Vädret är fantastiskt, jag har sovit i flera dagar och känner mig frisk och rask. Jag har dansat samba och varit på yoga.

Jag vill skriva ett roligt, spännande och härligt inlägg. Men jag har liksom inget att skriva.

Ska jag skriva om när jag fick epitetet ”militant kamplebba som hatar alla män”? Eller ska jag skriva om när jag svimmade på Brommaplan en gång för länge sen? Ska jag kanske skriva om när jag blev rånad i Hamburg, eller när jag fick sova på stadsmissionen i Malmö? Eller när jag åt en korv med bröd med Gösta Ekman i Brommarondellen?

Jag kanske kan skriva om när mitt barn, med sin brandbil i ena handen klättrade upp på scenen när det ganska kända bandet spelade. Hur han därefter knackade saxofonisten på låret och frågade om han ville byta sin saxofon mot barnets röda brandbil? Det var ganska roligt. Ska jag skriva om det kanske?

Eller ska jag skriva om kommunorkesterns spelning på Stora torget, när jag spelade bas till en tråkig vals och noterna blåste bort och jag fick hjärnsläpp och spelade något helt annat. Men utan att röra en min? Det var också ganska festligt.

Jag kanske kan skriva om när jag var ung punkare och muckade med alla skinheads jag såg. Inte jättesmart. Men, det är egentligen inte så mycket att säga om det.

Jag kan skriva om när jag hade dödsskräck i Slänggungan på Liseberg? Den absolut läskigaste åkattraktionen någonsin. Eller när jag bjöd Manu Chao på min 40-årsfest? Fast han kom ju inte, så det är inte heller så mycket att orda om.

Nä, jag tror jag skiter i det här med inlägg denna vecka. Ha det gött!

Två gånger har det hänt. Jag var oförberedd båda gångerna. Den första gången tog hårt. Att komma tillbaka till plus minus noll tog två år. Att få tillbaka nyfikenheten tog två år till. Att känna lust till nya utmaningar och utveckling ännu ett år. Sedan blev det nästan som innan. Det som gick förlorat var ljud-”tåligheten” och förmågan att naturligt varva ner efter en stressperiod.

Efter den första gången och åren som följde, tänkte jag att det aldrig skulle få lov att hända igen. Att arbete inte är värt att gå sönder för. Att jag inte är oumbärlig. När en går sönder tar en annan vid. Lätt som en plätt. Så skulle det aldrig bli igen. Jag var noga och lät det ta lång tid innan jag jobbade fullt igen. Det gick bra. I många år gick det bra.

Den andra gången gick det mycket fortare. Jag förstod att jag var stressad. Men det var ett så spännande jobb. Det var så givande. Allt hängde på mig. Så kändes det. Till en början en ganska skön känsla. Jag var viktig. Det jag gjorde var viktigt. Jag hade jobbmobilen på dygnet runt. Låstekniker, larminstallatörer, hantverkare, elever, kaffeleverantörer, lärare, brandtillsynsrutiner, utrymningsvägar, hemsidan, sjukanmälningar, föräldrar, vikarier, rektorer och administratörer. Kommuner. Busskortsfakturor, skolmåltidsavbokningar, specialkost. InfoTVn. Bokföringen. Löneadministrationen. Schemaändringar. Högtider, köksansvarsschema, tidrapportsdeadlines, hjälp med att få lösenord. Stearin från luciakronan i det långa håret. Tvåhundra studieplaner. Hemsidan. Alla ville allt och så mycket mer.

Men jag hade koll. Jag kunde tecknen och höll utkik. Jag jonglerade framåt i jobbkaoset och höll koll. Jag jonglerade ända tills den där sista kvällen, en fredag. Jag var ute på ett livsviktigt ärende. Klockan var åtta på kvällen. Jag hade varit på Överskottsbolaget och köpt hinkar. Tjugo hinkar som jag tog med mig tillbaka till jobbet. Jag satte  en soppåse i varje hink och ställde ut hinkarna i lokalerna. Det var så oerhört viktigt att de där sophinkarna kom på plats, den där fredagskvällen i slutet av september. Det var så oerhört, oerhört viktigt.

Klockan var närmare halv tio när jag kom hem. Min sambo och våra gäster hade ätit för länge sen. De satt i soffan och såg en film. Själv kunde jag inte sluta gå. Jag gick omkring i lägenheten och kände hur det mullrade och spände i hela kroppen. Jag försökte sova men det gick inte. Jag skulle explodera. Som ett vulkanutbrott. Nu. Eller nu. Eller nu. Hela natten höll det på. När det hade blivit morgon gick jag till akuten. Jag gick så fort jag kunde för att inte känna vulkanutbrottet som mullrade allt starkare.

Jag exploderade med stil. Gick in genom dörren till akuten, fram till receptionen och exploderade framför luckan.

Där låg jag som ett gammalt vulkanutbrott.

Mitt blodtryck var så högt att läkaren först bytte apparat (den måste varit trasig). När det inte gjorde någon skillnad fick jag ”vila” en timme innan det togs ett nytt. Ingen skillnad. Jag var två veckor från en hjärtinfarkt.

Det tog en vecka att sluta explodera. Sedan gick det ytterligare ett par veckor när jag bara låg och stirrade in i soffans rygg. Efter det började jag släpa mig ut, runt Slottskogen någon kilometer. Min kondition hade på några veckor blivit som en storrökande 87-åring. Jag som nyss sprang 10 km utan problem, fick nu släpa mig fram två kilometer i promenadfart. Med gråten i halsen och flåset slamrandes i huvudet.

