Spårvagnar. Dessa blåa saker som gnisslar omkring i staden. Dessa skakiga, långsamma och irriterande ting. När jag bor någon annanstans saknar jag dem. Saknar plinget, skaket och den uråldriga grejen att konduktören ibland går ut med en järnspett för att växla spår. Jo, det är sant. Jag älskar det.

Men pipet! Jag hatar pipet från de italienska vagnarna, jag hatar att det är så knökfullt om jag vill åka spårvagn till eller från jobb och jag hatar verkligen idiotbetalsystemet. Extra mycket hatar jag det. Riktigt extra mycket när jag ska åka till Mölndal eller något annat ställe i en annan zon. Jag har aldrig lyckats betala rätt. Alla som testat vet. Det är rena twilight zone.

Så särskilt när en inte använder sig av spårvagnar, är de väldigt fina. De väcker nostalgi (förutom de italienska skitvagnarna). Och det där klottret från för länge sedan. Tänk om det var jag som skrev det? Det förstår jag så klart att det inte var, så gammalt klotter finns inte. Men det kändes rätt att skriva det.

Ibland när de där riktigt gamla vagnarna skramlar förbi minns jag alla gånger jag somnade på vagnen och åkte för långt- När jag jobbade på Volvo och åkte hemifrån 05:45, eller när jag jobbade på elektronikfirman i Mölndal och var på väg hem. Jag orkade aldrig gå av och byta håll utan åkte med runt, till ändhållplatsen och tillbaka. Sov lite till. Jag minns att vi i tonåren sprang genom spårvagnstunneln mellan Teleskopgatan och Galileis gata. Om du nu skulle få för dig att göra det, så gör inte det. Det är en dålig idé. Jag minns kupongerna som skulle stämplas. Jag minns hur vi hittade på alla möjliga listiga och olistiga knep för att lyckas stämpla utan att själva kupongen blev stämplad.

Alldeles nyss hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om. Ordet spårvagn var det första ordet som kom upp. Kanske för att jag kan höra dem skaka förbi på natten när jag ska sova. Ett ord kan locka fram så många tankar och minnen.

God juledagskväll på er. Nu blir det bara ljusare.