Efter en intensiv dags läsande av vetenskapliga artiklar på engelska, liksom nedtryckta i halsen, sedan manglade och analyserade, reser jag mig likt Leonardo di Caprio upp ur dyn. Sargad och knäckt. Men ändå. Vetenskapen stoppar mig inte. Bloggandet ska fortgå. Jag stirrar vetenskapen i vitögat och vägrar ge upp. Borstar av mig dess grizzlybjörnar, drivis, slajm och blod. Häller upp ett glas vin. Andas ut. Och så – surprise! Här kommer ännu ett ovetenskapligt inlägg. Om ni har tröttnat på mig är det okej. Jag har inte tröttnat. Särskilt inte på det gröna landet på andra sidan jorden.

I det där landet, på den där ön så långt bort det går att komma från oss. Innan man är på väg tillbaka mot oss igen. Nya Zeeland. Landet med de gröna kullarna, turkosa havet och pingviner. Kiwifåglar. Allt i ett. Där var vi. Vi befann på en ö, Waikiki Island, en bit utanför Auckland. Vi hade hyrt cyklar och skulle ta oss från ena änden av ön till den andra. En cykeltur på sex timmar. Längs kulliga berg och dalar, stränder och hagar med får.

En halvtimme från mål tog asfalten slut och vi cyklade vidare över stenar och grus. Genom dalar och kullar, skogar och fält. En lång raksträcka, lång nerförsbacke och sedan lika lång uppförsbacke. Jag stannade till på krönet, innan backarna. Ville hämta andan innan jag satte av nerför. Ville ta lite bilder. C cyklade vidare. Ner för den långa backen, fort så att dammet yrde runt hjulen. Jag tog upp kameran. I hagen till höger gick kor. I kameralinsen såg jag hur en av korna började springa. Hur den sprang längs med staketet mot grusvägen, hur den plötsligt tog ett skutt över en hopfallen bit av staketet och satte av efter C på den dammiga grusvägen. I kameran kunde jag se hur C vände sig om på cykeln och plötsligt började trampa för sitt liv. Med en jagande ko i hasorna. En ko som glad och lycklig äntligen fått en kompis att leka med. Att leka jage med. Där, på en ö på Nya Zeeland. Jag funderade snabbt över om kossor kan vara farliga och fick lite hjärtklappning där jag stod på mycket tryggt avstånd. Kossan jagade C hela vägen upp för backen. Sedan tröttnade hon och började lufsa ner igen. Ner mot hålet i staketet och in till sina ko-kompisar igen. Stilla tassade jag ner för backen, smög förbi hålet i staketet och tog mig sakta, sakta upp till andra krönet. Kossan hade tröttnat på leken och bevärdigade mig inte med en blick.

C var skärrad men uppspelt. ”Såg du? Jag blev jagad av en ko! En ko!”

Leonardo di Caprio, släng dig i väggen. Vad är en grizzlybjörn i Kanada jämfört med en ko på Nya Zeeland.

Jag har varit på bio. Jag har sett The Revenant och här kommer min reflektion:

Lemlästad av en grizzlybjörn, kastad utför ett stup, nedslängd i iskall flod med tillhörande klippblock och vattenfall i ca 2 plusgrader. Inkravlad i buken på en död häst. Levande begravd.

Bland annat.

Inget stoppar honom. Leonardo di Caprio släpar sig bruten, lemlästad, frusen och blödande över isbergen. För att hämnas.

I etthundrasextiofem minuter.

 

Jag har sett fram emot den här dagen så länge. En dag utan arbete, plugg eller föreläsningar. Den första på jag vet inte hur länge. Jag ska få så mycket gjort, allt det där som jag inte hunnit. Resten av tiden ska jag mysa omkring här hemma med mina raggsockar och mysbrallor. Dricka te och känna mig avslappnad, skön och härlig.