Jag fick låna en hund. Det hjälpte.

Det gick snabbare den här gången. Det gick snabbare att bli sjuk men också snabbare att bli bättre. Det som gick förlorat denna gång var kreativiteten och sömnen. Det tog ytterligare tre år att bygga upp en apparat som fungerar, som hanterar stress och hjälper mig arbeta utan att arbeta ihjäl mig. Sömnen är som den är och ljudkänsligheten får jag nog också ta i hand. Men jag tror att det jag lärt mig har gjort mig mer stresstålig än någonsin.

En sak har jag insett. Det går inte att märka när det är på gång. Då har det redan hänt. Det handlar inte om att vi är stresskänsliga, ömtåliga människor, tvärtom. Att vara högpresterande, ha höga ambitioner och passion för sitt yrke är livsfarliga aktiva komponenter i utmattningsexplosionen.

Jag har lärt mig en sak till, den viktigaste.

Jag är alltid utbytbar.

Det är du med.

Men inte som min vän.

”Ja, jag tänker i alla fall i n t e spela på nån karneval i morgon” sa den ena tanten upprört i baksätet på den gamla Volvon, där de tröskade fram längs Reeperbahn en sen natt i september.

Tanterna var på karnevalsresa. De hade planerat resan länge och bestämt att de skulle ta bilen hela vägen från Göteborg till Hamburg. Det gick bra ända tills de startade GPS:en vid avfarten till Hamburg. Sedan gick det inte så bra. Under ett par timmar kryssade de kors och tvärs genom Hamburg, in på varenda smågata och genom vartenda bostadskvarter innan de upptäckte att GPS:en stod på ”walking mode”. När de väl var framme vid platsen för repetitionen var maten slut. Alla höll på att kränga på sig instrumenten inför den tre timmar långa repetitionen.

Långt senare skulle tanterna äntligen få sova. De skulle sova i en gymnastiksal tillsammans med alla andra deltagare, vilket var närmare ett sjuttiotal. Tanterna gjorde ofta resor som denna. Deras kunskap om de bästa luftmadrasserna, kuddarna och pumparna var djupgående. De var rutinerade och förberedda. Den som kom först (ur buss eller bil) rusade in i sovsalen, slängde ut saker på golvet för att täcka en sovyta, stor nog för alla tanter, i den bästa delen av salen. Den bästa delen av salen var alltid så långt från entrén som möjligt, nära ett strömuttag, mot en vägg och helst också vid ett hörn. Medan denna attack pågick plockade de andra tanterna lugnt ut packningen ur bil eller buss och kom efter.

Tanterna var nöjda med placeringen även denna gång. De pumpade upp sina rejält tilltagna madrasser, bäddade med sina täcken, lakan och kuddar och letade tillsammans upp omklädningsrummen med tandborstarna i högsta hugg. Till slut, iförda pyjamas och flip flops, med öronproppar i öronen för att slippa snarkljuden kröp de ner under sina täcken. De hade precis slumrat till när det hände.

”I’M SO SORRY EVERYONE” ropade rösten med tysk accent. ”I’M SO SORRY, BUT WE ARE GOING TO HAVE TO LEAVE, WE CAN’T SLEEP HERE. WE CAN NOT SLEEP HERE!” Av olika anledningar, som tar för lång tid att beskriva här, blev allihop utslängda från sovsalen. Klockan var två på natten. En hel del tumultartat packande och svärande senare stod, satt eller låg alla karnevalsmusiker på parkeringen utanför. Bland dessa sjuttio personer fanns tre mycket ilskna tanter tätt intill Volvon, redo att spurta.

Samtidigt väckte tre desperata karnevalsarrangörer halva Hamburg för att hitta en annan sovplats för sjuttio personer. Till slut lyckades de. En annan sovsal var funnen. Tanterna fick order om att följa efter en annan bil och färden gick genom Hamburg. Det gick ganska bra till en början, men plötslig var bilen framför försvunnen. Tanterna irrade omkring på gatorna surare och surare. Ilsket svängande hit och dit utan att veta alls vart de skulle. Tre trötta tanter i pyjamas som snart befann sig ensamma i en trött gammal Volvo på Reeperbahn. ”Ja, jag tänker i alla fall i n t e spela på nån karneval i morgon” sa den ena tanten upprört.

Tro det eller ej, men en hel del detektivarbete senare hittade tanterna den nya ”sovsalen”. När de äntligen kom fram hade alla andra redan pumpat upp sina madrasser och låg packade som sillar på det kalla betonggolvet. Det nya sovstället var en lastbrygga till ett lager. Klockan var fyra på morgonen när tanterna lyckats pressa in sina madrasser mellan de andras. Under ilsken tystnad kröp de ner under sina täcken.”Ja, jag tänker i alla fall i n t e spela på nån karneval i morgon” hördes det muttrade från en av luftmadrasserna, innan sömnen tog över.

Sex timmar senare stod tanterna i paraden och spelade. Allt var glömt. Fyra timmar av sambaeufori för tre riktigt trötta tanter var som en vecka på spa och det blev en lyckad karneval trots allt. Efter denna resa började tanterna frikostigt dela med sig av sin gedigna kunskap om sovsalar till andra mer orutinerade sambistas.

Själva bodde de varje gång efter denna på hotell.