Här kommer en berättelse om när jag inte blev våldtagen.

Jag är ute med en kompis. Vi står och pratar med några bekanta. Jag och en av dem står och pratar, pratar och pratar, det är mysigt och trevligt och helt ”oflörtigt”. Vi har massor att prata om och att skratta om. En kul kompiskväll helt enkelt. Tiden flyger och plötsligt ska stället stänga. Vi bestämmer oss för att gå vidare, Jonas (ja, han heter så) och jag. Men allt har stängt och vi går hem till honom i stället, han som bor precis runt hörnet mitt i stan.
Vi gör te och sätter oss på golvet (för det finns i princip inga andra möbler än en madrass) och fortsätter prata. Stämningen förändras snabbt men jag förstår ändå inte förrän han tar tag i mig och välter ner mig på golvet, håller fast mig och börjar kyssa mig, eller kyssa och kyssa, snarare slaska över hela mitt ansikte eftersom jag vänder mig bort så mycket det bara går.
Rädsla förlamar, det vet jag sedan tidigare och kanske är det därför men nu är min första känsla raseri. Jag hinner inte bli rädd.

Raseriet exploderar, adrenalinet pumpar när jag slår, biter, skriker. Vi brottas runt på golvet och till sist kommer jag upp på alla fyra. Han hänger fast i mitt ena ben samtidigt som jag släpar mig mot hallen. Där får jag tag i min stövel och slår den hårt, gång på gång i huvudet på honom tills han äntligen släpper taget. Jag tar mig upp och rusar snubblande ut, ned för trapporna och ut på gatan. Jag springer med stöveln hårt i handen, adrenalinet pumpande i hjärtat och utan något på fötterna. Den andra stöveln, min väska och jacka är kvar i lägenheten.

Jag minns inte hur jag kom hem, men jag minns att jag stötte på honom, Jonas, på stan några dagar senare. Han hade fläskläpp och blåmärken i ansiktet. Med sänkt huvud och blicken i marken sa han ”Förlåt för det där, jag vet inte vad som hände”.
Det enda jag sa var ”Sök hjälp, du är sjuk.”

Det här är inte en berättelse om en våldtäkt. Det finns så många andra berättelser, så långt mer vidriga på alla sätt. Med denna vill jag inte på något sätt förminska dem. Rädsla förlamar- det vet jag också av egen erfarenhet och jag hade bara tur denna gång som hann bli arg först och som råkade ut för någon som släppte mig. Men låt oss se problemet där det ligger. En föds inte till våldtäktsman, det finns strukturella orsaker till varför det ser ut som det gör. Orsaker som också gör att så få anmäler och det är där det börjar.
Självklart anmälde jag inte, jag följde ju med honom självmant och alla vet ju att …
… att feminismen, Metoo och Allavi har gått för långt?

Ha ha ha ha ha säger jag bara.