Planen för dagen:

• Gå upp riktigt tidigt
• Ta en rask löptur
• Läsa kursböcker och börja skriva på en av uppgifterna
• Städa badrummet
• Laga den trasiga lampan.
• Fylla i tidrapporter för mina extrajobb
• Göra bokföringen för mitt företag
• Köpa matvaror och laga storkok till portioner att ta med till jobb/skola.
• Kanske baka.
• Mysa omkring med raggsockar och en kopp te

 

Hur det blev:

• Vaknade tidigt. Gick inte upp.
• Läste tidningen i sängen i en timme.
• Satt vid frukostbordet och fejsbookade i en timme
• Tänkte på att jag borde gå på yoga. Gick inte på yoga
• Låg i soffan med kursbok (fem minuter)
• Sov i soffan (två timmar)
• Vaknade. Googlade på ”tråda ögonbryn”. Tänkte att det hade varit kul att pröva.
• Gick till salong och trådade mina ögonbryn. Det gjorde ont och var dyrt.
• Gick hem. Tänkte på bokföring i ungefär 10 sekunder.
• Kollade tre avsnitt av Orange is the new black.
• Skrev ett utkast till en låttext.
• Spånade på musik till låttexten.
• Slängde både text och musik eftersom de sög.
• Sorterade mina gitarr- och micksladdar.
• Skannade lägenheten på mina hårsnoddar och la dem i snodd-lådan.
• Tog fram kursboken. Somnade.
• Vaknade 23:58.
• Gick och la mig.

Brasilien. Underbara värme och land. Semester är liksom bara så mycket mera jag. Efter två dygn i Brasilien är huden persikolen. Håret är ett ystert fluff och smink är det ingen som behöver tänka på i detta ångbastuklimat. Caipirinhan smakar gudomligt och i varje affär spelas det samba. Till och med i mataffären. Värmen finns inte bara i luften. På gatorna hälsar man på varandra, ber om ursäkt om man råkar stöta emot någon annan, erbjuder hjälp. Men man byter absolut inte om till bikini på stranden. Sånt sköter man hemma.

I Rio – denna stad med tolv miljoner invånare, där vi kanske känner ett tiotal människor – råkar vi som av en händelse köra om en av dessa tio på den fyrfiliga motorvägen. Vad är oddsen för det? Vi tutar, gapar och hänger ut genom rutan och vinkar. Vännen vinkar tillbaka. På en motorväg i Rio. En annan dag träffar vi en tjej i en affär, som efter en stunds haltande konversation på portuñol visar sig vara vän till samma omkörda vän. Stora, stora Rio visar sig lika litet som Göteborg. Fast ändå inte. Det är skillnad på 12 miljoner och en halv.

Konsert i Lapa, 40 grader- både ute och inne. Stora fläktar sprutar vatten (och svett?) högt där uppifrån taket i den gigantiska lokalen. Efter tio sekunder är vi dyblöta, men vad gör väl det. Mono Bloco spelar så att luften vibrerar. Vi vrider svetten ur kläderna och livet är verkligen, verkligen magiskt. Där står vi på en balkong, på en jätteklubb i ett svettigt, galet Rio.Vi tar oss hem genom ett mayhem av galenskap, mitt i natten inför karnevalen i Rio. På vår trygga gata kallar portvakten Paula för Matronan. När han ringer upp till lägenheten frågar han efter Matronan. Att vi är där, fem kvinnor i varierande ålder, tillsammans i en lägenhet i Rio är så konstigt. Matronan och så vi andra. Portvakten frågar var våra män är. ”Dom är hemma” svarar Matronan.

Resan hem är deppig. Detta ljusa, varma, fuktiga land sitter kvar i skinnet och på näthinnan. Vetskapen om att det kanske var enda gången jag var där. Världen är så stor.

Efter mindre än ett dygn hemma i Sverige har skinnet skrynklat i hop sig och torkat in, brännan sitter på insidan av alla äckligt tjocka kläder, håret, som var så fantastiskt härligt i Brasilien, har blivit en svintoboll och ryggont, eksem, förkylning och frusenhet sitter som en smäck i både kropp och själ.

Semester. Det är liksom bara så mycket mera jag.

Det finns saker att pigga upp sig med när deppet slaskar omkring på marken utanför fönstret. Jag har fått ett brev från Skatteverket. Och nu vet jag äntligen vad skönbeskattning betyder. Som jag har undrat. Är skönbeskattning att vackra människor får betala mer i skatt? Eller att sköna tjänster som massage, fotbehandlingar och sånt beläggs med extra skatt? Nej, det är det inte. Tro det eller ej.

