Två gånger har det hänt. Jag var oförberedd båda gångerna. Den första gången tog hårt. Att komma tillbaka till plus minus noll tog två år. Att få tillbaka nyfikenheten tog två år till. Att känna lust till nya utmaningar och utveckling ännu ett år. Sedan blev det nästan som innan. Det som gick förlorat var ljud-”tåligheten” och förmågan att naturligt varva ner efter en stressperiod.

Efter den första gången och åren som följde, tänkte jag att det aldrig skulle få lov att hända igen. Att arbete inte är värt att gå sönder för. Att jag inte är oumbärlig. När en går sönder tar en annan vid. Lätt som en plätt. Så skulle det aldrig bli igen. Jag var noga och lät det ta lång tid innan jag jobbade fullt igen. Det gick bra. I många år gick det bra.

Den andra gången gick det mycket fortare. Jag förstod att jag var stressad. Men det var ett så spännande jobb. Det var så givande. Allt hängde på mig. Så kändes det. Till en början en ganska skön känsla. Jag var viktig. Det jag gjorde var viktigt. Jag hade jobbmobilen på dygnet runt. Låstekniker, larminstallatörer, hantverkare, elever, kaffeleverantörer, lärare, brandtillsynsrutiner, utrymningsvägar, hemsidan, sjukanmälningar, föräldrar, vikarier, rektorer och administratörer. Kommuner. Busskortsfakturor, skolmåltidsavbokningar, specialkost. InfoTVn. Bokföringen. Löneadministrationen. Schemaändringar. Högtider, köksansvarsschema, tidrapportsdeadlines, hjälp med att få lösenord. Stearin från luciakronan i det långa håret. Tvåhundra studieplaner. Hemsidan. Alla ville allt och så mycket mer.

Men jag hade koll. Jag kunde tecknen och höll utkik. Jag jonglerade framåt i jobbkaoset och höll koll. Jag jonglerade ända tills den där sista kvällen, en fredag. Jag var ute på ett livsviktigt ärende. Klockan var åtta på kvällen. Jag hade varit på Överskottsbolaget och köpt hinkar. Tjugo hinkar som jag tog med mig tillbaka till jobbet. Jag satte  en soppåse i varje hink och ställde ut hinkarna i lokalerna. Det var så oerhört viktigt att de där sophinkarna kom på plats, den där fredagskvällen i slutet av september. Det var så oerhört, oerhört viktigt.

Klockan var närmare halv tio när jag kom hem. Min sambo och våra gäster hade ätit för länge sen. De satt i soffan och såg en film. Själv kunde jag inte sluta gå. Jag gick omkring i lägenheten och kände hur det mullrade och spände i hela kroppen. Jag försökte sova men det gick inte. Jag skulle explodera. Som ett vulkanutbrott. Nu. Eller nu. Eller nu. Hela natten höll det på. När det hade blivit morgon gick jag till akuten. Jag gick så fort jag kunde för att inte känna vulkanutbrottet som mullrade allt starkare.

Jag exploderade med stil. Gick in genom dörren till akuten, fram till receptionen och exploderade framför luckan.

Där låg jag som ett gammalt vulkanutbrott.

Mitt blodtryck var så högt att läkaren först bytte apparat (den måste varit trasig). När det inte gjorde någon skillnad fick jag ”vila” en timme innan det togs ett nytt. Ingen skillnad. Jag var två veckor från en hjärtinfarkt.

Det tog en vecka att sluta explodera. Sedan gick det ytterligare ett par veckor när jag bara låg och stirrade in i soffans rygg. Efter det började jag släpa mig ut, runt Slottskogen någon kilometer. Min kondition hade på några veckor blivit som en storrökande 87-åring. Jag som nyss sprang 10 km utan problem, fick nu släpa mig fram två kilometer i promenadfart. Med gråten i halsen och flåset slamrandes i huvudet.

Jag fick låna en hund. Det hjälpte.

Det gick snabbare den här gången. Det gick snabbare att bli sjuk men också snabbare att bli bättre. Det som gick förlorat denna gång var kreativiteten och sömnen. Det tog ytterligare tre år att bygga upp en apparat som fungerar, som hanterar stress och hjälper mig arbeta utan att arbeta ihjäl mig. Sömnen är som den är och ljudkänsligheten får jag nog också ta i hand. Men jag tror att det jag lärt mig har gjort mig mer stresstålig än någonsin.

En sak har jag insett. Det går inte att märka när det är på gång. Då har det redan hänt. Det handlar inte om att vi är stresskänsliga, ömtåliga människor, tvärtom. Att vara högpresterande, ha höga ambitioner och passion för sitt yrke är livsfarliga aktiva komponenter i utmattningsexplosionen.

Jag har lärt mig en sak till, den viktigaste.

Jag är alltid utbytbar.

Det är du med.

Men inte som min vän.