingenting är heligt. Jag ligger och slumrar och lyssnar på tantgänget intill. De sitter på sin vanliga bänk och behandlar veckans händelser. Som de gör varje vecka. De pratar om trädgård, barn och barnbarn, hur de inte ber om ursäkt för sig längre och hur de badar även på vintern för att hålla sig pigga. Tre grader är den mest perfekta temperaturen. ”Ja, men du vet – de där gubbarna, de måste man hålla kort.” ”Men han Martin, han är ju för rar. Fast, vet du, häromdagen så sa jag till honom att …” Tanterna pratar på, högt och ljudligt och jag slumrar vidare. Det är så skönt att bara ligga här och somna till lite. Så plötsligt hör jag en av tanterna säga: ”Vänta, jag ska gå och hämta tatueringarna.”

Jag är med ens klarvaken. Tatueringarna? Menar de sådana där gnuggisar som låg i tuggummipaketen när barnen var små? Min bild av tanterna blir plötsligt märklig. Menar de riktiga tatueringar? Eller är ”tatueringarna” ett kodord för något annat. Kanske en fickplunta med gammeldansk? Eller medsmugglade småkakor. Kaffemuggar. Medhavd förtäring är förbjuden på Kallis, så något sådant vore rimligt. Jag slumrar vidare. ”Man måste ha torr hud när man tar på dem.” ”Du får inte ha solkräm under, du måste gå och tvätta bort det först.” Ja, och så ska huden vara helt torr.” Rösterna försvinner och jag slumrar till igen.

Nästa gång jag vaknar till är det tyst. Jag gnuggar ögonen och sätter mig upp, tittar åt tanternas bänk. Där sitter de. Fem tanter i 70-årsåldern med silver- och guldfärgade tatueringar över hela kroppen. På överarmar, underarmar, bröstkorg, i ansikte och på ryggen. Tatueringar formade som egyptiska hieroglyfer, som halsband, hjärtan och annat smått och gott. Tanterna sitter med korsade ben, med armarna i kors över knäna. De sitter raka i ryggen, blundandes med sina ansikten vända mot solen. De sitter stolta och mycket nöjda. Deras tatueringar glittrar i solen och de är alldeles, alldeles tysta.

Jag älskar Kallis.

Det var ingen konsertlokal. Det var mer ett vardagsrum. Någon hade ställt upp en mikrofon, ett trumset och ett par förstärkare i ett hörn. Både golv, väggar och tak var målade i svart. Det var glest med människor i rummet.

I hörnet, bakom mikrofonen stod Freddie. I bar överkropp och med en blå strålkastare mot sig. Jag hamnade längst fram, bara någon meter ifrån. Han var skrämmande och jag minns att jag kände mig rädd. Han såg nästan utomjordisk ut. Jag minns ingenting av bandet, men jag minns Freddie. Och jag minns hur overkligt skrämmande det kändes att stå där, precis framför.

Det var skrämmande tills de började spela och han öppnade munnen. Vilken röst. Från avgrundernas avgrund och skogstjärn i gryning eller klippor i sol. Eller vissnande löv. På samma gång. Så jävla vackert.  Jag minns hur jag sögs in i den där rösten och den där musiken. Hur Freddies röst fyllde hela rummet och alla som var där. Helt. Magiskt.

Gåshud i hjärnan och tårar i hjärtat.

Detta måste varit innan jag visste något om bandet Lädernunnan och helt säkert innan Blue for two. Freddie sjöng i ett vardagsrum, i en lägenhet, i en port i det gamla Linnéstan med alla ockuperade hus.

Hans röst har följt mig från det där vardagsrummet genom livet och musiken. Från We are the freaks till Ögat sover. Freddie, som strök förbi i sin långa skinnrock på svartklubbar, spelningar och fester. Det gick många rykten om Freddie. Han var bara vaken på nätterna. Han åt bara hamburgare. Han lyssnade bara på konstig djävulsmusik och var skum. Lite läskig.

Han strök bara förbi, lite som döden i gamla svartvita filmer.

Men ändå. Den där spelningen, i det där vardagsrummet, den där gången för länge sedan betydde så otroligt mycket. Att en människa som kan se så skrämmande ut på utsidan förvandlas till något helt annat. Bara genom att släppa ut det som finns där inne. Något som är så vackert. Något som dödar alla tvivel på att det i slutändan är det vackra som tränger igenom, det vackra som kommer fram och lyfter livet. De som inte passar in, de som inte följer mallen, de som måste kämpa för sin rätt att existera. De som blir marginaliserade och problematiserade. De är alla en del av Freddie röst. Han sjöng för dem och för det vackra i dem.

Freddie Wadlings röst har följt mig genom åren. Tröstat när det varit tungt, peppat när det varit tråkigt och lugnat när det varit stökigt. Det är så oerhört, oerhört sorgligt att hans röst har tystnat. Vila i frid Freddie.