En vanlig dag, vid lunchbordet på jobbet.

Lisa: – Jag brukar alltid ha nyckelknippan i handen, med en nyckel som sticker ut, så här.

Tora: – Ja, så gör jag också. Man ska inte ha håret i tofs heller.

Lisa: – Nej precis, det är farligt.

Jag:  – Vaddå, varför då?

Lisa: – För då kan de ta tag i tofsen och dra ner en på marken bakifrån.

Fatima: – Precis och det gör jävligt ont att bli släpad i håret.

Tora: – Egentligen är ju kort hår bäst.

Lisa: – Jag brukar ha jättehög hård metal i lurarna och gå med bestämda steg, fort… så jag liksom känner mig arg och stark, då blir jag inte lika rädd.

Samira: – Jag brukar gå med långa steg och liksom klampa, så att det ska låta som jag är mycket större och starkare än vad jag är. Och så går jag jättefort så att det ska se ut som jag är bestämd…

Tora: – Jag går aldrig hem med klackskor, jag har alltid med mig skor som man kan springa i och så byter jag när jag ska hem.

Fatima: – Ja precis, så gör jag också.

Tora: – Man ser ibland att en kille som går bakom går över till andra sidan, för dom vet att man blir rädd när dom går bakom. Det är för jävligt egentligen… jag tycker nästan synd om dem liksom.

Samira: – Ja, precis och även- ibland när jag går bakom en tjej ser jag att hon blir spänd och går snabbare. Jag harklar mig eller låtsas prata i telefon, så hon ska höra att jag också är tjej.

Lisa: – Jag går ofta och pratar i telefon, men egentligen… – vilken nytta gör det? Kommer det någon är det ju skit samma om jag pratar i telefon. En telefon, liksom – vad ska man göra med den, slå dem i huvudet, haha.

Samira: – Ja, fast det känns tryggare att ha någon i andra änden av luren, man känner sig inte lika ensam.

Jag: – Jag pratar aldrig i telefon för då hör jag inte om det går någon bakom. Vågar inte ha musik heller… man hör ju inte om det kommer någon.

Lisa: – Fan vad jobbigt att vara den som är i telefonen om det händer något. Vad ska man göra liksom… Hemsk känsla måste det vara.

En manlig kollega kommer och sätter sig och vi byter samtalsämne.