Du sa att det du tycker mest om är när det inte är tomt här. Så sa du och lade handen på din bröstkorg. Jag frågade vad du menade och om du menade inuti. Du sa ja. Jag frågade om det brukade kännas tomt och du sa nästan alltid.

Jag lade min hand varsamt på din bröstkorg, tryckte lite, som om det skulle hjälpa. Viskade något om att jag var ledsen för din skull, samtidigt som allt det där som var för mycket i min egen bröstkorg långsamt började sippra ut ur mig som en sörja jag inte kunde hålla tillbaka. Jag önskade att jag var någon som kunde blåsa bort det där tomma ur ditt bröst, att jag var någon som kunde fylla det med något bra.

Jag låtsades för mig själv att jag var någon som kunde hela och att min hand, där den låg på ditt bröst kunde liksom dra det tomma ur dig. Som en dammsugare. Och att min hand liksom lagade dig och gjorde så att du kunde ta in känslor igen. Bra känslor.

Jag tänkte att det där tomma kanske var gammal smärta som du inte kunde känna längre. Så att det bara kändes tomt.
Jag önskade att du slapp ha det så och kände mig lite sorgsen när jag tänkte. Tänkte på att för mig är du ju alltid fin. Min fina vän.