Det är gött att bli äldre. Jag nu har uppnått den fantastiskt sköna ålder då jag slipper en hel massa saker.

Exempel på saker jag slipper:

1. Bli upptryckt mot skåpen i högstadiet och tafsad på.
2. Bli upptryckt mot skåpen i gymnasiet och tafsad på.
3. Bli kallad fitta eller hora eller annat smått och gott.
4. Få höra att jag går och visar upp mina tuttar.
5. Få höra att jag har för hängiga tuttar.
6. Bli tafsad på i köer på krogen.
7. Bli tafsad på vid trängsel på bussen. Eller tåget eller spårvagnen.
8. Bli hånad av gubben utanför ICA för att jag ser glad ut.
9. Få höra att jag ser för sur ut och att jag borde le mer.
10. Tvingas inse att ett nej inte är ett nej.
11. Bli tafsad på i busskuren.
12. Bli först dumförklarad och sedan fråntagen kredden för något jag gjort, när det sedan visat sig vara bra.
13. Få höra att jag borde klä mig mera sexigt.
14. Få höra att jag är för smal.
15. Få höra att jag är för tjock.
16. Bli erbjuden att sälja mina tuttar (vilket jag f.ö gärna gjort om det var möjligt).
17. Inte (i lika hög grad) bli tagen på allvar hos läkaren utan få höra att eventuella sjukdomar har med mensen att göra.
18. Bli sedd som en dålig människa för att jag har ett liv fastän jag är mamma.
19. Få frågan om vad jag kostar för att jag råkar befinna mig på en viss gata.
20. Få frågan om vad jag kostar för att jag råkar befinna mig.
21. Inse att ett nej inte är ett nej

    Så gött!

Ja, så kan ni kalla mig. Efter många års yogautövande och efter de senaste årens revolutionerande upptäckt av förmåga till lugn och fokus, i kombination med behovet av att måla en sommarstuga, kan jag nu titulera mig Dansar Med Getingar. Vi hade köpt färg för flera tusen kronor. Stugan skulle målas. Först skulle den skrapas och tvättas. Sedan grundas på det bara träet och därefter målas två gånger. Det vill säga totalt fem aktioner per vägg.

Stugan hade dessvärre hyresgäster. På ena kortsidan fanns två getingbon under takpannorna, ett på vardera gaveln. På andra kortsidan fanns två getingbon innanför panelen i väggen. På framsidan fanns ytterligare ett bo under takpannorna och på baksidan fanns ett bo i stupröret. Sex getingbon fulla av getingar. Sex getingbon och fem åtgärder på varje vägg. Det innebar trettio intima möten med våra hyresgäster. Som i vissa fall hade sin huvudentré direkt där vi skulle måla.

Tvättandet gick bra. Högtryckstvätt på tryggt avstånd och borstar med skaft. De var sura som satan, men vi stod på behörigt avstånd och blåste på för fullt. Sedan skulle det skrapas. Skrapandet var värst. Det var ett ”hit and run”-projekt. Vi smög fram i bredd, höjde ljudlöst våra skrapor och skrapade utav bara helvete i femton sekunder innan hyresgästerna argt stormade ut. Då backade vi, som ninjas långsamt och hemligt undan, synade eventuella skador och inväntade nästa öppning för attack. Sedan åter samma procedur.

Därefter var det dags att grundmåla. Vi hade nu klarat av tolv av trettio möten med våra hyresgäster. Vi målade stort och snabbt med grundfärg på alla bara ytor.  Sedan retirerade vi och lade upp en strategi. Vi började med kortsidorna. På gavlarnas högsta delar arbetade vi i par. En av oss stod högst upp på den höga, otroligt vingliga stegen med pensel och färg i händerna. På marken nedanför stod den andra och spanade. Spanade och ropade ”Höger baksida vad”, eller ”Höger axel”, eller bara ”Stå still”. Målaren målade mycket långsamt och mycket kontrollerat. Vid varje rop nerifrån marken blev målaren blixtstilla tills det kom klartecken.

