Det finns en film som heter Masjävlar. Jag ska göra en kortfilm som ska heta Måsjävlar. Thorsten Flinck ska spela huvudrollen som übermås. Han ska ha sitt bo på taket vid ett ventilationsutsläpp från en köksfläkt. Helena Bergström, Björn Ranelid, Robert Gustavsson, och Henrik Dorsin ska alla ha roller som übermåsens ungar.

Anna Anka och Göran Ragerstam ska spela übermåsar från andra familjer som antingen attackerar eller vill para sig med Thorstens måsfamilj vid ventilationsutsläppet. Alla måsar i filmen ska ha väl utvecklade stämmor och ett mycket brett register av ”ljud”. De ska kunna imitera döende katter, skrikande barn och sirener utan problem.

Köksfläkten ska vara placerad i lägenheten rakt under Thorstens bo. Mia Skäringer ska spela rollen som kvinnan i lägenheten.

Filmen ska vara baserad på en sann historia.

På tåget till Lund med California dreaming i öronen och dig fortfarande under huden, ena sekunden upp andra ner. På tåget till Lund och inuti är en 27-åring låst i en allt mer åldrande kropp, långsamt levande begravd när kroppen dör. Jobbig tanke och jag tänker på Jimmy och resten av 27-årsklubben.

På tåget till Lund med ett liv som en vinylskiva som upprepar sig, alla vägar bär tillbaka till mig och dig och dig och dig. På tåget till Lund och min text var bara dum men den hände och kanske finns det ingen poäng ändå. Tåget går och blatteungen försöker ta sig ut men jag trycker tillbaka, väser håll käften och sitt still och nu är hon helt tyst. Hon trodde alla har ångest men några vet inte vad det är.

California Dreaming blir I wanna be your dog med Iggy i mina lurar, på tåget till Lund.

Tanttonfisk tar en liten paus, som inleds av den kloka Eva Björklund:

Jag har en finfin idé! Vi rotar upp en massa olja från vår moder jord. Sen kör vi den till länder som inte har egen olja. Sen gör vi lite härlig plast av den och gör flaskor. Sen hugger vi ner lite träd och gör papper som vi sätter på flaskan och trycker en massa fina ord på pappret, t.ex. ”bör ej intas regelbundet av barn under sju år”. Sen kör vi flaskorna till ett annat ställe där vi häller upp vatten i flaskorna. Sen kör vi ut dem till hela Sverige och så ser vi om någon vill köpa vårt vatten för typ 40 kr litern, istället för kranvatten som kostar 3 öre per liter (goteborg.se).
I Sverige köper vi enligt Unicef 200 miljoner liter flaskvatten varje år. Om vi tar ett lågt literpris på 10 kr innebär det att vi lägger 2 MILJARDER kr på flaskvatten varje år. Vilka idioter vi är, jag blir helt matt när jag tänker på mänsklighetens dumhet. Och det är ju inte ens det ekonomiska som är det mest korkade. En flaska buteljerat vatten ger enligt artikeln tusen gånger högre koldioxidutsläpp som samma mängd kranvatten. Hur kan det ens vara lagligt?!
Ja jisses, nu ska jag gå och fylla på min flaska med lite kranvatten.

Text: Eva Björklund

Ibland stannar tiden. Ibland i flera veckor. I den tiden går jag omkring och undrar. Vad hände nu? Tiden stannade och här går jag omkring. Allt ser ut som vanligt, jag går till jobbet precis som vanligt och gör helt vanliga saker. Fast tiden står stilla.

Då tänker jag att jag kanske har hamnat i en sådan där tidsloop, eller vad det nu kan vara. Vad det nu kan vara som vi inte vet något om eftersom vi inte egentligen vet särskilt mycket om tid.

Det är sådant jag går och funderar på här, medan tiden står still.

Det enda jag vill är att gosa ner mig i min säng, som Sir Väs i Robin Hood.

Gosa ner mig i min säng med världens skönaste tjockaste täcke. Gosa ner mig i min säng med världens skönaste tjockaste täcke, gosiga kuddar och med öppet fönster.

Gosa ner mig i min säng med världens skönaste tjockaste täcke, kuddar och  med öppet fönster och min laptop.

Gosa ner mig i min säng med världens skönaste tjockaste täcke, kuddar och öppet fönster och min laptop med Netflix.

och en påse turkisk peppar.

Gos

Han föddes på Styrsö en majdag 1999. Han hade två syskon, en röd som han själv och en grå. Han var den modigaste av dem, den som vågade vingla iväg på golvet, som vågade komma fram och nosa och klättra upp i handen. Han var så liten att hela han fick plats i min hand första gången vi träffades. Liten, röd och lurvig, varm och ullig.