Det är ett straff. För JAG GLÖMDE DEKLARERA. Mitt pyttelilla företag som jag lade ner förra året. Som gick 450 kr back. Här har jag gått i lugn och ro och trott att jag skulle deklarera på våren och inte den 28 december.

Så nu händer det grejer. Det har blivit full fart på Skatteverket. De överväger. Nu, i denna stund. Skatteverket har övervägningar kring huruvida de ska skönbeskatta mig eller inte. Mig. Lilla mig. Jag känner mig betydelsefull.

Inte nog med det. Skatteverket har också övervägt att lägga på ett tillägg, ett straff på straffet liksom. Till sin övervägning att skönbeskatta mig. Men de verkar redan i brevet ha kommit på bättre tankar. För längst ner i Skatteverkets brev står följande att läsa: ”Den skönmässigt övervägda skatten är obetydlig varför skattetillägg inte tas ut i detta fall.”

Vilken fantastiskt underbar mening!

Den skönmässigt övervägda skatten är obetydlig.

Jag kommer att tänka på en skön skatt. Som ligger på havsbotten och överväger. Överväger om den är obetydlig eller om någon en dag ska finna den. Eller kanske en smutsig skata som sitter i sitt bo och överväger sin egen obetydlighet jämfört med all världens sköna skatter.

Ja, så var det nu inte.  Jag tröstar mig med det andra brevet som kom i dag. Som innehöll en penna från ett reklamföretag. En penna med mitt företagsnamn på. Som jag precis har lagt ner. Inte pennan alltså, utan företaget.

Men den är fin. Jag ska skriva med andakt. Också när jag skriver till Skatteverket.

 

Jag är inte bara en hemlig dansare och löpare. Jag är också en handy hen. En händig person. Jag tycker om att fixa, snickra, måla och bygga. Jag gillar särskilt att få använda maskiner som låter mycket. De får gärna vara stora. Hemma i staden är det svårt att få utlopp för min skräckblandade förtjusning för maskiner och snickeri. Men vi har en sommarstuga. På landet. Vid en liten sjö, i en liten skog, med otroligt rara och hjälpsamma, härliga grannar.

På vårt land är folk som folk var för. De är hyvens och reko. De kan sådant som man kunde förr. Bygga jordkällare, kitta fönster, mura, torka svamp och koka sylt. Några kan det ena och andra kan det andra. Oftast eller kanske alltid, har det med könsroller att göra.

Så dök vi upp, jag och C med våra konstiga fasoner. Det började med att vi skulle renovera badrummet. Ut det gamla ruttna och in med det nya. Vi slet som små djur för att riva ut allt, men en vägg vägrade ge sig. Bergfast stod den där och hånlog mot oss. Vi kastade oss mot den, slet med kofot, slägga och försökte med såg. Till slut gav C upp och gick och satte sig på verandan med en kopp kaffe.

Ni som känner mig vet att jag sällan ger upp. Så jag fortsatte. Köttade på med släggan, kastade mig mot väggen, slet i den med kofoten och måttade karatesparkar. Tog spjärn mot motsatta väggen och sparkade allt jag kunde. Hela huset skakade. Efter en stund kom C inrusande med något vilt i blicken. Det kokta fläsket var stekt. Grannarna hade sett honom sitta där på verandan med en kopp kaffe i handen. Medan hela huset skakade av mina släggslag och karatesparkar. Och förstått att det inte var han som bankade och rev hus. Att det var jag som stod med släggan och slog.

C väste att jag måste sluta, att hans sista uns av manlighet var på väg att försvinna och att han skulle bli för evigt utfryst av gubbarna där på landet. Jag muttrade bara något och fortsatte slägga. C fick huka på baksidan med sin kaffekopp tills väggen fallit och vi båda kunde andas ut.

För att lätta upp stämningen i trakten syltade jag hela kvällen.

