Han föddes på Styrsö en majdag 1999. Han hade två syskon, en röd som han själv och en grå. Han var den modigaste av dem, den som vågade vingla iväg på golvet, som vågade komma fram och nosa och klättra upp i handen. Han var så liten att hela han fick plats i min hand första gången vi träffades. Liten, röd och lurvig, varm och ullig.

När han var tillräckligt stor fick han flytta till fastlandet, hem till oss. Där växte han upp med tre barn och alla grannbarn, helt i tron att han var en av dem. Han rymde hemifrån, upp till förskolan en bit bort. Där fick han pannkakor och grädde. En annan gång vaknade en av mina bekanta upp med honom intill. Han hade gått in genom det öppna fönstret och lagt sig i en varm gosig säng. När han var liten trodde han att han var allas älskling och att hela världen var hans hem.

När han blev större beslagtog han en buske tvärsöver den lilla bäcken utanför vårt hus. Med åren blev det som ett litet bo i busken, en fördjupning där han brukade sitta och speja och ett hål i busken där han brukade krypa in. Från busken hade han span på vår dörr.

Åren gick och barnen i familjen blev äldre. Han också, pälsen blev tjock och tovig på vintern men han gillade att bli borstad. Han var stor och ståtlig med svansen som en dammvippa. Det var svårt att inte skratta när han låg i gräset och smög på en fågel, när den gigantiska röda svansen vajade avslöjande i luften.

Det var lättare att hålla sig för skratt när han kom in med möss på nätterna. En gång levererades en näbbmus i sängen mitt i natten, en levande. En annan gång hetsåt han en fågel, för att kräkas upp den i köket tio minuter senare. Han kämpade mot kopparormar och skator, för att inte tala om andra katter. Vissa morgnar låg det tjocka tussar av päls på gräset utanför. En annan gång kom han haltandes med trasigt ben och trasigt öra. Då fick vi åka till veterinären. Han var nästan kung i några år. Kenneth var den riktiga kungen. Han vågade inte gå förbi huset där Kenneth bodde, inte förrän Kenneth dog och han själv blev kung.

Åren fortsatte gå. Familjen flyttade och barnen blev vuxna. Han flyttade till Småland för att få mer frisk luft än i staden. Där blev han snabbt kung. Hans långa päls blev tovigare för varje vinter och det fick bli en årlig vårutflykt till djurfrisören för att raka av alltihop. Efter en sådan utflykt var det inte så mycket som var ståtligt över honom. Liten, skrynklig och med bara den yviga svansen i behåll höll han sig inomhus i några veckor.

Och åren fortsätter gå. Hans päls blir fortfarande tovig om vintern. Lite smågrinig har han blivit och det blir inte några mus-överraskningar längre. Inte så många långa utflykter i skogen eller hetsätande av fåglar. Men kung är han fortfarande och till våren fyller han 18 år.

 

 

 

Spårvagnar. Dessa blåa saker som gnisslar omkring i staden. Dessa skakiga, långsamma och irriterande ting. När jag bor någon annanstans saknar jag dem. Saknar plinget, skaket och den uråldriga grejen att konduktören ibland går ut med en järnspett för att växla spår. Jo, det är sant. Jag älskar det.

Men pipet! Jag hatar pipet från de italienska vagnarna, jag hatar att det är så knökfullt om jag vill åka spårvagn till eller från jobb och jag hatar verkligen idiotbetalsystemet. Extra mycket hatar jag det. Riktigt extra mycket när jag ska åka till Mölndal eller något annat ställe i en annan zon. Jag har aldrig lyckats betala rätt. Alla som testat vet. Det är rena twilight zone.

Så särskilt när en inte använder sig av spårvagnar, är de väldigt fina. De väcker nostalgi (förutom de italienska skitvagnarna). Och det där klottret från för länge sedan. Tänk om det var jag som skrev det? Det förstår jag så klart att det inte var, så gammalt klotter finns inte. Men det kändes rätt att skriva det.

Ibland när de där riktigt gamla vagnarna skramlar förbi minns jag alla gånger jag somnade på vagnen och åkte för långt- När jag jobbade på Volvo och åkte hemifrån 05:45, eller när jag jobbade på elektronikfirman i Mölndal och var på väg hem. Jag orkade aldrig gå av och byta håll utan åkte med runt, till ändhållplatsen och tillbaka. Sov lite till. Jag minns att vi i tonåren sprang genom spårvagnstunneln mellan Teleskopgatan och Galileis gata. Om du nu skulle få för dig att göra det, så gör inte det. Det är en dålig idé. Jag minns kupongerna som skulle stämplas. Jag minns hur vi hittade på alla möjliga listiga och olistiga knep för att lyckas stämpla utan att själva kupongen blev stämplad.

Alldeles nyss hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om. Ordet spårvagn var det första ordet som kom upp. Kanske för att jag kan höra dem skaka förbi på natten när jag ska sova. Ett ord kan locka fram så många tankar och minnen.

God juledagskväll på er. Nu blir det bara ljusare.

Det var synd om föräldrarna förr. Generationerna var mer åtskilda, folk var gamla vid 30 och kunde inte gå på sina barns konserter, eller vara en del av sina barns kulturer på samma sätt som i dag. Så känns det i alla fall. 

Nu är folk unga hur länge som helst. Jag har till exempel flyttat hemifrån för att studera i Malmö i tre år. Jag har varit på konserter där mina barn varit huvudakt, jag har varit på Island och åkt forsränning där ett av mina barn varit guide och kapten. Han som var åtta år och fick ont i magen och inte kunde vara i skolan, just de dagar jag skulle ut på friluftsliv med min skola. Han som fick sitta mellan lärarna i en kanot och plötsligt inte alls hade ont i magen. Allt det där tänker jag på med en sådan där värkande känsla i bröstet. Stolthet och en massa kärlek. 

Jag får en flashback till en annan slags känsla i bröstet. Under nio års skolavslutningar har jag suttit bland föräldrarna till mina barns klasskamrater i publiken med hjärtklappning, stigande skräckblandad fasa korsat med en liten aning hopp. Under nio års förberedelser av dessa skolavslutningar har något av  barnens kamrater tipsat mig om att ett av mina barn förmodligen kommer att moona från scenen på skolavslutningen just detta år. Jag har svettats mig igenom skolavslutning på skolavslutning, knogarna har vitnat när jag krampaktigt hållit i armstöden på stolen genom hela ”Den blomstertid”. Den i nian var nog den värsta – det var ju den sista. Åtta års kulminerad moon-ångest. Inget hände, allt gick väl på Lorensbergsteaterns scen. Och nu, många år senare sitter samma barn på Pusterviks scen bakom ett piano och sjunger om skogen, blommor och lugn och ro.

Jag har kommit hem till Göteborg efter tre år i Malmö och tänker på hur länge en människa kan vara ung samtidigt som minnena blir fler och fler . Jag tänker på hur mycket mina minnen betyder. Hur de till exempel gör att jag älskar den här stan. 

Det får bli en promenad till fiskehamnen. Den välbekanta doften av fisk och känslan av regnet som piskar en i ansiktet – there is no place like home, liksom.