Jag målade ena gaveln. Där hade getingarna två huvudingångar. Vi utvecklade i tyst samförstånd en deal. Jag smög upp på stegen, ljudlöst, med en pensel i ena handen och en hink färg i andra handen. Jag målade mycket tyst och mycket långsamt. När en geting tittade ut slutade jag. När jag slutat flög getingen iväg. Jag fortsatte måla. Tills jag såg att getingen skulle in igen. Då slutade jag igen. Så höll vi på, getingarna och jag. Några gånger hade jag flera, kanske fem eller sex getingar runt mig där jag stod på stegen, blixtstilla med penseln i ena handen. Som värsta yoganinjan. Men vi höll vår deal. De lät mig måla och jag lät dem ha centimetern närmast sin entré omålad.

Nu är vi kompisar med vissa reservationer. Men nästa år får de ingen inbjudan, trots att de lärt mig mycket om fokus och yoga i praktiken. Mitt bästa tips till er är detta: Tandkräm som hjälp på getingstick slår allt. Bara att kleta på, så fort som möjligt och låta stelna på huden.

Over and out from Dansar Med Getingar

Regnet öser ner. Eller regn och regn, det liksom mer häller ner från himlen. Rios gator spolas bort av regnvattnet och människorna ger upp försöken att hålla regnet borta från kropp och kläder. Det är februari, det är varmt. Regnet är också varmt. Det är fest på gatorna, det är karneval. Vi sitter på en restaurang under tak och väntar på att det ska avta. Under tiden tjocknar gatorna av människor. Det är karnevalens första dag. Vi har köpt dyra biljetter, 1200 kronor för att få se sambagrupperna. De största och de bästa, som vi nördigt lyssnat in oss på så många år, som vi spelat och försökt bli lika bra som.

Om det bara kunde sluta regna lite.

Det gör det inte. Till slut inser vi att vi är tvungna att ge oss i väg om vi ska hinna. Med vattnet rinnande över ansikte, kläder, kropp och flip-flops plaskar vi fram mot tunnelbanan som ska ta oss till platsen för karnevalståget. Gatorna fylls av fler och fler människor som vallfärdar mot tunnelbanan. De flesta i flip flops och genomskinliga regnjackor, som en pilgrimsvandring i plast.

När vi närmar oss tunnelbanan är det svart med folk som trängs, trycker på och försöker komma ner. Som om jag skulle gå ner där. Aldrig i livet! Vi försöker få en taxi i stället. Ingen plockar upp oss. Vi är fem personer, för många för en taxi och för våta. Vi går envist vidare längs de vattendränkta gatorna, viftandes med händer mot taxibilar, allmänt modstulna. Men ändå tappert med humöret uppe.

Tappert och med humöret uppe slåss min hjärna med något som växer där jag går längs gatan, där jag plaskar fram med vattnet rinnande över ansikte och kropp. En  bild som växer fram. Bilden av mig själv, inne i en torr lägenhet med AC, med en stor kopp te, invirad i ett stort fluffigt badlakan. De torra, mjuka fötterna på bordet och blicken fäst vid tv:ns direktsändning av karnevalen. En bild som bara växer och växer trots alla tappra försök att med mitt uppspjälkade humör hålla den borta.

30 minuter senare. Framför tv:n, invirad i en stor handduk, med min kopp te och fötterna på bordet. Jag ser tydligt på den stora skärmen hur regnet piskar ner på dansare, musiker och publik. Tekoppen värmer i handen. Jag tänker på hur det kan komma sig att jag betalat 1200 kr för att inte gå på karnevalen i Rio. Och hur det kan vara så att det var värt det, trots kommentaren från resans största sisu: ”Ja, jag tänker i alla fall inte betala 1200 kronor för att INTE gå på karnevalen”.

Utanför piskar regnet vidare.