 

 

 

Jag har ljugit på TV. Det är sant. I en studio hos TV4 ljög jag så det knakade. Men alltihop började långt tidigare. Vi bodde i Halmstad, barnen var små och jag deltog i ett ALU-projekt (projekt för arbetslösa, i detta fall musiker) Orkestern vi bildade, ”Halmstad Kommunorkester” bestod av 17 musiker som varje onsdag kl 12:00 spelade på trappan till Stadshuset vid Stora Torg. Vi spelade Dragspelsvals, Visa från Utanmyra, With a little help from my friends och andra gångbara lunchlåtar. Inom 17-mannagruppen hade vi också ett antal mindre grupper som åkte runt och spelade för kommunens räkning. På simskoleavslutningar, äldreboenden, Skatteverkets personalfest (?) och så vidare.

En onsdag på torget kom en man fram till mig efter spelningen och frågade. ”Har ni någon liten trio med kvinnliga musiker som skulle kunna komma och spela på fängelset?” ”Ehhmm, ja visst!” ljög jag. ”Visst har vi det! När ska vi komma?”

Det var upptakten till PMS. Eva, Jackie och jag. Vi repade hemma i mitt kök, akustiskt, på kvällarna när barnen hade lagt sig. Vi spelade gitarr, bas och virveltrumma. Ibland fiol och munspel. Alla sjöng. Vi repade in egna och andras låtar. Så småningom vill säga.

Premiärspelningen på fängelset skedde efter bara två rep. Nervöst. Det var ju trots allt ett fängelse. Säkerhetskontroller, dubbla säkerhetsdörrar, genomsökning av gigbilen. Vi var plötsligt inte så säkra på att valet av öppningslåten ”Jailhouse rock” var så klockrent. Egentligen.

Vi riggade våra små prylar i dagrummet där vi skulle spela. Varsin pall på golvet, instrument, mickar och stativ. En liten tamburin. Sedan väntade vi. Och väntade. Fångarna lös med sin frånvaro. Vi satt och skruvade på oss, väntade lite till. Drack lite kaffe. Efter en stund gled två fångar långsamt in. Satte sig på väggsoffan längs den bortre väggen, med armarna i kors. Några till dök upp. De drog fram stolar och satte sig precis framför oss. Bredbenta, nedhasade i stolarna med armarna i kors. Blängande. Sex stycken var de allt som allt.

”Hallaå era jävla fångar” var det första Jackie, på bred halländska kläckte ur sig i mikrofonen. Ni fattar skräcken. Snabbt drog vi i gång med första låten. Jailhouse Rock. Jailhouse Rock! Vad tänkte vi på när vi tyckte att det var en bra idé? Kanske det sämsta låtvalet någonsin. Fångarna satt och blängde. Blickstilla. När låten var slut var det dödstyst. Men vi matade på med nästa låt. Och fyra låtar senare var det någon som rörde något finger litegrann och i nästa fick vi lite lama applåder. I den sista låten var det till och med ett par stycken som knäppte fingrarna till ”Fever”. Nästa gång vi kom för att spela på fängelset var det fler i dagrummet. Gången därpå var det fullt. Ytterligare några spelningar senare började de ge oss dikter som de ville att vi skulle tonsätta och spela för dem gången därpå.

Ryktet om PMS på fängelset spred sig och vi fick förfrågningar om spelningar ”på andra sidan”. Vi blev ett band. Folk ville se oss frivilligt. Inte bara de fängslade. TV4 hörde av sig och ville göra en intervju. TV4 Halland alltså. Ni vet, lokal-TV – töntiga inslag med lokala töntar (som oss). Jag tvekade. ”Jag är med om vi gör en ’grej’ av det, trycker tröjor, ljuger och säger att vi är stora i Japan, att vi släpper skiva och ska på världsturné” sade jag. Sagt och gjort. Vi tackade ja, fixade tröjor, bestämde vilken approach vi skulle ha. Under hela intervjun satt vi sedan och ljög om vår kommande skiva, alla länder där vi skulle turnera och att vi var stora i Japan. Reportern verkade förvånad men fann sig så snabbt hon kunde. Vi själva trodde det skulle vara uppenbart att vi ljög och att det skulle bli en skämtsam ton i intervjun, men så var inte fallet. Reportern tog oss på dödligt allvar. Och efter intervjun fick vi massvis med spelningar, folk betalade för att se oss och flera av mina vänner kom och dunkade mig i ryggen och sa Grattis! Jag förstod inte vad de pratade om.

