Jag läser en intervju med en känd musiker som bor i Nashville men är uppvuxen i Kville. Han berättar om hur han alltid kommer att ha Kville närmast hjärtat. Att det ställe en kommer från alltid betyder något särskilt. Alltid har en positiv klang.

Jag tänker på hur mitt uppväxtområde klingar av minnen i mig,  känslan av att detta är hela världen. Jag visste inte att det fanns andra världar. Jag var ett av alla de barn vars föräldrar gjorde allt för att ge oss det de inte själva fått. Som lappade våra byxor med fina textillappar med flaggor eller fotbollar på. Som även om de inte hade råd, köpte gummistövlar av märket Tretorn. För det skulle en ha. Som snickrade ihop hemmagjorda platåträskor när deras barn (läs: jag) bröt ihop av gråt för att de inte hade råd när ”alla andra fick”.

Ett av alla barn som hade lyxen att bli skjutsad till skolan någon gång. Som hade en pappa som åkte till Obs-stormarknad sent på kvällen för att byta barbiedocka när jag deras barn (läs: jag) låg i tårar på golvet och skrek av ilska. För att han hade köpt fel sort. Jag minns att vi varje söndag fick ett wienerbröd efter maten. Även om de var gårdagens så var de jättegoda.

Jag tänker på hur jag ibland följde med någon klasskompis hem, till ett hem fullt av spritflaskor och en sovande vuxen i soffan. Eller ett hem med en påverkad vuxen och en slagen hund. Eller en blodig storebror. Eller något annat. Jag tänker på hur bra jag själv hade det, hur tryggt mitt hem var. Att mina lakan var rena doftade gott. Hur mina föräldrar gjorde allt för mig och mina syskon.

Jag minns också hur jag ibland blev så överfylld av kärlekskänslor att jag var tvungen att springa till mamma, krama om henne hårt mitt i dammsugandet, och säga ”Jag älskar dig jättejättemycket.” Hur hon alltid svarade ”Jag älskar dig också, jättejätte, jättemycket”. Med dammsugarslangen kvar i ena handen. Hur hon varje kväll pussade mig god natt och sa att hon skulle älska mig så länge hon levde och till och med efteråt.

Jag minns att min mamma hämtade mig från förskolan. Vi hade samma procedur varje dag på väg hem. Jag med min hand i hennes. Som ett mantra varje eftermiddag:

”Mamma kan jag få ett glas saft när jag kommer hem?”
”Vad vill du ha för saft?”
”Jag vill ha apelsinsaft”
”Ja, det kan du få. Men bara ett glas.”
”Ja, bara ett glas.”

Så många minnen.

 

Jag läser en intervju med en känd musiker som bor i Nashville men är uppvuxen i Kville. Han berättar om hur han alltid kommer att ha Kville närmast hjärtat. Att det ställe en kommer från  alltid betyder något särskilt. Alltid har en positiv klang.

Jag tänker på hur det inte stämmer för mig. Jag tänker på hur det knyter sig i halsen och jag får svårt att andas när jag börjar närma mig min uppväxtplats. Jag har inte åkt dit med kollektivtrafik en enda gång sedan jag flyttade därifrån för trettio år sedan. Ett par gånger har jag åkt igenom med bil. Andnöd varje gång, där i backen precis innan svängen ner till min förort.

Jag tänker på hur mitt uppväxtområde klingar av dåliga minnen i mig, minnen av känslan av att detta är hela livet, det finns inget annat. Detta är hela världen. Jag visste inte att det fanns andra världar än min.  Jag var en av alla barn med skit under naglarna, lappade byxor, stoppade strumpor och gummistövlar. Som passerade blottare på väg till skolan, som såg misshandel, självmord och mord. Som bara fick ta och ta från de större killarna, de större tjejerna. Från alkisarna och pundarna.

Jag tänker på hur jag en gång fick följa med en kompis hem. Hon bodde i andra änden av staden. Jag hade aldrig varit i en stadsdel som den tidigare. Bred spårvagnsgata med gräs. Stora, gamla, fina trähus och människor som kändes som från en annan värld. Jag var bara där en gång, fastän jag tyckte att det var mysigt där, fastän jag tyckte att kompisens mamma var snäll och att deras hus var jättefint. Att de hade en jättefin hund.

Det var första gången jag förstod att min förort inte var hela världen. Det fanns andra ställen och andra världar. Jag åkte inte hem till den där tjejen igen. Jag passade inte in, eller kanske blev det lättare av att inte se den där andra världen. Jag kan fortfarande inte minnas eller förstå hur det gick till att jag överhuvudtaget blev kompis med henne, tjejen från en annan värld. Var jag ens kunde ha lärt känna henne.

Jag minns också hur jag långt senare gjorde allt för att mina egna barn skulle växa upp i en annan verklighet. I den där tjejens verklighet, eller någon annans, bara inte min.

Och ändå. Allt var ju inte svart. Jag minns att jag fångade grodyngel i en sjö och att jag åkte pulka ner för en lång brant skogsbacke. Jag minns att jag byggde en igloo under en riktigt kall vinter. En igloo som stod i flera veckor. Jag minns att jag spelade pingis med min pappa. Jag minns att min mamma hämtade mig från förskolan. Vi hade samma procedur varje dag på väg hem. Jag med min hand i hennes. Som ett mantra varje eftermiddag:

”Mamma kan jag få ett glas saft när jag kommer hem?”

”Vad vill du ha för saft?”

”Jag vill ha apelsinsaft”

”Ja, det kan du få. Men bara ett glas.”

”Ja, bara ett glas.”