När han var tillräckligt stor fick han flytta till fastlandet, hem till oss. Där växte han upp med tre barn och alla grannbarn, helt i tron att han var en av dem. Han rymde hemifrån, upp till förskolan en bit bort. Där fick han pannkakor och grädde. En annan gång vaknade en av mina bekanta upp med honom intill. Han hade gått in genom det öppna fönstret och lagt sig i en varm gosig säng. När han var liten trodde han att han var allas älskling och att hela världen var hans hem.

När han blev större beslagtog han en buske tvärsöver den lilla bäcken utanför vårt hus. Med åren blev det som ett litet bo i busken, en fördjupning där han brukade sitta och speja och ett hål i busken där han brukade krypa in. Från busken hade han span på vår dörr.

Åren gick och barnen i familjen blev äldre. Han också, pälsen blev tjock och tovig på vintern men han gillade att bli borstad. Han var stor och ståtlig med svansen som en dammvippa. Det var svårt att inte skratta när han låg i gräset och smög på en fågel, när den gigantiska röda svansen vajade avslöjande i luften.

Det var lättare att hålla sig för skratt när han kom in med möss på nätterna. En gång levererades en näbbmus i sängen mitt i natten, en levande. En annan gång hetsåt han en fågel, för att kräkas upp den i köket tio minuter senare. Han kämpade mot kopparormar och skator, för att inte tala om andra katter. Vissa morgnar låg det tjocka tussar av päls på gräset utanför. En annan gång kom han haltandes med trasigt ben och trasigt öra. Då fick vi åka till veterinären. Han var nästan kung i några år. Kenneth var den riktiga kungen. Han vågade inte gå förbi huset där Kenneth bodde, inte förrän Kenneth dog och han själv blev kung.

Åren fortsatte gå. Familjen flyttade och barnen blev vuxna. Han flyttade till Småland för att få mer frisk luft än i staden. Där blev han snabbt kung. Hans långa päls blev tovigare för varje vinter och det fick bli en årlig vårutflykt till djurfrisören för att raka av alltihop. Efter en sådan utflykt var det inte så mycket som var ståtligt över honom. Liten, skrynklig och med bara den yviga svansen i behåll höll han sig inomhus i några veckor.

Och åren fortsätter gå. Hans päls blir fortfarande tovig om vintern. Lite smågrinig har han blivit och det blir inte några mus-överraskningar längre. Inte så många långa utflykter i skogen eller hetsätande av fåglar. Men kung är han fortfarande och till våren fyller han 18 år.

 

 

 

Spårvagnar. Dessa blåa saker som gnisslar omkring i staden. Dessa skakiga, långsamma och irriterande ting. När jag bor någon annanstans saknar jag dem. Saknar plinget, skaket och den uråldriga grejen att konduktören ibland går ut med en järnspett för att växla spår. Jo, det är sant. Jag älskar det.

Men pipet! Jag hatar pipet från de italienska vagnarna, jag hatar att det är så knökfullt om jag vill åka spårvagn till eller från jobb och jag hatar verkligen idiotbetalsystemet. Extra mycket hatar jag det. Riktigt extra mycket när jag ska åka till Mölndal eller något annat ställe i en annan zon. Jag har aldrig lyckats betala rätt. Alla som testat vet. Det är rena twilight zone.

Så särskilt när en inte använder sig av spårvagnar, är de väldigt fina. De väcker nostalgi (förutom de italienska skitvagnarna). Och det där klottret från för länge sedan. Tänk om det var jag som skrev det? Det förstår jag så klart att det inte var, så gammalt klotter finns inte. Men det kändes rätt att skriva det.

Ibland när de där riktigt gamla vagnarna skramlar förbi minns jag alla gånger jag somnade på vagnen och åkte för långt- När jag jobbade på Volvo och åkte hemifrån 05:45, eller när jag jobbade på elektronikfirman i Mölndal och var på väg hem. Jag orkade aldrig gå av och byta håll utan åkte med runt, till ändhållplatsen och tillbaka. Sov lite till. Jag minns att vi i tonåren sprang genom spårvagnstunneln mellan Teleskopgatan och Galileis gata. Om du nu skulle få för dig att göra det, så gör inte det. Det är en dålig idé. Jag minns kupongerna som skulle stämplas. Jag minns hur vi hittade på alla möjliga listiga och olistiga knep för att lyckas stämpla utan att själva kupongen blev stämplad.

Alldeles nyss hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om. Ordet spårvagn var det första ordet som kom upp. Kanske för att jag kan höra dem skaka förbi på natten när jag ska sova. Ett ord kan locka fram så många tankar och minnen.

God juledagskväll på er. Nu blir det bara ljusare.