Men det konstigaste av allt var nog att flera av fångarna dök upp på våra spelningar på utsidan, efter att de avtjänat sitt straff. Och att min bil var skyddad mot stöld och vandalisering för tid och evighet.

Höstlöven har blåst bort i den senaste stormen. Träden ristar svarta mönster i det grå. Det regnar. Någons livskamrat har gått bort. En annans mamma. Någons syster eller farmor. För andra rullar livet på. Jobba, hämta på dagis, handla. Äta. Sova.

Men utanför mitt sovrumsfönster händer något annat. Där finns ett träd. Naket utan löv i decembermörkret. Och varje morgon precis innan gryningen kommer du flygande. Landar på en gren. Väcker mig varsamt med din sång. Här på andra sidan fönstret ligger jag en stund och bara lyssnar. Undrar lite hur du ser ut. Du som sjunger varje morgon. Även i december. Även när någon förlorat sin livskamrat. Även när krig och katastrofer avlöser varandra.

I vår värld. I mitt träd. Varje morgon.

Och jag undrar hur du hamnat här. Mitt i vintern. På Möllan i Malmö.  En koltrast i december.

Nu ligger de där igen. De små jävlarna. Ligger och lurar där jag minst anar det. Mellan kaffepaketen på Coop. Bredvid mjölkdisken på Hemköp. Gömda i en skål med äpplen på konferensen. Eller på fatet till kaffet på favoritfiket. På disken hos bilprovningen. På bordet i personalrummet. Bland äggen hos handlaren. Överallt lurar de så här års. De små jävlarna. De små jävla skumtomtarna.

De kastar sig upp ur sina skålar och trycker sig mot mina näsborrar. Anfaller när jag minst anar det. Skjuter iväg varandra som missiler rätt in i min mun. Så att mina tänder måste bita om dem. Bita hårt. Om de sega, sega små tomtarna. De där sega småjävlarna. De som lägger sig i burkar på alla möjliga och omöjliga ställen. På Clas Ohlson till exempel. Slug taktik. De invaderar. De ligger överallt. Väntar. Bidar sin tid. Förr eller senare kommer jag att ge upp. Det vet de. Skumtomtarna. Och de vet att när jag väl ger upp, då är det fritt fram. Varenda liten skumtomte åker med. För efter den första tomten har muren fallit och det är fritt fram för alla. För alla de små jävla skumtomtarna. Som jag måste bita om så hårt, så hårt, så hårt. För att de är så sega när de kastat sig i min mun. Riktigt sega.

Nom nom nom.

På spårvagnen. Jag står i trängseln och håller mig i en stolpe, rygg mot rygg med någon annan. Jag står med ansiktet mot fönstret vid spårvagnens vägg. Lurarna är intryckta i öronen, in i mig strömmar musik skapad av dig. Jag tittar ut genom fönstret. Där ute blir dagen till kväll.

Jag står i mitt eget universum medan känslorna strömmar inuti. Står och håller mig i stolpen bland alla människorna här.  Din sång skär som en rysning genom mitt universum och det tar energi att stå kvar. Känna utan att falla. Jag lyssnar med tårar som bränner bakom ögonen, men inte för att jag är ledsen. För att jag älskar. Bara det.

Så fastnar min blick på ett litet klotter på väggen. Med spritpenna står där ditt namn. Med darriga, ojämna bokstäver. Några få bokstäver skrivna av ett barn. Och jag kastas tillbaka, långt tillbaka genom åren, sugs ända dit där du var en gång, där vi var. Där du var liten. Där jag fick lyfta upp dig, krama dig och vara den viktigaste personen i ditt liv. Då för länge sedan.

I mina lurar hör jag din musik. Din vuxna röst. Jag tittar på klottret på väggen, på ditt namn. Skrivet av ett barn.  Inne i mig spränger universum avståndet mellan då och nu.

Men jag ska se dig på Pustervik i kväll. Det ska bli helt grymt.