I botten av glaset ligger en ring. Jag upptäcker den först när jag tagit en mun. Bubblorna stiger mot ytan av glaset och min mun kittlas av dem samtidigt som jag ser ringen. Den var din, du hade den alltid på. Den har följt med dig så länge. Hade tillhört din farfar. Han som bodde i Australien och blev galen. Han som kallades kängurumannen. Han som vägrade åka in till stan, inte en enda gång var han där. Bara ute i bushen. Men han var ju galen, det visste alla. Du fick hans ring och du bar den alltid. Berättade om din farfar och allt han gjort. Berättade om hur det gick till när du fick ringen, vilken historia!

Nu ligger den där i glaset, glittrar i kapp med bubblorna. Jag låter glaset stå och dricker direkt ur flaskan. Utan att släppa ringen med blicken. Bubblorna rusar fortfarande men ringen ligger still.

Du brukade ta av den när du skulle spela. Sa att fingrarna svullnade och hade den i en kedja om halsen i stället. Annars satt den alltid där, på ditt högra långfinger. Nu ligger den i ett glas. Hur kan det komma sig? Var det ett bus? Var det meningen att vi skulle hitta den här?

Jag tar en klunk ur flaskan, tittar på ringen och tänker att det inte spelar någon roll. Bubblorna stiger fortfarande mot ytan runt ringen på botten, ringen som inte sitter kvar på ditt finger längre, för ditt finger finns inte mer och du finns inte mer.