”Klarröd” står det på lappen på väggen. Annars är det precis som vanligt. Rummet där tiden stått still. Samma färg på väggarna och samma skav på dörrlisterna. Samma märke i golvet, efter vasen. Jag går igenom rummet och lägger handen på dörrhandtaget till källaren. Står still och känner hur hjärtat börjar rusa. Den välbekanta känslan av dörrhandtaget i min hand. Doften av källaren slår upp i mitt minne, känslan av fukt mot huden. Jag släpper dörrhandtaget och backar några steg. Väntar tills hjärtat lugnat sig. Tills lukten försvunnit ur näsborrarna. Ser mig om och går mot öppningen in till stora rummet i stället. Knirket på golvplankan, den femte från vänster vägg. Samma som då.

Stora rummet är inte som då. Någon har slagit ut väggen mellan rummet och det lilla sovrummet. Öppnat upp och målat om. Men golvet är fortfarande detsamma och när jag går de få stegen mot golvplankan i mitt minne vet jag att det kommer att finnas kvar. Jag böjer mig ner och drar med fingrarna längs träet. ”Mison” och så ett hjärta, inristat i träet, fortfarande där. ”Så länge du är kvar är allt som det ska”, minns jag. Så minns jag att jag tänkte, som ett mantra, då för länge sedan. Men du stannade inte kvar, Mison. Du tynade bort och försvann så sakta, så sakta men så oerhört plågsamt. Och jag blev kvar. Jag och källaren. Och de andra.