På riktigt, vad trodde ni? Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig utanför den här gången. Inte skriva och inte gå igång. Men när jag märker förvåningen som verkar finnas över alla dessa metoo. Alltså på riktigt – har halva befolkningen verkligen gått omkring helt ovetande om vilken vardag den andra halvan lever i? På riktigt?

Jag hittar inte på, ljuger inte, överdriver inte ens litegrann när jag säger att jag inte känner någon kvinnlig person som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella trakasserier. Inte, inte, inte, inte någon. Det är vardagsmat, det är en del av verkligheten, av världen vi lever i. Eller, främst de som är lite yngre, lever i.

Jag vill påstå att klimakteriet är en befrielse av just den anledningen.

Att statusar fylls med ett metoo är inte ens en bråkdel av verkligheten. Bakom varje metoo döljer sig för många inte en, utan många händelser. Om jag skulle skriva ner varje enskild händelse, där jag blivit sexuellt ”påhoppad” på ett eller annat sätt. Om jag skulle skriva ner historierna jag fått eller sett, av några mina nära kvinnliga personer. Om jag skulle göra det.

Så halva befolkningen går runt och lever tysta i en verklighet av mer eller mindre subtilt sexuellt förtryck och en stor del av den andra (utom möjligen de rötägg som förtrycker) har ingen aning. För att det är så invävt i strukturerna att det inte ens märks. För att det är så inpräntat i kvinnor att det är vår egen skuld.

Jahapp.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Vy6j6/60-poang–da-far-man-valja-tjej-att-tafsa-pa

Jag vill skrika FUCK YOUTOO!

 

Säg det.
som ett presentsnöre som du krullar med en sax och sedan kan klyva på längden så att krullorna krullar sig åt olika håll
Säg det.
fast allt det där snygga och härliga händer på utsidan går du runt här i din egen geggiga själ och känner dig förlorad, för det du tänker och känner har inga ord och absolut inget existensberättigande.
Säg det.
som en mullrande åska, för du måste bara säga allt, för nu har alla dom här åren gått, för dagarna bara fortsätter gå och du önskar så
att du bara kunde följa med och låta allting vara
för det blir väl bra till slut
du går kanske under litegrann på vägen bara

Säg det.
så att det slipper pysa över, så att sörjan slipper rinna över båda två, sörjan som kanske kan kallas olycklig kärlek eller kanske bara sorg eller bara smärtan i att släppa taget om hoppet, om något som aldrig blev
alla dagar som redan gått
alla dagar
och minuter
som är kvar

Säg det.