Regnet öser ner. Eller regn och regn, det liksom mer häller ner från himlen. Rios gator spolas bort av regnvattnet och människorna ger upp försöken att hålla regnet borta från kropp och kläder. Det är februari, det är varmt. Regnet är också varmt. Det är fest på gatorna, det är karneval. Vi sitter på en restaurang under tak och väntar på att det ska avta. Under tiden tjocknar gatorna av människor. Det är karnevalens första dag. Vi har köpt dyra biljetter, 1200 kronor för att få se sambagrupperna. De största och de bästa, som vi nördigt lyssnat in oss på så många år, som vi spelat och försökt bli lika bra som.

Om det bara kunde sluta regna lite.

Det gör det inte. Till slut inser vi att vi är tvungna att ge oss i väg om vi ska hinna. Med vattnet rinnande över ansikte, kläder, kropp och flip-flops plaskar vi fram mot tunnelbanan som ska ta oss till platsen för karnevalståget. Gatorna fylls av fler och fler människor som vallfärdar mot tunnelbanan. De flesta i flip flops och genomskinliga regnjackor, som en pilgrimsvandring i plast.

När vi närmar oss tunnelbanan är det svart med folk som trängs, trycker på och försöker komma ner. Som om jag skulle gå ner där. Aldrig i livet! Vi försöker få en taxi i stället. Ingen plockar upp oss. Vi är fem personer, för många för en taxi och för våta. Vi går envist vidare längs de vattendränkta gatorna, viftandes med händer mot taxibilar, allmänt modstulna. Men ändå tappert med humöret uppe.

Tappert och med humöret uppe slåss min hjärna med något som växer där jag går längs gatan, där jag plaskar fram med vattnet rinnande över ansikte och kropp. En  bild som växer fram. Bilden av mig själv, inne i en torr lägenhet med AC, med en stor kopp te, invirad i ett stort fluffigt badlakan. De torra, mjuka fötterna på bordet och blicken fäst vid tv:ns direktsändning av karnevalen. En bild som bara växer och växer trots alla tappra försök att med mitt uppspjälkade humör hålla den borta.

30 minuter senare. Framför tv:n, invirad i en stor handduk, med min kopp te och fötterna på bordet. Jag ser tydligt på den stora skärmen hur regnet piskar ner på dansare, musiker och publik. Tekoppen värmer i handen. Jag tänker på hur det kan komma sig att jag betalat 1200 kr för att inte gå på karnevalen i Rio. Och hur det kan vara så att det var värt det, trots kommentaren från resans största sisu: ”Ja, jag tänker i alla fall inte betala 1200 kronor för att INTE gå på karnevalen”.

Utanför piskar regnet vidare.