Doften av whisky från plastglaset vid sätet intill. En och annan tanke om poänglösa
tankar
Jag googlade dig. Du kom från ingenstans och jag tog det så lätt.
Hunger i magen. Ca plane pur moi. I lurarna.
En skalad clementin. Poänglösa tankar som maler runt i ett huvud som gör ont.
Slänger skalet i soporna och ger plats för killen med whiskyn som vill förbi.
Magen kurrar
och jag önskar vi var främlingar igen

Tid
Kroknar och viker sig, böjer sig när den är, raknar när den inte är

här
och livet i tiden, böjer sig åt andra håll, korsar tiden och krockar

ibland

Ibland
står både livet och tiden stilla
Fastän det mörknar där ute och temperaturen faller och löven släpper från träden och lördag blir till söndag och du är där och jag är när? för tiden står still och ibland står också livet

still
snälla, bara lite till

På riktigt, vad trodde ni? Jag hade tänkt att jag skulle hålla mig utanför den här gången. Inte skriva och inte gå igång. Men när jag märker förvåningen som verkar finnas över alla dessa metoo. Alltså på riktigt – har halva befolkningen verkligen gått omkring helt ovetande om vilken vardag den andra halvan lever i? På riktigt?

Jag hittar inte på, ljuger inte, överdriver inte ens litegrann när jag säger att jag inte känner någon kvinnlig person som inte blivit utsatt för någon typ av sexuella trakasserier. Inte, inte, inte, inte någon. Det är vardagsmat, det är en del av verkligheten, av världen vi lever i. Eller, främst de som är lite yngre, lever i.

Jag vill påstå att klimakteriet är en befrielse av just den anledningen.

Att statusar fylls med ett metoo är inte ens en bråkdel av verkligheten. Bakom varje metoo döljer sig för många inte en, utan många händelser. Om jag skulle skriva ner varje enskild händelse, där jag blivit sexuellt ”påhoppad” på ett eller annat sätt. Om jag skulle skriva ner historierna jag fått eller sett, av några mina nära kvinnliga personer. Om jag skulle göra det.

Så halva befolkningen går runt och lever tysta i en verklighet av mer eller mindre subtilt sexuellt förtryck och en stor del av den andra (utom möjligen de rötägg som förtrycker) har ingen aning. För att det är så invävt i strukturerna att det inte ens märks. För att det är så inpräntat i kvinnor att det är vår egen skuld.

Jahapp.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Vy6j6/60-poang–da-far-man-valja-tjej-att-tafsa-pa

Jag vill skrika FUCK YOUTOO!

 

Säg det.
som ett presentsnöre som du krullar med en sax och sedan kan klyva på längden så att krullorna krullar sig åt olika håll
Säg det.
fast allt det där snygga och härliga händer på utsidan går du runt här i din egen geggiga själ och känner dig förlorad, för det du tänker och känner har inga ord och absolut inget existensberättigande.
Säg det.
som en mullrande åska, för du måste bara säga allt, för nu har alla dom här åren gått, för dagarna bara fortsätter gå och du önskar så
att du bara kunde följa med och låta allting vara
för det blir väl bra till slut
du går kanske under litegrann på vägen bara

Säg det.
så att det slipper pysa över, så att sörjan slipper rinna över båda två, sörjan som kanske kan kallas olycklig kärlek eller kanske bara sorg eller bara smärtan i att släppa taget om hoppet, om något som aldrig blev
alla dagar som redan gått
alla dagar
och minuter
som är kvar

Säg det.

I botten av glaset ligger en ring. Jag upptäcker den först när jag tagit en mun. Bubblorna stiger mot ytan av glaset och min mun kittlas av dem samtidigt som jag ser ringen. Den var din, du hade den alltid på. Den har följt med dig så länge. Hade tillhört din farfar. Han som bodde i Australien och blev galen. Han som kallades kängurumannen. Han som vägrade åka in till stan, inte en enda gång var han där. Bara ute i bushen. Men han var ju galen, det visste alla. Du fick hans ring och du bar den alltid. Berättade om din farfar och allt han gjort. Berättade om hur det gick till när du fick ringen, vilken historia!

Nu ligger den där i glaset, glittrar i kapp med bubblorna. Jag låter glaset stå och dricker direkt ur flaskan. Utan att släppa ringen med blicken. Bubblorna rusar fortfarande men ringen ligger still.

Du brukade ta av den när du skulle spela. Sa att fingrarna svullnade och hade den i en kedja om halsen i stället. Annars satt den alltid där, på ditt högra långfinger. Nu ligger den i ett glas. Hur kan det komma sig? Var det ett bus? Var det meningen att vi skulle hitta den här?

Jag tar en klunk ur flaskan, tittar på ringen och tänker att det inte spelar någon roll. Bubblorna stiger fortfarande mot ytan runt ringen på botten, ringen som inte sitter kvar på ditt finger längre, för ditt finger finns inte mer och du finns inte mer.

