I dag vill jag säga grattis till alla pappor och blivande pappor som är med och förändrar. Till alla barn som kommer att växa upp och en dag kanske själva bli pappor, eller kanske något annat. En pappa som har utrymme att visa känslor, stötta allas lika värde och rättigheter. En människa som har fått lov att behålla de mjuka sidor som fanns från början som samhället och alla däri så lättvindigt tar bort. Slipar bort i små små rörelser hela vägen från litet barn till vuxen. 

Grattis och tack till alla föräldrar som inser värdet av att inte sortera människor i fack oavsett om de kallas pappa eller mamma eller något annat. Som bejakar det lilla barnets önskan, vilja och potential att växa upp till en kännande, älskande människa. Styrd av människovärden inte kön. Styrd av respekt för andra och sig själv. Med förståelse för att det vi ger vidare är det som bestämmer framtiden. I kärlek, men också rädslor, ramar, roller och förminskande. Maktkontroll. Grattis till föräldrar som lyckas påverka, trots att ni själva är en del av samma struktur. 

Grattis till alla pojkar som lyckats växa upp och behålla er tro på att ingenting skiljer människors förmåga att känna, respektera, omhänderta, ge och nära. Tack till era föräldrar och till era kommande barn för att ni är med och förändrar världen i små, små steg. Oavsett kön. 

Och grattis till min egen pappa för att du bidragit till vilka vi skickar vidare i tiden, för att du inom ditt lilla handlingsutrymme lyckades visa oss kärlek bortom förväntningar på kön.

Heja er!

Minnen är känslor. Dofter framkallar minnen. Och känslor. Ljud också. Ljud framkallar minnen och känslor.  Ljud som till exempel en röst. Som din röst bakom mig i kaffekön när du presenterar dig för någon intill. En röst jag inte hört på sexton år. En röst jag aldrig glömmer, en röst som brukade skrämma mig. Som brukade få ångesten, skammen och skulden att välla upp som svart tjära ur strupen.

Det var inte ditt fel att du skrämde mig, det var mitt eget och nu darrar jag i knäna som då.

.  utanför tiden.

Så nu. Nu står vi plötsligt här, oförberedda. Med våra olika smärtor. Våra olika minnen och berättelser. Våra olika sanningar från en och samma springande punkt. Under några sekunder hinner alla år hända igen. Men denna gång ser vi varandra.

. utanför tiden.

Och du tar emot min svarta tjärklump. Tar emot den och säger att den är ok. Alla dessa år. Ett långsamt andetag.

Jag andas ut.