Det var synd om föräldrarna förr. Generationerna var mer åtskilda, folk var gamla vid 30 och kunde inte gå på sina barns konserter, eller vara en del av sina barns kulturer på samma sätt som i dag. Så känns det i alla fall. 

Nu är folk unga hur länge som helst. Jag har till exempel flyttat hemifrån för att studera i Malmö i tre år. Jag har varit på konserter där mina barn varit huvudakt, jag har varit på Island och åkt forsränning där ett av mina barn varit guide och kapten. Han som var åtta år och fick ont i magen och inte kunde vara i skolan, just de dagar jag skulle ut på friluftsliv med min skola. Han som fick sitta mellan lärarna i en kanot och plötsligt inte alls hade ont i magen. Allt det där tänker jag på med en sådan där värkande känsla i bröstet. Stolthet och en massa kärlek. 

Jag får en flashback till en annan slags känsla i bröstet. Under nio års skolavslutningar har jag suttit bland föräldrarna till mina barns klasskamrater i publiken med hjärtklappning, stigande skräckblandad fasa korsat med en liten aning hopp. Under nio års förberedelser av dessa skolavslutningar har något av  barnens kamrater tipsat mig om att ett av mina barn förmodligen kommer att moona från scenen på skolavslutningen just detta år. Jag har svettats mig igenom skolavslutning på skolavslutning, knogarna har vitnat när jag krampaktigt hållit i armstöden på stolen genom hela ”Den blomstertid”. Den i nian var nog den värsta – det var ju den sista. Åtta års kulminerad moon-ångest. Inget hände, allt gick väl på Lorensbergsteaterns scen. Och nu, många år senare sitter samma barn på Pusterviks scen bakom ett piano och sjunger om skogen, blommor och lugn och ro.

Jag har kommit hem till Göteborg efter tre år i Malmö och tänker på hur länge en människa kan vara ung samtidigt som minnena blir fler och fler . Jag tänker på hur mycket mina minnen betyder. Hur de till exempel gör att jag älskar den här stan. 

Det får bli en promenad till fiskehamnen. Den välbekanta doften av fisk och känslan av regnet som piskar en i ansiktet – there is no place like home, liksom.