Det finns en gräsplätt bakom huset vid Rymdtorget. Där andra satt en gång. Där sitter en pojke och drömmer om allt som ska hända sen.

Där går  några stora förbi. Han ser med längtansfull blick. En gång ska det vara han. Han som ska gå och inte sluta. Gå och aldrig se tillbaka.

Det finns ett träd bakom torget där borta. Dit fåglar flyger för att sova. Fåglar måste sova, precis som han, om han kan, och det finns många hundra fönster i huset. Ett av dem är hans, så är det, men hur han än försöker kan han inte se vilket det är.

Och jag vill säga ”var inte ledsen lilla vän”. Det kommer en tid för dig med. Det finns visst hus av kristall och en väg kantad av guld och till och med döden är ledsen ibland.

Jag sitter vid sjön och tecknar. Tung, tung dimma. Två personer fiskar i närheten, de syns inte men jag kan höra ploppen från linan. Annars är det så tyst att det nästan gör ont. Stundvis lättar dimman och jag kan se den andra strandremsan.

Just nu i Göteborg åker bussar, handlar människor, tutar bilar, barnprogram på TV, brus och dunk. Stress.

Nu lättar dimman och jag ser ganska långt. Men fortfarande inte de två som står och fiskar, ingen människa. Bara detta tysta, enorma, vackra landskap och nu står tiden stilla. Ur dimman reser sig berg på andra sidan sjön, alldeles nära mig,

Långt ifrån allting.

och jag är ingen, jag äger ingenting. Jag är bara ett med detta just

nu.

Scen 1
Jag sitter i ett rum, skruvar och hamrar, läser IKEA-manualer och svär. SnickarMicke spikar och sågar i ett annat rum, sågspånet yr och väggarna skakar. MålarBengan är inte sämre, han spacklar och målar, slipar och småsjunger för sig själv.

Scen 2
Dörren till det lilla rummet öppnas och Katten liksom svävar ut i lägenheten iförd sin kimono. Svävar in i köket, gör kaffe som hon sedan svävar runt och sippar lite på innan hon försvinner in i rummet igen.

Jag  skruvar och hamrar, läser IKEA-manualer och svär. SnickarMicke spikar och sågar, sågspånet yr och väggarna skakar, målarBengan spacklar och småsjunger för sig själv.

Scen 3
Katten svävar återigen ut ur rummet. Stannar till vid tröskeln till rummet där jag sitter och skruvar garderober. ”Det känns som att jag borde hjälpa till med något” säger hon släpigt men ljuvt, med loj blick bakom halvslutna ögonlock. ”Alla håller på och jobbar och jag  liksom bara går omkring här”.

Jag: ”Det är inga problem, det finns en massa saker du kan göra. Du kan gå ut med soporna till exempel”.

Katten flackar med blicken, stelnar i sitt svävande. ”Jaa, eeh absolut… Jag ska bara … smörja in… eeh… hela min kropp i olja först.”

Jag hängde precis under taket. Det var underligt, det fanns inget ljus i rummet men jag såg allt ändå. Kanske för att det var en sån där sommarnatt som aldrig helt blev mörk.

Jag hängde där och såg ner på de som var därnere. Jag och de andra. Tänkte att det var underligt att jag kunde inte känna mina hjärtslag. Det var helt stilla och tyst. Jag minns att jag undrade varför jag där nere på golvet bara var helt stilla, varför jag inte gjorde något. Skrek eller sparkade eller något.

Sedan var jag nere. Rummet var tomt, de hade gått. Kroppen blev min och allting skakade. Hjärtat bankade hårt och konstigt, som en blyklump som dunsar ner för en trappa och på toaletten kom smärtan. Jag försökte få bort det varma röda i ansiktet, det varma röda på min kropp. Vågade inte gå ut, vågade inte öppna dörren, vågade inte vara kvar. De var fortfarande där ute. På festen.

”Det går bra, jag ska bara hem, jag ska bara hem och smyga in i mitt rum, sedan går allt över. Allt går över.” Jag minns att jag tänkte så och fastän det var den längsta vägen någonsin kom jag hem. Hem till ett kallt hus med föräldrar som straffade med tysthet.

För att jag hade trotsat och åkt på den där festen ändå.

Några dagar senare ringde en av dem och kallade mig för saker som gjorde mig ännu mer svart. Sa att om jag berättade för någon skulle det hända igen.

Men jag sa aldrig något och ingen frågade något. Mina föräldrar fortsatte vara tysta medan en mur långsamt växte runt mig mot världen.

Blyklumpen har dunsat färdigt nu och vuxit fast, inkapslad av vävnad, som ett gammalt silikonbröst. Fast av bly. Det gör inget, det var så många år sedan och jag har vant mig för länge sen.

Men ändå.