I botten av glaset ligger en ring. Jag upptäcker den först när jag tagit en mun. Bubblorna stiger mot ytan av glaset och min mun kittlas av dem samtidigt som jag ser ringen. Den var din, du hade den alltid på. Den har följt med dig så länge. Hade tillhört din farfar. Han som bodde i Australien och blev galen. Han som kallades kängurumannen. Han som vägrade åka in till stan, inte en enda gång var han där. Bara ute i bushen. Men han var ju galen, det visste alla. Du fick hans ring och du bar den alltid. Berättade om din farfar och allt han gjort. Berättade om hur det gick till när du fick ringen, vilken historia!

Nu ligger den där i glaset, glittrar i kapp med bubblorna. Jag låter glaset stå och dricker direkt ur flaskan. Utan att släppa ringen med blicken. Bubblorna rusar fortfarande men ringen ligger still.

Du brukade ta av den när du skulle spela. Sa att fingrarna svullnade och hade den i en kedja om halsen i stället. Annars satt den alltid där, på ditt högra långfinger. Nu ligger den i ett glas. Hur kan det komma sig? Var det ett bus? Var det meningen att vi skulle hitta den här?

Jag tar en klunk ur flaskan, tittar på ringen och tänker att det inte spelar någon roll. Bubblorna stiger fortfarande mot ytan runt ringen på botten, ringen som inte sitter kvar på ditt finger längre, för ditt finger finns inte mer och du finns inte mer.

Det finns en gräsplätt bakom huset vid Rymdtorget. Där andra satt en gång. Där sitter en pojke och drömmer om allt som ska hända sen.

Där går  några stora förbi. Han ser med längtansfull blick. En gång ska det vara han. Han som ska gå och inte sluta. Gå och aldrig se tillbaka.

Det finns ett träd bakom torget där borta. Dit fåglar flyger för att sova. Fåglar måste sova, precis som han, om han kan, och det finns många hundra fönster i huset. Ett av dem är hans, så är det, men hur han än försöker kan han inte se vilket det är.

Och jag vill säga ”var inte ledsen lilla vän”. Det kommer en tid för dig med. Det finns visst hus av kristall och en väg kantad av guld och till och med döden är ledsen ibland.

Jag sitter vid sjön och tecknar. Tung, tung dimma. Två personer fiskar i närheten, de syns inte men jag kan höra ploppen från linan. Annars är det så tyst att det nästan gör ont. Stundvis lättar dimman och jag kan se den andra strandremsan.

Just nu i Göteborg åker bussar, handlar människor, tutar bilar, barnprogram på TV, brus och dunk. Stress.

Nu lättar dimman och jag ser ganska långt. Men fortfarande inte de två som står och fiskar, ingen människa. Bara detta tysta, enorma, vackra landskap och nu står tiden stilla. Ur dimman reser sig berg på andra sidan sjön, alldeles nära mig,

Långt ifrån allting.

och jag är ingen, jag äger ingenting. Jag är bara ett med detta just

nu.