Det var synd om föräldrarna förr. Generationerna var mer åtskilda, folk var gamla vid 30 och kunde inte gå på sina barns konserter, eller vara en del av sina barns kulturer på samma sätt som i dag. Så känns det i alla fall. 

Nu är folk unga hur länge som helst. Jag har till exempel flyttat hemifrån för att studera i Malmö i tre år. Jag har varit på konserter där mina barn varit huvudakt, jag har varit på Island och åkt forsränning där ett av mina barn varit guide och kapten. Han som var åtta år och fick ont i magen och inte kunde vara i skolan, just de dagar jag skulle ut på friluftsliv med min skola. Han som fick sitta mellan lärarna i en kanot och plötsligt inte alls hade ont i magen. Allt det där tänker jag på med en sådan där värkande känsla i bröstet. Stolthet och en massa kärlek. 

Jag får en flashback till en annan slags känsla i bröstet. Under nio års skolavslutningar har jag suttit bland föräldrarna till mina barns klasskamrater i publiken med hjärtklappning, stigande skräckblandad fasa korsat med en liten aning hopp. Under nio års förberedelser av dessa skolavslutningar har något av  barnens kamrater tipsat mig om att ett av mina barn förmodligen kommer att moona från scenen på skolavslutningen just detta år. Jag har svettats mig igenom skolavslutning på skolavslutning, knogarna har vitnat när jag krampaktigt hållit i armstöden på stolen genom hela ”Den blomstertid”. Den i nian var nog den värsta – det var ju den sista. Åtta års kulminerad moon-ångest. Inget hände, allt gick väl på Lorensbergsteaterns scen. Och nu, många år senare sitter samma barn på Pusterviks scen bakom ett piano och sjunger om skogen, blommor och lugn och ro.

Jag har kommit hem till Göteborg efter tre år i Malmö och tänker på hur länge en människa kan vara ung samtidigt som minnena blir fler och fler . Jag tänker på hur mycket mina minnen betyder. Hur de till exempel gör att jag älskar den här stan. 

Det får bli en promenad till fiskehamnen. Den välbekanta doften av fisk och känslan av regnet som piskar en i ansiktet – there is no place like home, liksom. 

I dag vill jag säga grattis till alla pappor och blivande pappor som är med och förändrar. Till alla barn som kommer att växa upp och en dag kanske själva bli pappor, eller kanske något annat. En pappa som har utrymme att visa känslor, stötta allas lika värde och rättigheter. En människa som har fått lov att behålla de mjuka sidor som fanns från början som samhället och alla däri så lättvindigt tar bort. Slipar bort i små små rörelser hela vägen från litet barn till vuxen. 

Grattis och tack till alla föräldrar som inser värdet av att inte sortera människor i fack oavsett om de kallas pappa eller mamma eller något annat. Som bejakar det lilla barnets önskan, vilja och potential att växa upp till en kännande, älskande människa. Styrd av människovärden inte kön. Styrd av respekt för andra och sig själv. Med förståelse för att det vi ger vidare är det som bestämmer framtiden. I kärlek, men också rädslor, ramar, roller och förminskande. Maktkontroll. Grattis till föräldrar som lyckas påverka, trots att ni själva är en del av samma struktur. 

Grattis till alla pojkar som lyckats växa upp och behålla er tro på att ingenting skiljer människors förmåga att känna, respektera, omhänderta, ge och nära. Tack till era föräldrar och till era kommande barn för att ni är med och förändrar världen i små, små steg. Oavsett kön. 

Och grattis till min egen pappa för att du bidragit till vilka vi skickar vidare i tiden, för att du inom ditt lilla handlingsutrymme lyckades visa oss kärlek bortom förväntningar på kön.

Heja er!

Minnen är känslor. Dofter framkallar minnen. Och känslor. Ljud också. Ljud framkallar minnen och känslor.  Ljud som till exempel en röst. Som din röst bakom mig i kaffekön när du presenterar dig för någon intill. En röst jag inte hört på sexton år. En röst jag aldrig glömmer, en röst som brukade skrämma mig. Som brukade få ångesten, skammen och skulden att välla upp som svart tjära ur strupen.

Det var inte ditt fel att du skrämde mig, det var mitt eget och nu darrar jag i knäna som då.

.  utanför tiden.

Så nu. Nu står vi plötsligt här, oförberedda. Med våra olika smärtor. Våra olika minnen och berättelser. Våra olika sanningar från en och samma springande punkt. Under några sekunder hinner alla år hända igen. Men denna gång ser vi varandra.

. utanför tiden.

Och du tar emot min svarta tjärklump. Tar emot den och säger att den är ok. Alla dessa år. Ett långsamt andetag.

Jag andas ut.