Jag läser en intervju med en känd musiker som bor i Nashville men är uppvuxen i Kville. Han berättar om hur han alltid kommer att ha Kville närmast hjärtat. Att det ställe en kommer från alltid betyder något särskilt. Alltid har en positiv klang.

Jag tänker på hur mitt uppväxtområde klingar av minnen i mig,  känslan av att detta är hela världen. Jag visste inte att det fanns andra världar. Jag var ett av alla de barn vars föräldrar gjorde allt för att ge oss det de inte själva fått. Som lappade våra byxor med fina textillappar med flaggor eller fotbollar på. Som även om de inte hade råd, köpte gummistövlar av märket Tretorn. För det skulle en ha. Som snickrade ihop hemmagjorda platåträskor när deras barn (läs: jag) bröt ihop av gråt för att de inte hade råd när ”alla andra fick”.

Ett av alla barn som hade lyxen att bli skjutsad till skolan någon gång. Som hade en pappa som åkte till Obs-stormarknad sent på kvällen för att byta barbiedocka när jag deras barn (läs: jag) låg i tårar på golvet och skrek av ilska. För att han hade köpt fel sort. Jag minns att vi varje söndag fick ett wienerbröd efter maten. Även om de var gårdagens så var de jättegoda.

Jag tänker på hur jag ibland följde med någon klasskompis hem, till ett hem fullt av spritflaskor och en sovande vuxen i soffan. Eller ett hem med en påverkad vuxen och en slagen hund. Eller en blodig storebror. Eller något annat. Jag tänker på hur bra jag själv hade det, hur tryggt mitt hem var. Att mina lakan var rena doftade gott. Hur mina föräldrar gjorde allt för mig och mina syskon.

Jag minns också hur jag ibland blev så överfylld av kärlekskänslor att jag var tvungen att springa till mamma, krama om henne hårt mitt i dammsugandet, och säga ”Jag älskar dig jättejättemycket.” Hur hon alltid svarade ”Jag älskar dig också, jättejätte, jättemycket”. Med dammsugarslangen kvar i ena handen. Hur hon varje kväll pussade mig god natt och sa att hon skulle älska mig så länge hon levde och till och med efteråt.

Jag minns att min mamma hämtade mig från förskolan. Vi hade samma procedur varje dag på väg hem. Jag med min hand i hennes. Som ett mantra varje eftermiddag:

”Mamma kan jag få ett glas saft när jag kommer hem?”
”Vad vill du ha för saft?”
”Jag vill ha apelsinsaft”
”Ja, det kan du få. Men bara ett glas.”
”Ja, bara ett glas.”

Så många minnen.